Allsång

Dagbok 2 augusti 2011

Varm dag idag igen, alldeles för varm om du frågar mig. Det blir ju inte lättare när man fortfarande inte löst problemet med värmen på bussarna, kanske om Västtrafiks ledning spenderat mindre pengar på ”konstiga saker” i Italien när de köpte in spårvagnar som ingen ville ha så kanske det funnits pengar över till bussar som inte ser ut som sådana där bussar man ser på film i Afrika där det är 300 personer ombord, 15 höns och en get.
Nej, jag gillar inte värme, och kom fan inte och säg att det är skönt med värme när man befinner sig inne i stan. Sedan om du gillar det när du är på stranden men du är väl inte på stranden nu va? Är du det och läser det här ska du göra något åt ditt internetberoende….
Idag var det allsång på jobbet. Jag hade satt ihop ett häfte med lite låtar och det var allt från Trettiofyran till Tomas Ledin. Gunnar Wiklund var med också, alla älskar vi Gunnar Wiklund 🙂
38 boende var med, av totalt 73 som bor där nu, och det måste ses som rekord tror jag i såna här sammanhang. Det är ju så här att de boende är helt beroende av personalen, och när personalen inte bryr sig så kommer de boende inte iväg på något. Det är alldeles för ofta man hört, ”Nej de va ingen annan som orka”, och sedan går man själv in och hämtar dom och de blir hur glada som helst.
Jag önskar så att man kunde visa en bild på det hela, men det kan jag ju inte, så ni får helt enkelt låtsas att ni ser dom. Tänk er 38 gamla, en hel del i rullstol sittandes nerkurade i stolen med ett häfte framför sig. En del har fel sida uppe, andra har den upp och ner på, vissa orkar inte hålla den, men lyssnar gör dom, och en del sjunger med. Kanske är dom tysta länge länge men sedan känner dom igen texten och då…

Nu tändas åter ljusen i min lilla stad.
Två ganska svaga lyktor framför rådhusets fasad,
lyser över ströget, där går Kalle och Marie,
och blinkar emot Vera på Walléns konditori.
Och grabbarna i gänget står och pratar ner’ vid Grand,
om flickor och om fotboll och om livet med ibland
Från hotellet hörs en trio i Toselli serenad.
Det är kväll i min lilla stad.
 

Det ska sägas att det fanns personal som hjälpte till med häftena, och hjälpte till att hitta rätt låt så de boende var inte helt lämnade åt sig själva.
När jag stod där idag och såg på dom insåg jag hur mycket jag tycker om ”mina” gamla. De är så söta där de sitter, och det värmer en så oerhört när de tackar en och man inser att man faktiskt gjort en timme av deras liv lite en aning bättre. Ändå känner jag allt mer att det inte är roligt mer, för nästa arbetspass är allt som vanligt igen, och då är det omvårdnad som gäller.
Tänk, jag har arbetat hos västsveriges största arbetsgivare i 9 år, och inte någon gång har man lyckats visa sig bra på något. Allt det som jag ansåg mig själv vara bra på, det visade sig va felaktigt. Folk runt om en har flyttats och hoppat omkring, men jag står kvar.
Eller kanske ska jag säga att jag stod kvar för nu har jag ju äntligen tagit första steget till förändring. Jag söker jobb bokstavligt talat överallt, och ett jobb verkar lovande. Det är inom kommunen men inom något helt annat så vi får se.
Det stämmer nog att jag blivit mer bitchig det sista, men det bjuder jag på. Senast idag fick jag en sådan stark bekräftelse på vilka jävla fittor det jobbar i det där huset, absolut inte alla, inte ens en majoritet, men en del. Slynor som tror på skitsnack och som sedan beter sig som 12 åringar. Jag skiter fullständigt i vad folk anser och tycker om mig, men de ska jävlar i mig hälsa och de ska jävlar i mig  bete sig som folk inför de boende, fast vissa klarar inte det. Sker det en gång till ska jag ge vissa en riktig anledning att sjukskriva sig för nervernas skull…. Subbor!
Ja, det är nya tider nu, och hur mycket jag än faktiskt trivs med att arbeta inom äldrevården, för det gör jag väldigt mycket, så måste jag också äntligen ge mig chansen att vara Walentine, och göra det som jag drömt om. Jag vill inte bli gammal och dö med en massa drömmar jag aldrig gav chansen.
Drömmar har jag, massor, och en del tror jag till och med skulle kunna gå att få förverkligade.
Life, here we go!
 

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *