Ett nytt liv

Dagbok 15 augusti 2011
 
I min privata dagbok skriver jag ibland sånt som jag av olika anledningar inte vill skriva här, eller så skriver jag bara där för jag inte orkar sitta framför datorn. Jag har skrivit dagbok sedan lågstadiet. Då kunde de stå saker som ”IDAG VAR VI PÅ BESÖK PÅ…”och så vidare.
I den dagboken skrev jag den 23 maj i år en kort rad: ”Nu räcker det”.
Det var allt, men den meningen säger och sade en hel del om hur jag känt, tyckt och haft det de senaste åren. Alla som följt med här vet hur jag känt inför jobb, liv och vänner. Inget av det har varit något direkt som gjort mig eller någon annan glad.
Den 23 maj hände något på jobbet som fick mig att gå från ivrigt protesterande till någon som faktiskt tog modet till sig att säga att ”Du är värd något bättre än den här skiten Walle”. Det började med ett raserianfall som gjorde att ena benet på skrivbordet på jobbet fick bytas ut, då det gick av. Jag kan inte påminna mig när jag varit så förbannad senast, och jag tackar gudarna för att Pernilla svarade när jag ringde henne annars hade jag antagligen fått min andra hjärtinfarkt där direkt. Den dagen ändrades hela min attityd gentemot andra men framför allt den jag haft mot mig själv. Denna förbannade självplågarwalle som ständigt dragit ner mig i träsket där självhatet firat triumfer gång på gång.
Det har alltid varit mitt problem, i hela mitt liv har just det varit mitt stora problem. Detta att jag alltid lyckats trycka ner mig själv och där det slutar med att hur förbannad jag än är, hur besviken jag än är så låter jag samma sak upprepas igen och igen.
Det som hände på jobbet då visade vilken genomrutten arbetsgivare jag hade, och hur samma arbetsgivare behandlade mig som en total idiot, men det visade också vilken idiot jag varit som trots att jag i åratal längtat mig därifrån ändå stannat kvar och ännu en gång låtit mig tryckas ner.
Fast synen på mig själv som idiot har också delats av min arbetsgivare. Sedan jag satte foten i det huset har min arbetsgivare och dess styrande gjort vad dom kunnat för att just påpeka det, vilket idiot man är. Jag var en idiot som vågade säga ifrån, och sådana människor ska hållas nere. Sådana ska man trycka ner och förinta mentalt, och de har varit nära att lyckas.
Herregud se på mig! Jag är en bitter, ful, fet och arg bög som hela tiden ska sluta röka, gå ner i vikt, förändra mitt liv bla bla bla och som hela tiden misslyckats. Jag sätter ribban på 10 men orkar inte ens klättra till 2 för sedan vaknar självplågarwalle och talar om att ”Du är ändå värdelös, ta en cigg och drick en cola istället”
Gång på gång har människor kommit in, gjort succé hos chefen/cheferna och sedan gått om en och sedan försvunnit. Under alla år jag nu har varit anställd inom Göteborgs Kommun så har jag A L D R I G fått utvecklas. Även när det varit så enormt solklart att just JAG skulle klara av en speciell uppgift så har jag fått nej. Trots att jag varit den ENDE som sökt uppdragen har jag fått avslag. Det som blir lustigt i sammanhangen är att det sedan mer ofta än sällan ändå blivit jag som fått ta över. Som nu t.ex när jag är det fina kulturombudet som bakar bröd till alla boende, lagar middag till alla boende, fixar allsång för alla boende, ordnar med speldags, fixar lappar, skickar kallelser, går på möten etc etc.
Tror ni att jag sökte och fick detta? Nej  nej nej, det var en kollega som hade uppdraget som kulturombud men på grund av skola och annat hann hon inte med det, så jag fick ta över det. Efter det har jag mer eller mindre tagit över rubbet när det gäller kulturen i det huset. Eller jag har tagit över. Kallar man till kulturmöten kommer en person, ibland två, gissa vem den ene är.
Så har det varit hela tiden. När BOSA var aktuellt var jag den ende som sökte. Tre gånger, varje gång någon i gruppen hoppade av, sökte jag och tre gånger fick jag avslag. Sedan, några månader senare fick jag ändå hjälpa en annan avdelning med hela deras presentation på grund av att ingen kunde något om det. Då gick det bra. Dom som jag hjälpte var hur tacksamma som helst, chefen sade ingenting.
Jag skulle kunna fylla servern den här sidan ligger på med liknande exempel, men jag låter bli det. Det är bara att konstatera att jag lidit. Ja jag har lidit. Jag har mått hur jävla dåligt som helst för mitt arbetes skull. Jag har tvingats lyssna på boende som sagt till mig att om Hitler levt skulle sådana som jag, bögar allså, ha dött. Sån skit har jag fått ta på grund av kollegor som berättat för de boende att jag är bög. Tror ni ledningen gjorde något?
Jag har behövts sitta och bli anklagad av mytomaner om uppdiktade skitsaker som inte stämmer alls. Trots att det finns vittnen som säger att mytomanen ljuger så verkar det helt ok men skiten personen sprang och springer med. Allt har gjorts för att trycka ner mig, och Gud hjälpe mig så nära de har varit att lyckats knäcka mig. Eller visst lyckades dom. Mitt liv har ju mer eller mindre varit totalt dött de senaste åren. Sakta med säkert har känslan av att vara värdelös tagit över och man har isolerat sig totalt. Självförtroendet har varit i botten och är fortfarande, även om de senaste veckornas händelser gjort att det så sakta börjar klättra uppåt.
Den 23 maj började jag planera mitt nya liv. Jag visste då att den gamla chefen skulle sluta i augusti och jag bestämde mig då för att den dagen hon slutar också starta om mig själv. Sedan dess har jag antecknat, skrivit ner och lagt märke till allt som skett utöver det vanliga. Jag har skrivit och jag har skrivit. Jag har ett worddokument på över 50 sidor med nedskrivna minnen, kommentarer och annat som jag tänker spara på. De sidorna får bli ett minne av vad jag fick utstå men också en minne och en påminnelse om vad jag låter mig gå igenom på grund av mitt själhat.
Under de senaste 3 veckorna har den nya chefen varit på jobbet och om henne tänker jag vare sig säga bu eller bä. Jag vet redan att hon fått information om hur jag är. Det har framkommit med önskvärd tydlighet men det skiter jag i, för i morgon kommer hon bli förvånad.
Inställningen om Walle är ungefär ”Hysterisk fjolla som iofs får saker och ting gjorda men som har ett jävla humör. Låt honom bara då skriva av sig lite så går det över”
Tänk om den hysteriska fjollan helt enkelt bara slutade upp med att ha åsikter. Tro mig, det är inte speciellt svårt. Det är bara att se på 75% av de övriga som arbetar där och göra som dom. Tänk helt enkelt om man blev allt det som dom inte räknat med. Hur skulle dom ställa sig till en då? För nu är saken den att jag vill inte längre ha några uppdrag. Jag skiter i det faktiskt totalt. Jag har slutat engagera mig och sommaren 2011 med dess innehåll från mig fick bli det sista jag gjorde. Från och med nu gör jag det som ska göras efter att ha blivit tillsagd.
Jag har själv alltid hävdat att man inte kan arbeta med det jag arbetar med och ha den inställningen men det är EXAKT sådan man ska vara i Göteborg. Bry dig inte, gör så lite som möjligt och ge fan i att engagera dig men då gör vi så då. För handen på hjärtat: Den ende jag påverkat genom att försöka bry mig är mig själv, och det har aldrig blivit någon förändring till det positiva.
Så måndagen den 15 klockan 8 börjar jag på jobbet med helt nya krafter, och med en helt annan inställning. Ungefär 8:05 lär väl dagens första problem dyka upp, men låt någon annan ta hand om det. Det finns ju så många där som är allt det som krävs. Låt dom visa framfötterna och så kan jag göra annat. Andra kan fixa larm, göra ditten, fixa schema, göra datten. Jag gör exakt det som jag ska göra och ingenting mer. Ingenting av det som min chef hört om mig ska stämma, absolut ingenting.
Sedan den 23 maj har jag sökt jobb lite överallt. Jag har skickat jag vet hur inte många brev och mail, och jag har besökt både butiker och företag. Kanske kommer det ge resultat och tills det gör det kommer jag fortsätta söka. Fast jag är inte så naiv så jag tror att folk slåss om mig på arbetsmarknaden idag, men tills jag hittar något kommer jag fortsätta leta för självklart kan ingen människa arbeta under de förhållanden jag måste arbeta i. Ett tag går det, men inte i längden. Till slut börjar  det påverka ens person och den man är, och det är exakt det som skett med mig. Jag har inte fått vara den jag är, och har sakta tryckts ner i något som till slut måste kunna jämställas med en depression.
Fast det kanske inte är så konstigt. När man har chefer som kommer upp till avdelningen enbart för att berätta att man blivit tjockare, då kanske man hamnar i sånt. Ja, det är sant. Det skedde i början på året. En av cheferna kom upp med ett gammalt kort, visade kortet och konstaterade glatt att jag minsann blivit tjockare. Sedan gick hon….
Tro inte att det jag skriver nu är något jag kom på klockan 22 ikväll dagen innan den 15. Det är det inte, men jag har lärt mig en stor och mkt viktig sak om mig själv detta året: Jag sätter ribban för högt men har aldrig riktigt kraft att hoppa över den. Jag vill förändra allt på en gång, och det klarar jag inte. Kort sagt så är jag åt helvete för impulsiv.
Genom att inte engagera mig lika hårt så kommer jag heller inte behöva lägga energi på något som ändå bara suger musten ur mig. Att jag istället börjar tänka på mig själv, min framtid och mina mål är viktigare än att engagera sig i en kommun som styrs av en massa inkompetenta tjänstemän.
Jag har redan med små medel börjat försöka sträva efter ett liv som inte dödar mig på insidan. Jag har börjat gå, överallt och hela tiden går jag. Det blir små promenader med paus innan smärtan i fötterna exploderar, men sedan går jag lite till. Jag har så sakta börjat lära mig att ta de delar av livet som jag klarar av, och sedan vänta lite. Innan ville jag ta allt på en gång och allt blev dessutom kaos. Nu vet jag vad felet är med mina fötter och rygg, då kan jag också arbeta utefter det och slippa undra.
Jag har slutat banta, men har börjat äta. Mitt problem var inte att jag åt för mycket utan tvärtom. Jag levde på en omgång mat per dag, med kaffe och cigg emellan. Inte konstigt att kroppen min blev hysterisk och samlade allt på lager.
Allt detta har jag gjort ensam, utan hjälp, stöd eller annat. Jag har heller inte bett om det, för jag vill inte ha någon hjälp av någon. Jag har istället ägnat denna sommar åt mig själv, ensam och det har känts bra.
Fast ensam tänker jag inte fortsätta att vara. För visst vill jag ha någon att dela mitt liv med, istället för dessa låtsas charader som jag lever i nu. Jag vill också somna med någon, vakna med någon utan att känna att det är på nåder. Allt det jag gjort, levt och känt har dödat mig sakta med säkert inombords, och nu vill jag börja leva igen. Någonstans måste det väl finnas någon som kan tänkas ta i mig utan att spy eller? Ja, jag tror faktiskt det.
Vänner tänker jag skaffa mig nya. De gamla är inte mycket att att ha faktiskt, men även det där är jag inte direkt rädd för. Jag ser mig som en ganska social människa, så jag tror inte att det blir så svårt, och vissa vänner har jag. Dom tar jag med mig framåt i livet.
Så måndagen den 15 augusti 2011 blir en nystart för mig. Jobbet ska bli vad det är: Ett skitjobb och ingenting annat dit man går och tjänar pengar och sedan hem igen. Vill dom jag ska ställa upp får dom betala för det, annars får dom fråga nån annan. Jag vet inte hur många hundratals timmar jag arbetat gratis för det stället. De är slut med det nu. Inte ens sekund mer ska det bjudas på. En annan kan ju inte kompa i veckor som vissa kan….
Jag ska ta det lugnt, sakta och gå varsamt fram. Under tiden ska jag söka jobb överallt där inte Göteborgs Kommuns tjänstemän härjar och styr. Tills jag hittar något ska jag testa på en del andra jobb inom sekten fast utanför huset. Jag har redan ett att testa denna vecka, men hur det blir vet jag inte. Jag hoppar inte ur elden in i skiten så att säga.
För det är det som Walentine lärt sig under året 2011: Att ta det lugnt. Att inte rusa in i saker så att han hinner bli utbränd innan saker ens hinner börja. Att inte sätta ribban högt i det blå så att han inte ens hinner springa fram till ställningen den sitter på. Att ta små steg istället för stora.
Ja, detta kommer bli bra. Detta kommer bli skitbra.
Welcome back Walentine, I have missed you!

Bookmark the permalink.

One Response to Ett nytt liv

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *