Gryning

Dagbok 17 juli 2011

Helgen är snart slut nu, och denna helg har jag fått vila ut. Ja jag har fått vila så mycket så att jag är trött igen, men det har varit skönt att bara ha fått vara. Inga krav, inget tjat, inget drama. Bara ha fått vara.

Idag har jag roat mig med att läsa igenom folks statusuppdateringar, bloggar och folks twitter och allt mer inser jag att det är dags att ta bort det där nu. Det gör mig påmind om något jag inte vill ha, om något som bara drar ner mig. Människor som finns men som inte syns, och människor som inte syns men som ibland ändå gör sig påminda oavsett om jag vill det eller inte.

För några veckor sedan kom en av mina chefer fram till mig och konstaterade att jag blivit ”så lugn”. Tänk så sorgligt att de inte förstår att anledningen till mitt lugn är att jag inte längre bryr mig. Jag skiter i dom, i jobbet, i deras turer hit och dit. Jag går dit, sedan försöker jag göra det bästa av det hela och sedan går jag hem. Jag är engagerad men jag bryr mig inte. Det är ingen idé och nu är det dags att föra över denna nyfunna kunskap på mitt övriga liv.
I morgon börjar vår nya chef, hon som ska ta över skutan. När datumet meddelades bestämde jag mig att använda samma datum för mina egna förändringar. För det är på tiden nu. År efter år av bitterhet, sorg och ilska måste få ett slut, det är dags för mig att ta tag i mitt eget liv nu.
Jag har så mycket den senaste tiden känt för att hänga ut alla, såra alla som sårat mig, outat alla fega jävlar, gett tillbaka, men till vilken nytta då? Jag skulle inte må bättre, och dom skulle bara tycka synd om sig själva. Jag orkar inte längre tänka på att förlusten är deras bla bla bla för jag skiter i dom och där har vi det! Det är DET jag lurat mig själv på, jag har lurat mig att tro att de betyder något eller att jag betyder något. Självklart har jag haft fel, och det är bara att beklaga att det tagit så lång tid.
Mina mål är högt satta, men ribban ligger lågt skrev jag som status på FB idag och det är exakt så jag vill ha det. Små delmål som ska hjälpa mig nå dit jag vill. Till ett riktigt liv.
För det är exakt det jag vill ha. Ett liv med riktiga vänner som kan träffas även på kvällar och inte mellan 3-5 en vardag så att de sedan dräpt sitt dåliga samvete. Jag vill ha ett liv där jag kan vara den jag är utan att behöva känna skam och där jag inte skrämmer slaget på bögarna för att jag är som jag är. Ett liv där man faktiskt kan vara trevlig utan att för den skull behöva vilja suga av någon. Att knulla sig in i framtiden är det så många av de jag känner som gör, och inte fan är dom lyckliga.
Men mest av allt vill jag ha ett liv där jag trivs med mig själv, hur jag är, ser ut, beter mig, tänker och gör. Det livet ligger där framför mig just runt hörnet och det är inte speciellt många steg att ta. Det är väl bara det att jag aldrig försökt ta dom innan riktigt. Jag har velat men inte vågat. Eller så har jag varit så upptagen med att försöka få igång allt eller totalt nedbruten av jobbet och annan skit, men nu kan jag äntligen säga att jag i alla fall börjar lära mig att inte ”bry mig”. För en sådan som mig är det ett stort steg. Tidigare har planerna överskuggat verkligheten och sedan har jag inte orkat, nu inser jag att om jag ska kunna nå målet så måste jag ta de där stegen. Ett i taget och jag behöver inte ta hela steget på en gång, bara jag går framåt.
Jag tänker ta tag i mitt skrivande igen, det måste jag göra för det är mitt sätt att överleva på. Att skriva är det som får mig att tänka och tvärt om, och utan det går jag under. Nu när jag inte har så många som känner mig som läser min blogg längre kan jag också skriva mer öppet och mer fritt, vilket är tacksamt. Tanken med min blogg var att vara öppen, men sedan blev det svårt när de största idioterna visade sig vara de som var i min närhet så nu släpper vi på den gränsen. Sker det något i mitt liv så kommer jag skriva om det här. Hellre ett normalt blogginlägg än ett patetiskt ”TITTA JAG FINNS” på FB.
Allt detta började i januari i år, när en total idiot till godman för en boende på jobbet började tjafsa om en skitsak. Efterdyningarna av den händelsen har lett mig dit jag står idag. Jag ställdes ytterligare en gång inför den faktum att någon försökte skita på mig, och de som kunde satt stopp för det gjorde ingenting. Då fick jag nog och blev förbannad, men mest förbannad blev jag på mig själv. Mest för att jag igen satt mig i samma situation som tidigare, och det var det som fick mig att säga ”Nu räcker det”.
Det är söndag kväll och jag ska ut i duschen. I morgon är det arbetsdag och denna vecka blir tuff, men det finns alltid någonting framför en som får en att orka, och nu tar jag ett litet steg framåt emot det.

Bookmark the permalink.

One Response to Gryning

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *