Hjärta och smärta

Dagbok 17 juli 2011

Har haft en skön helg hittils. Fredagen bestod i att vila ut efter jobbet och sedan försöka tänka på att fötterna inte värker och sedan en snabb träff i stan.
Jag skulle egentligen åkt till Liseberg med Henke på lördagen men kände att jag inte skulle orka gå så mycket. Min vänsterfot är verkligen kass just nu, och dessutom är den knallröd hela den. Ser otäck ut.
Så iställer för att vandra på Liseberg blev det storstädning hos fiskarna istället. Dom är i alla fall nöjda nu tror jag. Jag älskar att hålla på med akvariet. Önskar att jag hade flera kar man kunde pula i.
Älskar mina djur, man slipper människor då och man slipper bli besviken.
Hanna frågade faktiskt idag om jag ville komma in, men jag sade nej. Hade hon varit ensam hade jag inte tvekat, men jag vill ju inte göra andra obekväma och rädda, två känslor jag verkar skapa hos folk. Så jag håller mig undan.
Mitt skrivande har så sakteliga kommit igång igen. Mest är det i huvudet som orden flödar, men det är så det brukar börja. Det kan vara när jag planterar om växterna i akvariet som en text poppar upp. Sedan testar jag den i huvudet om den är bra, logisk och går att följa upp. Känner jag att det kan fungera så skriver jag ner det senare. Har saknat mitt skrivande för oavsett vad folk må tro så skriver jag för mig själv. Vad andra anser, tycker och känner skiter jag totalt i.
Veckan som kommer blir tuff. Kommer jobba varenda dag från måndag till måndagen efter. Det kommer jag inte orka men kommer göra det ändå, så som det brukar vara. Det är sommar och det som brukas göra under sommaren kommer göras i år med.
Saknar Zazza. Det var i december hon avlivades men har inte kommit över henne än riktigt tror jag. Blir så sorgen ibland och depp. Zuzzi är fortfarande pigg, men hon börjar bli gammal hon med, fast det vill jag inte tänka på.
Men jag tänker mycket på mina djur. De får en allt starkare ställning i mitt liv ju äldre jag blivit. Kanske är det på grund av saknad av riktiga vänner som dom blivit min trygghet, eller så är det någon annat.
Vänner…Ja just det….
Längtar tills nästa person som kommer anklaga mig för att inte höra av mig, för dom ”har ju faktiskt skrivit på Facebook”. Detta förbannade Facebook, nutidens bästa sätt att slippa höra av sig.
Gud vad jag vill härifrån, och ifrån alla människor.
Jag vill bo o skärgården, eller på landet. Ensam med lite djur. Borta från allt och alla.
Fast det kan jag inte. Jag är fast där jag är, och jag lär få bo här tills jag…

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *