En av alla dessa helger

Dagbok 27 november 2011


Klockan är mitt i natten och det är söndag. Har varit hemma från jobbet idag. Kände mig tvingad att ta semester en dag för foten min orkade inte mer. Det är riktigt illa nu, riktigt riktigt illa. Kan inte påminna mig om när jag haft så här ont innan, och det går inte över.
Jag borde självklart vara sjukskriven men det vill jag inte. Skulle bli galen av att gå hemma och känna mig ännu mera värdelös än vad jobbet mitt redan får mig att känna mig. Så jag biter ihop, och önskar bara att det kunde vara slut.
Är jag död?
Ibland känner jag mig sån. Fullständigt död inombords, eller kanske levande död. Levande i ett dött liv där ingenting händer, där ingenting sker och där ingenting går min väg.
Gud hjälpte mig vad jag föraktar kommunen jag arbetar i. Gud hjälpe mig vad jag föraktar alla människor runt om mig som med kaxig attityd går till jobbet och skiter i vad de gör. Gud vad jag föraktar människor som inte vågar stå för vad de gör, eller som hellre springer till sina chefer och skvallrar om att ”Walle är dum” än som för 1 jävla sekund istället ställer sig frågan, ”Kan Walle ha en poäng i det han säger”.
Gud vad jag föraktar mig själv för att jag väljer att leva i denna värld, fylld av andra levande döda som gör att jag själv dras allt snabbare ner mot helvetet.
Värken är på väg att göra mig galen tror jag. Det går inte en minut, inte en sekund utan att jag känner smärta. Jag kan inte ens försöka förklara hur det känns när man står upp och foten redan innan värker och då tynga ner den med en annan människa som man håller och sen vrida på kroppen, men jag säger inget. Jag gör det jag ska. Min dagbok blir mitt sätt att få skrika på, mitt enda sätt.
Skulle vilja ha en vän. Någon jag kan ringa till när jag behöver det. Någon att träffa, att umgås med. Någon sådan finns inte, och jag har sedan länge insett att jag är omöjlig att ha som vän och egentligen har jag redan accepterat det. Det är inte min lott att ha någon. För jag är ensam hur jag än har det. Oavsett hur många som finns där så känner jag att jag inte passar in.
Djur älskar mig, och jag älskar dom. Djur förstår mig, och jag förstår dom. Dom har jag aldrig varit rädd för, vilket var problem när jag var liten och ville klappa alla djur inkl tjurar, hästar och annat som kunde skada mig. Blinkade mamma var jag försvunnen ut i någon hage när jag var liten. En gång sprang jag efter en halvgalen ko och fastnade i en kedja kon hade runt sig. Jag åkte i backen och släpades med en bra bit. Dagen efter var jag ute och försökte klappa henne igen.
Människor däremot är jag rädd för. Jag förstår mig inte på dom helt enkelt. Jag förstår mig inte på deras ständigt återkommande försök till bekräftelse, som alldeles för ofta verkar gå ut på att ligga på rygg och bli påknullad.
Själv mår jag bra när Zuzzi kommer upp och lägger sig bredvid mig. Då är mitt liv underbart.
Ibland tror jag att jag glömt hur man älskar, men sen ser jag Henke och inser att det har jag inte alls. För Henke älskar jag, men det är samtidigt en svår kärlek. En kärlek som aldrig blir något, och där risken hela tiden finns att det tar slut. Så jag stänger av känslorna och lever som en levande död.
Ibland drömmer jag om framtiden, när jag slipper vara levande död.
Bara död

Bookmark the permalink.

One Response to En av alla dessa helger

  1. Lillewi says:

    Walle……varma älskade kramar till dig.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *