Regn

Dagbok 9 augusti 2011

Natt.
Klockan är snart tio i ett när jag börjar skriva detta. Regnet vräker ner, vilket är lite oroande med tanke på att planen är att ta med några boende till stan i morgon. Vi får väl se hur det blir.
Hade mitt första möte med nya chefen idag, ett samtal som handlade om den godman jag nämnt, och som sett till att tusentals med skattekronor gått åt till något som endast kan kallas för hysteri.
Samtalet var bra, inga hårda ord eller nåt. Kortfattat gick det ut på att vi alla är överens om att det måste bli ett stopp på hysterien, en åsikt jag starkt skriver under på. Men…
Ändå fanns känslan där att nya chefen nog blivit lite varnad för ”hur Walle är”. Att mentaliteten alltid varit, ”Walle blir förbannad men låt honom skriva av sig så lugnar han ner sig”, ja det vet jag. Frågan är väl bara nu hur nya chefen kommer lyssna, eller inte lyssna. Kommer hon bilda sig en egen uppfattning eller kommer hon låta sig påverkas av alla andra? Det jag sett hittills gör att jag tror hon kommer bilda sig en egen uppfattning. Första intrycken är att hon är jordnära, lugn men vill ha ordning och verkar heller inte vara rädd för att säga det, så det bådar gott.
Oavsett vad och när jag hamnar så måste jag lära mig en sak. Jag måste sluta bjuda jobbet på gratis timmar.’
Förra tisdagen hade vi allsång på jobbet för de boende. Allt var väldigt uppskattat och flera boende har sagt ”Det där gjorde du bra Walle”. Sånt värmer men…
Dagen innan satt jag uppe till halv tre på natten och skrev ihop ett allsångshäfte. Letade låtar, skrev ner texterna, korrigerade och resten. Inte en sekund har jag skrivit upp. Inte för att jag tror jag fått det godkänt heller om jag gjort det. Sådant ska man göra på arbetstid heter det. Ja, på datorer som inte ens har Word utan bara det förbannade Open Office som är åt helvete värdelöst anser jag.
När jag då tänker på kolleger som aldrig ens kan stanna tiden ut, så blir jag förbannad på mig själv. För varför är jag så dum så jag gör sånt, gratis?
—-
Kroppen min har inte mått något vidare idag. Fötterna värker allt mer och händerna domnar bort emellanåt. Att gå i trappor är ett helvete, för att inte tala om att börja gå efter att man suttit ett tag.
Jag var helt slut när jag kom hem idag. Somnade nästan direkt och sov i 3 1/2 timme, vilket gör att jag lär sova lite inatt istället. Det som är mest jobbigt är febern jag ständigt har. Jag ligger konstant på 38 grader och mer ibland, men detta är ”normalt” har läkaren sagt just nu, men det kan de råda bot på är jag lovad. Skönt, för det är ganska jobbigt att bli genomsvett för att man går 10 meter.
Funderar mycket just nu på sjukdomen. Cancern gick ju behandla, och sen skulle den försvinna hoppades man. Detta är annorlunda, detta kommer inte försvinna. Detta kan stanna där det är nu, eller bli värre. Tillbaka går det inte, och det gäller att lära sig leva med det. Fast det gör man väl tids nog, jag är bra på att lära mig leva med saker.
Saknar Markus just nu en massa. Vet inte varför men tänker mycket på samtalen vi alltid hade. Hur vi både kunde vara så enormt olyckliga tillsammans och där i det hittade en lycka. Är glad för hans skull och att han äntligen hittat sin bas och sitt ställe. Markus var som jag, han trivdes aldrig med någonting, framtill nu i alla fall.
Folk försvinner bort, vilket ju är helt normalt. Bara jag kvar här. Kanske skulle man försvinna någon annanstans jag också.
Jag måste sluta längta bort, och jag måste börja se livet för vad det är. Sedan måste jag börja ta av livet.
Regnet slår mot rutorna just nu.
Tänker på Fotskäl och hyr mysigt det var när det regnade på hösten. Man tände kakelugnen och satt där och hörde regnet slå mot rutorna och elden som sprakade. Sedan gick man ut i regnet och bara var. Man kom tillbaka in dygnblöt och värmde sig framför elden.
Älskade att leva så nära naturen, men skogen, ängarna och djuren runt om mig. Redan då älskade jag djur mer än människor. Jag minns hur jag ibland på nätterna när minnen av Maria kom över mig gick ut i hagen och satte mig ner i gräset bredvid ”min” ko, nummer 268 Torborg. Jag bara satt där, och kon som vant sig vid mig betraktade mig varsamt.
Där kunde jag sedan sitta och gråta utan att säga någonting. Jag kunde sitta så i timmar. Efter det gick jag upp och livet var lite ljusare.
Idag är det Zuzzi som gör så. När jag har pnt eller är ledsen kommer hon upp och sätter sig på sängkanten. Då ska jag lägga mig på sidan så hon kan krypa upp nära mig så jag kan hålla om henne. Sedan ligger vi så bara. Det är som att hon säger till mig ”Jag är här Walle”
Ja jag älskar djur mer än människor, och jag tror djuren älskar mig mer än vad människor gör. De flesta tycker inte ens om mig, även om de låtsas att ”Walle är så härlig”. Det är väl därför man är ensam kan jag tro. Det är väl därför man måste påminna folk om att man finns innan de hör av sig.
Vågar inte tänka på dagen Zuzzi är borta. Jag saknar henne syster fortfarande enormt, och hur det ska bli sedan vet jag inte.
Jag behöver något att leva för känner jag, för döden skrämmer mig inte. Inte det allra minsta. Faktum är att döden ibland bara känns som en inbjudande sömn.
Livet, vart tog du vägen?

Bookmark the permalink.

One Response to Regn

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *