HBTQ-festivalen, när hyckleriet slår på trumman

Över hela Göteborg lyser regnbågsflaggan just nu. Stadsdelarnas kontor flaggar och i innerstan är det flaggor precis överallt. Inne i Nordstan hänger dom i taket och de talar alla om att Göteborg är en stad för alla.

Tänk om det också varit sant för Göteborg är fortfarande i mångt och mycket en stad där homosexuella är lika segregerade som invandrare är och vi vet ju alla hur väl gamla Götet lyckats med att ta hand om människor från andra delar av jorden…

Fortfarande ligger Göteborg i toppen bland städer när det kommer till undersökningar om hur många HBTQ personer som utsatts för våld och hot. Detta är inget man talar om så där högt, inte i dessa festival tider i alla fall och under de 360 dagar som vi inte har någon HBTQ festival ser man uppenbart ingen anledning att tala om det heller.

Det blir därför rent hyckleri när stadens direktör och andra nu låtsas om att Göteborg är en stad för alla, oavsett läggning eller härkomst för jag tror inte ens att de tror på det där snacket själva.

I den kommunala verksamheten som Göteborg bedriver skickade man för några år sedan cheferna på utbildning i HBTQ frågor. Detta sades vara i ett led i den strävan man hade att lyfta diskriminering och annat. Så synd att man stannade där, för varför är det bara chefer som ska utbildas? Varför inte skicka all personal på samma utbildning? För om en verksamhet har en svag chef undrar man ju vad som då händer om mobbning och annat sker? Är det inte lika viktigt att all personal 2011 lär sig det som cheferna sägs ha lärt sig? Eller är tanken att HBTQ ska avhandlas som en punkt på ett APT och sedan går vi vidare?

Det är jättekul att Göteborg fått en egen festival, och det är jättekul att folk kan träffas etc men jag frågar mig samtidigt vad HBTQ festivalen ska betyda för resten av året. För på vilket sätt arbetar Göteborg med att öka förståelsen för HBTQ-personer annars? Den gnutta av klubbar, uteställen och annat som finns är inte kommunens förtjänst. Allt det där är kommersiella intressen och det är ju heller inte där som utvecklingen helt och hållet går framåt kanske?

Vill Göteborg vara den stad de säger sig vilja vara så borde det alltid svaja en regnbågsflagga på Gustav Adolfs Torg. Det borde alltid vara festival och staden borde avsätta pengar till att göra just förståelse till ett ämnet i skola och på arbetsplatsen, inte bara för HBTQ utan för alla grupper som i Sverige 2011 diskrimineras. De flesta arbetsplatser säger sig inte ha några problem med diskriminering av HBTQ-personer, men det beror mest på att de eventuella personer som finns där och som tillhör den gruppen antagligen inte sagt vad de är, eller så gör de vad de kan för att inte visa det. Jag tror nämligen inte att det lugna äldreboendet Blåsippan skulle fortsätta vara så lugnt om Pelle som arbetat där i 3 år en dag visade sig vara en kvinna istället och är du man är det OK att du är homosexuell så länge du inte är h o m o s e x u e l l. Kom inte till jobbet och var för feminin, då är du för konstig.

Man undrar också, efter år inom äldrevården i Göteborg, varför inte det finns några ”regnbågshem” för äldre. Det finns för judiska personer, muslimer, finnar etc men inte för homosexuella? Är det för att de minsann ska kunna leva på samma hem som andra så kan jag ju svara då att det kan finnarna göra med, men varför skulle dom? Självklart ska finnar få vara med sina ”egna”, inget snack om saken. Detta borde väl gälla stadens äldre HBTQ-personer också? Att få vara med människor som totalt förstår en på alla sätt måste väl få vara ett fantastiskt sätt att få tillbringa sina sista år i livet? Särskilt med tanke på att dagens äldre HBTQ-personer växt upp i ett land där homosexualitet var olagligt tills 1944 och sedan betraktades som sjuka tills 1979. Jag har arbetat inom äldrevården i Göteborg sedan 1998 och jag har träffat EN person som till mig sade att han var homosexuell, detta tack vare att han såg att jag bar regnbågsflaggan. Jag tror inte att det beror på att de andra hundratals människor jag mött inte tillhört denna grupp utan för att de helt enkelt inte vågat. Att leva hela sitt liv och förneka vem man är inför andra, och sedan också behöva avsluta det så? Är det värdigt?

Detta borde stadsdirektören fundera på under festvivalen och årets andra dagar. Samtidigt borde han fundera på varför två personer av samma kön kan hålla varandra i handen på Stureplan i Stockholm men inte på Avenyn i Göteborg. Han borde sedan fundera på vilken inställning personalen inom kommunen har till just HBTQ och kanske borde man göra något för att förbättra den. Sedan när förbättrat den inställningen det kommer det spridas som ringar på vattnet.

Kanske kunde direktören ta hjälp av de HBTQ-personer som redan arbetar inom kommunen och som vågar slåss för sin sak lite.  Något sådant intresse har aldrig funnits bland stadens tjänstemän, vilket är högst märkligt. Jag lovar att man måste inte ha pluggat på högskola till precis allt. En del kan man lära sig av ”livets skola”, och efter 13 år inom kommunens tjänst inser man att just den skolan i mångt och mycket slår vilken högskola som helst.

Så visst är det fint med regnbågsflaggor, men man undrar lite hur mycket allvar det ligger bakom. För HBTQ-festivalen känns på många sätt som något typiskt från Göteborg, ”Nu skriker vi lite och sen glömmer vi vad som hände igår”

 

Tillägg dagen efter ovanstående:

GP skrev lite om festivalen idag, och det kan verkligen kallats lite. Uppenbart anser inte landets näst största stads enda tidning att HBTQ frågor är så värst intressant.

 

 

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *