Jag har hittat hem

Dagbok 29 september 2011

De senaste dagarna har känslomässigt sett varit de värsta dagarna i mitt liv på flera år. Jag har gråtit så enormt mycket, och kunde först inte riktigt förstå varför. Nyheten om lilla Jamey som tog sitt liv borta i USA rev sönder mig totalt inombords. Jag kunde inte själv förstå varför jag SÅ mycket tog SÅ illa vid mig.
Det var som en släkting som dött, eller som jag sade till Hanna, ”Det känns som min lillebror”
NU har det gått några dagar sen chocken kom och jag börjar förstå vad som skett med mig. Det som skett är egentligen bara det att jag tror jag hittat hem.
I hela mitt liv har jag slåtts för saker och ting, inte så sällan med ungdomars och barns väl och ve som frontfigur. BRIS och andra organisationer har alltis stått mig nära, och samtidigt har jag ju äldre jag blivit allt mer engagerat mig för rättigheter för gays etc.
Sen en dag tog det slut. Jag fick för mig att jag inte brydde mig mer och sket i allt vad gaykamper hette.
Nu i efterhand inser jag att det var fel, för genom att så totalt ignorera allt sånt ignorerade jag vem jag är och var. Jag struntade i de känslor jag hade och har, och låtsades gå genom livet utan att ta åt mig.
Händelserna runt Jamey hjälpte mig där. När jag såg hans filmer som han gjort, där han bland annat förklarade vilka rättigheter gaymänniskor skulle ha och där han ifrågasatte folks attityder, vaknade jag upp.
Det blev ett tuff återvaknande, ja det blev en total meltdown, men ur den känner jag att jag hittade tillbaka till den väg jag tror jag måste gå på för att orka leva.
För jag är en person som måste kämpa. Jag måste kämpa för kampen ger mig energi. Jag försökte övertyga mig själv om att det var tvärtom, men jag hade fel.
Tro nu inte att jag drabbats av total hybris och ser mig som Jesus själv. Nej, jag är vare sig bättre eller sämre än någon annan, men jag är den jag är.
Jag har deppat över att jag verkar ha någon form av VARNING SMITTA över mig i gayvärlden. Istället har jag inte sett de som faktiskt står mig nära och som betyder något.
Visst är det ironiskt att en person som ändå varit i ropet en del gånger på grund av bland annat det här bloggen ändå möter så många fags som inte ens vill ta i en med tång, en mindre ha kontakt med en, men visst är det deras huvudvärk istället för min. Jag slipper ju i alla fall ha sex med folk i smyg….
Mitt misslyckade försök till att blunda för vem jag är har också gjort att jag nästan fanatiskt intresserat mig för det som stör mig, och struntat i det som betyder något. Denna vecka har fått mig att komma hem igen, att bli Walentine alias Walle igen, och han är en engagerad person.
Ja, jag har hittat min väg igen. Jag säger inte att jag springer på den, men jag har så sakteliga börjat halta framåt i små steg, och jag måste gå på den. För den vägen är jag. Struntar jag i den struntar jag i mig själv, och det får jag inte göra.
Det är jag skyldig Jamey. Det var det han lärde mig, och det är det jag behöver lära mig själv.

Bookmark the permalink.

2 Responses to Jag har hittat hem

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *