Svensk Media + Kungen = Feghet?

I Sverige, liksom i alla andra länder, kan vi läsa om kändisar som ligger med varandra, kändisar som knarkar, kändisar som skriker ut Gudomliga profetior (hejsan Carola) och politiker som går på porrklubbar. Vi kan också väldigt ofta läsa om politiker som gjort andra felsteg och som av någon anledning ska straffas för det 10 år senare trots att de kanske betalat tillbaka skulden de hade, eller sonat för de brott de begått
Svensk Media med kvällspressen i spetsen fullkomligt älskar att spotta ur sig avslöjande efter avslöjande och jag är ganska säker på att det på någon pub någonstans i huvudstaden emellanåt sitter journalister och firar när en folkvald eller kändis ”går under”.
Detta gäller inte när det kommer till vad som sker i familjen Bernadotte. Där är det uppenbart ok att bete sig hur som helst, göra vad som helst och medan man blir hysterisk för att Mona Sahlin köper en Toblerone verkar det vara helt ok att skattepengar som finansierar kungafamiljen går till lite vad som helst.
Jag har liksom många andra läst boken som alla pratade om i höstas och jag kan direkt säga att boken i sig inte var något direkt att ha. Någon direkt fördjupning i vem mannen som kallas Sveriges Konung är får man inte. Det går snabbt fram och boken försöker alldeles för mycket att få med så mycket som möjligt. Därför blir det inte någon direkt bra biografi att läsa. Ändå tycker jag att ”Den motvillige monarken” är en mycket viktig bok, för en sak blir man ännu mer övertygad om efter att ha läst den: De flesta som arbetar inom media i det här landet är mycket väl medvetna om vad som händer och sker i kungafamiljen men ingen säger något. Det verkar finnas en enda regel om vad man inte får skriva om i Sverige och det är saker som kan skada bilden av familjen Bernadotte
På forumet Flashback finns det trådar redan från 2004 som talar om vissa sångerskor i Army of lovers. Många av oss har också långt innan boken kom tagit del av ”skandalerna” där och på andra ställen och har också samtidigt frågat oss varför ingenting händer och varför ingen säger något.
Detta med att kungafamiljen är skyddad av media är ingenting nytt.  Det som senare blivit en sanning när det gäller familjen Bernadotte har alltid först präglats av år, och ibland decennium, av förnekanden eller rykten som aldrig tycks försvinna. Bästa exemplet på det är naturligtvis Haijbyaffären.
För er som inte känner till Haijbyäffaren så är det i korta stycken en skandal av stora mått som skedde i Sverige under början på 50-talet. Grunden till affären var att en man vid namn Kurt Haijby påstått sig ha haft sexuellt umgänge med dåvarande Kung Gustav V. Allt i den affären är som en roman där utpressning och maktspel sker i en aldrig sinande fart.
Det intressanta med Haijby är att det inte är förrän nu, mer än 50 år senare, som man kan tala öppet om det faktum att Gustav V uppenbarligen var det som kallas för bisexuell, och att han fram till mycket hög ålder hade umgänge med andra män. Detta är helt ok, om gamle kungen föredrog det så stod det honom fritt fram, men det intressanta är alltså att man idag 2011 kan säga, ”Ja men Gustav V tyckte ju om män”, medan Haibyaffären bara för 10-15 år sedan var något som räknades som rykten och elakt förtal om kungen.  Media som normalt älskar att rota i både gammal och ny skit visste säkert allt detta redan då men lät det vara. Att media 1950 då kungahuset hade en annan ställning än idag  var tyst har jag viss förståelse för, men att media fortfarande idag beter sig lika fegt när något händer är svårt att förstå.
Det finns ett annat mycket bra exempel på hur media vet men håller tyst och det är relationen mellan Prins Bertil och hans Lillian. Här har det ju efteråt kommit fram att media och press mycket väl kände till relationen men var snälla och höll tyst. Denna godhet har jag så väldigt svårt att förstå med tanke på att samma press som skyddade dom gärna hänger ut andra kända personers kärleksliv. Hur många gånger har vi inte sett kändisar sitta i bikini på en lyxbåt tillsammans med en kille, allt taget av paparazzis och allt publicerat någon dag efter. Sådana händelser inträffade även på 70-talet när Prins Bertil och Lillian satt i sin soffa och berättade att de var ett par. Det blir dessutom ganska komiskt med tanke på att ingen som befann sig i det rummet den dagen blev det minsta förvånad.
Många menar att kungen liksom alla andra har rätt till ett privatliv, men vi talar om Sveriges Statschef som trots att han, enligt grundlagen, inte har någon formell makt ändå besitter en mycket speciell post i vårt samhälle och självklart har en maktposition.  Mannen inviger Sveriges Riksdag för Guds skull! Han är vårt ansikte utåt och denne man har enligt boken och numer också henne själv haft en flerårigt förhållande med en svensk sångerska. Vi talar inte om en fylla efter en nobelfest som gick fel utan vi talar om ett förhållande som varat under en lång tid, och just detta förhållande är ju inte det enda som boken tar upp och som väcker stora frågetecken. Själv är jag väldigt intresserad av de händelser som ska ha utspelas under Atlanta OS och framförallt undrar jag: Betalade jag den ”festen”?
Årets upplaga av Året med Kungafamiljen i SVT möttes av kritik redan innan programmet sändes och kritiken efteråt var enorm, med all rätt. För det var ett vedervärdigt program att se på. Att så totalt utelämna det mesta som hänt under 2010 och detta i något som kallas för Public Service är skandal. Var fanns kritiken? Var fanns frågeställningarna och var fanns ifrågasättandet om monarkins vara eller icke vara? När till och med de som kallar sig för den fria televisionen gömmer undan det jobbiga med Bernadotte är det kanske hög tid att reagera?
En sak många verkar glömma, kvällspressen till exempel, är att kungen faktiskt erkänt att det boken tar upp stämmer. Hans enda uttalande i frågan kom ju den 4 november och då sade han:

– Sen har jag förstått har ni kommit hit av många anledningar. Det är ett stort intresse för en bok som kommit ut till min ära, så att säga, beroende på hur man ser det. Bara så att ni ska förstå det, så har jag inte hunnit läsa boken. Vi fick den väldigt sent i går eftermiddag (…) och jag har inte tid att sitta och läsa hela dagarna.
– Jag har funderat på det här. Ungefär som att jag skulle recensera den här boken, det är inte så himla lätt om man inte har läst boken. Jag måste passa i den frågan.

– Emellertid har rubriker fått mig att förstå vad boken kan handla om och så vidare. Det var inte så roligt med olika rubriker som inte var jättetrevliga att se. Och med tanke på rubrikerna har jag har pratat med min familj och drottningen och vi vänder blad och ser framåt i stället. Jag har förstått är det här saker som hänt långt tillbaka i tiden, vi ser framåt

Vi har alltså en situation när en kung ”anklagas” för det ena och det andra. Han håller en presskonferens där han erkänner att det stämmer och sedan blir det……totalt knäpptyst. Hovet lyckas igen med sin ”vi håller tyst så glömmer media det här” och kanske har media glömt det, men jag och andra har inte gjort det för ärligt vill jag vill inte ha en statschef som är otrogen mot sin fru, och jag vill definitivt inte ha honom som representant för Sverige. Vi kallar oss ett jämlikt land men mannen som är vår statschef umgås i kretsar där man har en kvinnosyn som var förlegad redan när Gustav V låg med Haijby.
Jag vill se media som inte springer ärenden åt hovet. Jämför Aftonbladets artiklar i höstas om Sven-Otto Littorin och avslöjandet om Kungen.  Där fanns det inga skydd och man brydde sig inte ett skvatt om vad Littorin tyckte, kände eller hur det kunde påverka honom. Att han var folkvald men att kungen inte är det köper jag inte som argument för att man ska skydda konungen. Monarkin är redan nu något som är extremt skört och förlegat. Hela grejen med dagens kungahus är ju att det ska vara lite av det perfekta livet. Man ska bo i ett slott där rosor aldrig dör. Vi vill att det ska vara lyckligt, blommigt och viftande flaggor. Att det istället emellanåt verkar påminna mer om ”Scener ur ett äktenskap” gör ju att allt blir ännu mera skört. För vad är det för mening med en låtsaskung och en låtsasdrottning när allt är så extremt mycket på låtsas så att inte ens det finns? För nu vet vi ju att det lyckliga äktenskap som det vi trodde de hade, inte finns. Allt var ett spel.
Att media vet att folket börjar ifrågasätta Carl XVI Gustaf märks också på de oändligt antal artiklar som nu skrivs om Victoria och Daniel. Härom dagen skrev en kvällstidning att de var jättekära och för inte så många veckor försökte man spekulera i om Victoria var gravid. Emellan det sprids glädjen över deras kärlek så man mår illa av allt gullande. Media hjälper till, mycket medvetet, att hålla monarkin levande samtidigt som kungens snedsteg hålls borta. Man överöser folket med andra kungliga nyheter så att vi förhoppningsvis glömmer det som man pratade om för 2 månader sedan. För vi ska inte glömma att kungafamiljen är en bra inkomstkälla för pressen och media. De är de enda vi har som det räcker att ta ett kort på och så blir det en nyhet.
Jag har, trots vad jag skrivit ovan, inte varit någon jätteovän till kungahuset tidigare. Jag har faktiskt till och med tyckt att det varit lite rart med kungen och hans familj. Jag satt klistrad vid TV’n när Victoria gifte sig och jag bölade som alla andra när Daniel blev Prins Daniel. 2010 blev året där jag ändrade mig. För i ett medielandskap där vissa inte kan gå på toaletten utan att det står om det femton minuter senare så anser jag inte att den en person som faktiskt blivit född till sitt jobb ska kunna komma undan.
Jag skulle inte vilja byta med kungen ens om jag fick betalt för det, och kanske är rollen som monark omöjlig att bära eller fullfölja. Kanske ska då Carl XVI Gustaf träda tillbaka, flytta till en villa utanför Stockholm och sedan leva det liv han vill. Då spelar det ingen roll vad han gör men som folkets konung har han en skyldighet att bete sig på ett sätt som gör att man kan vara stolt över honom och det land han säger sig representera. Om det är en omöjlighet att leva så, kanske det är dags att skaffa sig ett annat arbete.
Tills dom gör det hoppas jag att media vågar behandla dom på samma sätt som de behandlar andra. För ingen är förmer än någon, inte ens Sveriges konung. Har han och Silvia ett taskigt äktenskap så är det kanske en idé att skilja sig. Om de bestämt att leva i det som kallas för öppet förhållande är det ok men då kanske man ska informera folket om det så att vi vet.

1. ”Konungen är rikets statschef” (detta stadgas i regeringsformens 1 kapitel 5§) och skall som sådan representera Sverige och vara en samlande symbol för nationen.

Våran samlande symbol är alltså en man som har utomäktenskapligt umgänge med andra, besöker tvivelaktiga ställen i Atlanta och umgås med extremt tvivelaktiga klubbägare med kaffeflickor? Är det den symbolen vi ska visa upp? Jag är ganska säker på att vi kan klara oss utan den symbolen.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,
Intressant.se

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *