Att bli ensam

Dagbok 18 september 2011

Det har varit en speciell vecka på väldigt många sätt. Jag har jobbat alldeles för mycket känner jag just nu. Kroppen är helt slut och fötterna värker mer än någonsin. Helgen har tillbringats med att inte göra något alls egentligen, vilket iofs har varit väldigt skönt. Jag har gått lite i en dimma hela veckan, och känt att jag haft nerverna 1 meter utanför kroppen.
Förra helgen mellan fredag och lördag ställdes jag inför det faktum under några timmar att Henke var försvunnen. Vad som skedde behöver vi inte gå in på, men han var helt enkelt borta, och de timmarna var några av de värsta i mitt liv.
Vi människor har väldigt lätt att ta allt för givet. Vi har det vi har och tänker oss aldrig en värld där just det självklara inte finns. Snabbt ser vi saker som självklarheter och när något sedan inträffar så ställs vi inför frågor som kastar omkring allt för oss.
Klockan var ungefär 2 när jag, och andra, började bli väldigt oroliga. Ingen hade sett honom eller hört från honom och med tanke på situationen så borde han inte kunnat ha försvinna så. När klockan var 2 började jag och hans syster och bror att ringa runt till allt och alla, men ingen visste något så det var bara en sak kvar att göra: Ringa Polisen. Killen där var hur hjälpsam som helst och tog anmälan som allvarlig med tanke på omständigheterna. När allt praktiskt var klart fanns bara en sak kvar: Oron
Jag kommer ihåg att jag satte mig ner i vardagsrummet och titta på fåtöljen som Henke alltid sitter i och då slog mig tanken, ”Tänk om han inte kommer hem”, och sedan bröt jag ihop.
Jag såg mig omkring och såg på det hem som ändå är mitt och Henkes. Jag tänkte på allt vi gått igenom, de nu 14 år vi haft tillsammans och jag kände där och då ”Dör han, så dör jag”
Klockan smög sig fram, men sova kunde jag inte. Jag försökte 2 gånger men så fort jag lade ner huvudet på sängen kände jag paniken komma. Polisen ringde 3 gånger för att få mer uppgifter samtidigt som de bad mig skicka kort på Henrick. Allt var som en dimma och tack gode Gud för mina arbetskamrater, de som arbetade natten och som jag kunde prata med. Någon annan hade jag ju inte att kontakta. ”Vännerna” hade det inte varit någon idé att ringa. De hade inte brytt sig för detta handlade ju inte om dom. Hade dom ens svarat så hade jag fått höra ”mmm va hemskt, men du jag är så trött så kan jag ringa i morgon”. Nej, de vänner jag hade/har var de på jobbet, och jag är på alla sätt så tacksam emot dom.
Jag älskar Henrick, jag älskar honom något så enormt mycket och han är den enda familj jag har. Någonstans har han fått en del av mig, och också blivit en del av mig, och där den natten kände jag under några timmar mig mer vilsen, rädd och ensam än jag någonsin gjort innan. Som vanligt tänker min hjärna för mycket, och den hade redan börjat fundera på hur allt skulle bli nu. Skulle jag orka bo kvar? Vem tar hand om Zuzzi? Vilka saker vill hans familj ha? Vad kommer hända på jobbet och så den viktigaste frågan: Kommer jag själv klara mig.
Sådana tankar flög igenom mig, och jag var 5 sekunder från att braka ihop totalt. Jag rökte 3 paket cigaretter den natten och är säker på att jag emellanåt rökte på två cigg samtidigt. Händerna skakade och jag var totalt slut samtidigt som jag var fullständigt uppe i varv. Sedan ringde en annan polis och var nästan arg för att anmälan inte gjorts tidigare med tanke på omständigheterna och ville sedan ha fler uppgifter.
Så fortsatte natten i samma stil och den höll på så fram till halv tio då Henke äntligen hörde av sig. Jag nästan skrek åt honom i telefon att jag och hans familj höll på att dö i oro, men han levde i alla fall.
Efter det försökte jag somna, men sov bara i tre timmar sedan vaknade jag och mådde fortfarande lika dåligt. Hela helgen och veckan har paniken liksom suttit kvar i mig, och den vill inte försvinna. I tisdags fick jag vara hemma från jobbet då kroppen höll på att braka ihop totalt. Då hade jag bara sovit totalt 7 timmar på 4 dygn, och jag hade en huvudvärk utan dess like.
Kanske tar det tid innan sånt här släpper. För även om Henke nu är hemma sitter känslan kvar i mig. Samma känsla som jag hade i fredags och som gör att hela jag blir nervös.
Denna vecka har också gjort att mycket av det jag känt innan ställts sig på sin spets. Det har gjort att tankarna far ännu mer omkring i skallen på mig, och ibland vill jag bara skrika rakt ut och be dom försvinna.
Men om dom återkommer jag. Nu ska jag lägga mig och se på film. Klockan är 14 söndag eftermiddag och jag tänker inte göra ett skit idag.
Så de så!

Bookmark the permalink.

One Response to Att bli ensam

  1. Lillewi says:

    Walle….stor, stor varm kram till dig.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *