Ångest

Dagbok 19 oktober 2011

Snart dags att sova igen. Har varit ledig idag och inte gjort ett skit.
Hade planerat att göra massor men sedan orkade jag inte. Har spelat flipper på xboxen och försökt att inte tänka på att jag ska till jobbet i morgon.
Det kommer bli en jobbig dag i morron. Dels för att jag ska vara på jobbet på långpass och dels för att jag vet att jag måste träffa min gamla chef imorgon.
Träffade henne i några minuter förra veckan och jag var helt slut efteråt. Säga vad man vill men en del människor tar musten ur en.
Jobb har har sökt med, fast ingenting jag lär ha chans att få, men jag söker i alla fall. Någon gång ska väl livet hinna se mig också hoppas jag.
Har ni någon gång fått en sådan där blixt i huvudet. Ni vet när något händer och det är som om hela ens hjärna bara säga, ”Nej nu räcker det” Jag fick en sådan förra måndagen och sedan dess håller jag mig borta från allt och alla.
Jag kan inte med ord beskriva utan att bryta mot i alla fall 5 olika lagar vad jag anser om en del som arbetar i det där huset. Jag hatar dom något så innerligt, något så djupt så färgen svart är rena ljuset i jämförelse. Var och varannan dag blir jag påmind, och det värsta är att jag drar ner mig själv i det.
För jag tar åt mig när jag ser hur människor fjäskar med de boende som är klara samtidigt som de ger fullständigt fan i de som är dementa. Allt handlar om att undvika kritik, och då får man fjäska med de som är kapabla till att säga emot. Det är vidrigt att bevittna, men jag orkar inte engagera mig mer.
Jag var ju kulturombud som det så vackert heter, även det skiter jag i nu. Ingen annan bryr sig så varför ska jag. Låt våra gamla ruttna bort på sina rum. Låt dom aldrig få komma ut, och låt dom för Guds skull inte få känna sig som människor en liten stund. Nej, städa kylskåpen och se för fan till att all tvätt är klar på fredag.
Allt jag någonsin velat i det huset har jag blivit motarbetad på. Allt det som jag kunnat och kan har man hållit tillbaka. Allt det som jag kunnat erbjuda har man i små steg kategoriskt brutit ner. Nu är det ingenting kvar av mig, men det är väl så det ska vara.
Igår fick jag reda på att ett jobb som jag hade chans på föll när de ville ha information om min hälsa. Den är ju direkt ingen vacker historia så nu fick man det i ansiktet också. Jag är inte ens 40 år gammal, men redan uttjänad. Det som är kvar är ett arbete som sakta dödar min själ.
Men men, i morgon ska jag arbeta.
Kommer jag till London så kommer jag inte hem igen…

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *