Här står jag nu

Dagbok 13 juli 2011

Det har varit en omtumlande tid för mig de senaste månaderna. Så mycket har fallit på plats och så många frågetecken har rätats ut. Flera av frågorna är det jag själv som skapat. En del har varit nya, andra har legat där och gnagt i år, ja massor med år.
Jag hatar mig själv, och jag hatar mitt liv.
Det kommer kanske inte som en överraskning för någon, men det som förvånar mig själv så mycket just nu är att jag aldrig gjort något åt det. Varför tar jag inte av livet, så som alla andra gör? Varför har jag överlevt och kämpat mig igenom omgång efter omgång med cancer utan att sedan inte ta tillvara på livet?
Har inte jag rätt att leva ett liv som gör mig glad, istället för att leva ett liv som är totalt meningslöst och där varje dag inte är något annat än ett steg närmare döden. Självklart har jag den rätten, det är bara det att jag inte tagit den.
De senaste månaderna har jag rensat rejält i mitt skafferi. Vänner, eller såna som gärna kallar sig det men som beter sig som egocentriska svin, är borta ur mitt liv. Jag har klippt av varje kontakt med dom och både listor över kontakter i telefonen liksom på Facebook krymper, och för varje gång känner jag mig lättad. Detta har gjort att jag kanske på ett sätt är mer ensam än någonsin, men jag är hellre ensam på riktigt än ensam med folk omkring mig. Jag blir faktiskt allt mer trött på människor som tror att deras planet snurrar omkring deras egen axel. Framför allt är jag vansinnigt trött på människor som känner att deras behov av bekräftelse går genom könsorganet. Sånt är patetiskt och det som är ännu mera ledsamt är att det uppenbart inte längre spelar någon roll om man är 20 eller 40, folk beter sig lika jävla dumt i alla fall. Jag är trött på att lyssna på folks idiotiska levnadssätt där sedan jag förväntas ge råden man vill höra. Säger jag någonting annat blir man sur, och om inte sur så i alla fall avståndstagande.
Jag är trött på människor, och det är kanske också därför jag håller mig ifrån dom så mycket jag kan på fritiden. Jag har kommit fram till att den bästa, och i många fall den ende, vän jag faktiskt har är min katt. Hon sviker mig aldrig och hon finns där. Det uppskattar jag just nu.
Jobbet är som det är. Vintern och våren har betytt stora förändringar på jobbet, och kanske kan det bli till det bättre. Till det sämre går det inte att få det, så mycket är sant. De har bytt chefer stup i kvarten och det är inte över än. I den lilla exklusiva klubb som det är att vara chef inom Göteborgs Kommun så får vi dödliga inte veta så mycket, men förhoppningarna är ändå stora. Fast jobbet tar på mig, mina problem med fötter och ben blir värre och värre för varje månad och varje uns av kraft får läggas på arbetet. När jag sedan kommer hem skriker jag nästan i smärta när skorna plockas av och fötterna nuddar golvet. Då är det jobbigt att vara Walle kan jag säga.  På morgonen låter fötterna som knäckebröd när man börjar gå, och smärtan ska man inte tala om. Magen är förstörd av alla smärtlindande tabletter som jag får stoppa i mig fast jag inte tål dom, och så går det runt runt runt. Fast på jobbet visar jag inget. Ibland kan jag få tvingas ta hissen för jag klarar inte trapporna men annars säger jag inget. Jag har inte förtroende för speciellt många kollegor eller ledning för att besvära dom med mina problem. Litar på någon gör jag inte, inte där.
Även på jobbet har jag nu hamnat i en situation där jag är två personer. Jag är en person som brinner för vissa saker, medan andra bara får mig på dåligt humör. Mest på grund av vissa rena rama fittor som arbetar där. Gud hjälpe mig vad jag avskyr vissa av de personer som arbetar i det huset. Jag talar om kryp och avträdeshögar vars enda anledning att de arbetar med det de gör är för att de inte får något annat jobb. De har noll respekt för de gamla, de bryr sig inte och den enda jävla gång de leker engagerade är när cheferna är i närheten. Då har dom minsann åsikter om precis allt. Det bästa kortet de kan frambringa är ”Vi är för lite personal”. Det hör man ständigt, samtidigt som personalen sitter utanför och solar sig i en timme i solen. En del skyller det på att det är kvinnor som gör att det är så, jag menar mer att de bara är dumma i huvudet och könet spelar ingen roll. Det är dessutom hemskt att kvinnor ser ner på sig själva så fruktansvärt så att meningar som ”Men vi är kvinnor Walle” ens kan förekomma
Fast egentligen skiter jag i dom också nu. Jag kör mitt race och går det åt helvete har jag ingen annan att skylla på än mig själv. Fast en händelse skedde på jobbet under våren men om den återkommer jag till snart i eget inlägg. För den händelsen är riktigt riktigt sjuk och den borde berättas för alla. Om inte så att folk får lära sig vilken syn Överförmyndarenheten har på sina godmän och på vilken syn vissa godmän har på sina huvudmän….
Kanske är det en kris jag är inne i, eller så är det bara ett riktigt försök till att ändra på saker och ting. Jag känner att jag kommit in i en ny fas i mitt liv, en fas där jag känner att jag inte kommer ”se ut” likadan när jag kommer ut på andra sidan. Vad som kommer ut vet jag inte, och det skrämmer mig, men jag vet samtidigt att någonting måste hända.
Jag har så mycket sorg inom mig, så mycket ilska och så mycket besvikelse. Jag har så mycket som behöver komma ut, men jag vet inte vart jag ska börja. Det känns som att jag står mitt i en virvel, i en tornado, och jag försöker förtvivlat hålla mig fast vid någonting. Jag försöker greppa om något som kan få det att sluta snurra och få jorden att bli lite stillsam.
Fast den ska inte vara stillsam just nu, det är dags att verkligen börja snurra. Det är dags att få bort all det som fått mig att allt mer gå in i mig själv de senaste åren. Det är dags att börja leva och jag har börjat ta tag i saker. Jag pratar med en som lyssnar och ger mig råd. Jag kör mitt eget race och jag börjar inse att jag är värd mer än killen man träffar nån timme nån eftermiddag så man dödat sitt dåliga samvete för en tid framöver.
Så där står jag, vid ruinens brant, men ser jag framåt ser jag att steget inte är så långt till nästa anhalt. Dit klarar jag att hoppa.
Och Hoppa ska jag
 
 
 

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *