Fridag

Dagbok 3 augusti 2011
 
Ledig dag idag, och hade tänkt att åka in mot havet lite, men när jag vaknade sade fötterna att välj på gå idag och va hemma i morgon, och inte kan jag missa en dag på mitt jobb inte, så jag stannade hemma. Har haft en dag då jag verkligen inte gjort något alls. Henke jobbade kvällen så jag hade hemmet för mig själv men vet inte riktigt var tiden gått till för plötsligt var det kväll igen.
Henke och jag pratade om sommaren som varit och hur annorlunda denna varit mot tidigare. Förr var sommaren den perioden man såg fram emot mest, då alla ens ordinarie ”arbetskamrater” var på semester. I år har det mest varit kaos tycker jag. Alla springer åt alla håll och inte ett skit mer än nödvändigt görs. Kanske beror det på att ens chefer i år valde att alldeles för sent börja leta vikarier. Matilda som jobbade förra sommaren ville jobba, men när ingen svarar så söker man vidare ju.
Det som stör mig mest är det fantastiskt omogna nivå som ligger på alla. ”Jag ska jobba med den och sedan spelar det ingen roll vilken sida jag är på, vi jobbar ihop i alla fall”.
Jaja, sommaren är snart slut, och det är även tiden med min gamla chef. Hon slutar nästa vecka och går till annat boende. Hur det ska bli sen vet jag inte. Jag vägrar ha några åsikter om den nya chefen än. Tiden får visa vad hon går för, men en sak är klar: Hon har en stor backe att klättra upp för om hon vill förändra, och då är det inte bara huset i sig jag pratar om. Hela stadsdelen är rutten, totalt rutten. En odör av rutten lukt ligger över alla förvaltningar där en enda sak är den som styr: Den som lyfter ett problem blir ett problem.
Gud vad jag längtar efter annat arbete! Tänk att få komma till jobbet och vara glad, och få gå därifrån och vara lika glad! Tänk att få känn känslan av ”Det här kan jag göra nytta i för jag är som gjord för detta”. Tänk att få känna sig skapande och få jobba med livet! Tänk att kunna tänka ”Det där kan vi göra om 6 månader”, utan att behöva fråga sig om personen i fråga lever eller inte då.
Jag är trött på döden, och jag har mött döden alldeles för många gånger i mitt liv. Senast för 3 veckor sedan. Då höll jag en i handen när döden kom, och jag satt kvar och höll. Det är något märkligt det där. Att hålla i någon som andas tyst, och som sedan inte finns mer.
Jag hade kommit in i rummet en halvtimme innan och märkte att personen var orolig. Jag ringde SSK och sade att det kanske var dags för lugnande. När jag kom in i rummet igen märkte jag att det inte skulle behövas något lugnande för det gick fort utför. Så jag satte mig på en stol och tog den boende i handen. Med den andra plockade jag upp min mobil och ringde SSK igen och sade att de nog skulle komma vilket de gjort strax efter. Sedan väntade vi. Två SSK, min ena chef och så jag som satt där och klappade handen och försökte sprida lite lugnt. Så kom döden, ett sista andetag och det var över. Allt gick mycket fort och det var mycket värdigt men inom mig kände jag en avsmak för vad jag just varit med om. Jag ville greppa tag i döden och be den dra åt helvete, för jag vill inte vara i närheten av den mer.
Min längtan att leva finns där, och på många sätt är väl den nyfunnen. Det viktiga är väl i alla fall att jag har den.
Nu ska jag sova, klockan ringer alldeles för tidigt om några timmar

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *