Kall Natt

Dagbok 6 februari 2011


Ännu en sådan där kväll där man inte kan sova med borde.  Låg i sängen och såg på film när det högg till som fan i bröstet igen, så jag gick upp och nu försöker man slappna av. Man går upp i varv lätt när pumpen krånglar, men det brukar gå över.
Det har varit nåra ganska röriga veckor. För det första har det varit stora problem med sajten. Den server walentine.com  blev gång på gång attackerad från Ryssland och hela skiten gick ner. Till slut tröttnade jag och har nu flyttat hela klabbet till ett annat hotell istället. Ligger inte kvar i Sverige men det som man förlorar i hastighet vinner man istället på priser på hotellet. Det finns en hel del att göra men det får jag ta lite då och då.
Jag har också jobbat som en dåre den senaste tiden, mycket på grund av att det jag planerat inte blev av. Jag fick iden i somras att jobba några extranätter per månad vilket jag trodde fungerat bra. Det har det väl egentligen också. 99% verkar ha varit nöjda och en del av de som jobbar natt är också de få jag har någon form av personlig kontakt med på jobbet. Tyvärr arbetar man ju på ett ställe där det också finns rena rama fittor som är anställda så till slut började någon/några sprida rykten om att jag jobbade natt för att jag spionerade på nattpersonalen åt cheferna, så jag slutade jobba natt. Detta verkar också mina chefer ha gillat att jag slutade med för inte den minsta tillstymmelse till hjälp har man fått. Man kan ju tycka att ledningen ska gå in och bryta sånt skitsnack, särskilt om att de kan berätta att ”De också hört det”, men icke då. Man står ensam och allena, så som det är på min arbetsplats.
Annars ser dagarna mest ut som de gjorde igår. Man arbetar, kommer hem, gör ingenting och sedan arbetar man igen. Ibland undrar jag hur länge jag ska vara så här osocial. Allt mer tappar jag kontakten med alla runt om mig, och det konstiga är att jag inte längre orkar bry mig. De bryr ju sig inte, så varför skulle jag. Jag har så länge trott en sak om människor som sedan visat sig vara totalt felaktig så jag vill inte längre bli besviken. Så sakta med säkert krymper mitt liv och kvar finns min katt och Henke, och kanske är det lika bra egentligen. Min enda besvikelse är just nu att människor som jag vet hör av sig när livet ställs på kant men annars inte. Man skäms väl över mig kanske, eller nåt.
Saknar Zazza just nu, väldigt mycket faktiskt. Saknar det spontana och den villkorslösa kärlek man fick från henne. Visst, jag har Zuzzi kvar och jag hinner inte lägga mig innan hon hoppar upp i sängen så jag ska inte klaga men jag saknar Zazza ändå. Djur är nog de enda varelser som jag kommer riktigt överens med. När jag är med människor vill jag bara försvinna in i väggen, bort från allt och alla och sluta finnas. Jag känner mig bara överflödig med människor omkring mig, medan jag känner mig lugnt med djur omkring mig. Kanske för att de människor jag har i mitt liv egentligen ändå inte bryr sig. Jag ”älskar” när jag får samtal som varar i 2 timmar och efter 1 timme och 58 min kommer frågan, ”Hur mår du då?”
Nej, livet är lite kallt just nu, och det känns som att det kommer bli kallare.
Mycket kallare

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *