Nytt år, nya tider men gamla planer

Jag hoppas att du som känner mig läser det här och att du orkar ägna nåra minuter av ditt så viktiga liv för något så oviktigt som detta…
Dagbok 1 Januari 2011

Jag hade ett möte i juni, ett möte sammankallat av mig, men som av någon oförklarlig anledning också helt plötsligt inkluderade min chef. Vad mötet handlade om spelar egentligen ingen roll. Det var ett möte framkallat av olika händelser som till slut gjorde att jag blev förbannad. Vad som är mer viktigt här är vad som hände under mötet för något hände som jag än idag inte riktigt kan sätta fingret på men som jag vet förändrade mig i grunden.
Jag är känd som en person med temperament, en sådan som lätt blir förbannad men där hände något. Under ett möte då jag egentligen skulle kunnat ha blivit hur förbannad som helst blev jag istället helt iskall och lugn. Istället var det andra som gick i taket, medan jag satt lugnt och stilla och svarade på de frågor och påståenden som lyftes. Efter mötet hade jag en känsla av att ingenting längre skulle vara sig likt, och den känslan stämde. Från att ha varit en person som ville förändra kom istället känslan upp som jag kanske så väl behövde att jag skiter i det hela.
Under det halvår som gått sedan detta möte har jag mer än någonsin spelat ett spel gentemot andra. Jag har låtsats bry mig när jag i själva verket inte bryr mig ett skit. Jag har spelat intresserad på jobbet, när jag i själva verket skrattat en del bakom ryggen. Jag har suttit på möten med mina chefer och deras chef där dom trott att ”Bara vi kör på de här så håller sig Walle lugn ett tag sedan”, när jag i själva verkat bara garvat åt deras patetiska försök att gömma sig bakom ett maskineri som är på väg att rämma totalt.
Mitt liv har slängts, kastats och analyserats och jag kom under hösten fram till ett datum…
1 januari 2011
Denna dag, idag alltså, är speciell för mig, för jag har väntat. Jag har väntat på det liv som idag börjar. Det blir också en dag då den gamle Walentine Andersson dör och tackar för sig.
Hora, en riktig hora. Det har jag varit. Både kroppsligen men också själsligen. Jag har offrat mig själv, mina känslor, mina tankar, mina åsikter, mina ståndpunkter och min tro för att passa in. För att kunna få det som jag trodde var livet har jag gjort allt jag kunnat för att inte vara Walentine.
Det har kostat på. Jag har en kropp som skriker misshandel, för det är exakt det jag utsatt den för. Jag har misshandlat min kropp. Jag har ätit åt helvete fel, jag har rökt som en idiot och jag har gjort allt jag kunnat för att den kolsvarta bild som funnits i mitt eget inre av mig själv ska vara den som visar sig. Jag har stenhårt och obarmhärtigt tryckt ner allt det som är jag, och istället har jag skapat en figur som jag avskyr och som jag föraktar. Hur mycket jag än vill så kan jag försöka skylla detta på andra, men det är jag själv och ingen annan som ska lastas. Om jag har någon som helst läsare kvar på den här bloggen så vet ni att jag förut varit enormt less på mitt umgänge och många gånger känt mig utnyttjad. Allt det där stämmer, men jag har tillåtit det. För genom att inte låta Walentine leva så kan jag istället låta någon annan göra vad de vill med mitt liv.
Nyårslöften är bland det sämsta man kan göra. De bryts oftast och folk som slutar röka idag kommer med största sannolikhet ta upp rökningen igen inom en månad. På samma sätt är det med folk som idag börjar banta, snart sitter dom där med pizzan framför sig och trycker i sig kalorier igen.
Jag är likadan, men jag är ändå olika för om det är något jag lärt mig det senaste halvåret så är det just att jag inte är som andra. Jag är egentligen perfekt när det kommer till att stressa och leva i en stressig miljö. Mest tror jag det beror på att jag av naturen är stressig av mig, så när omgivningen blir stressig, ja då lugnar jag ner mig.
Därför bestämde jag mig i somras för att den 1 januari 2011 blir min vändpunkt. Då blir det dags att sätt punkt i den ganska trista bok som heter ”Mitt Liv” och istället går vi över på den lite mer actionbetonade uppföljaren, och det är det som sker nu.
Under hösten föll allt fler bitar på plats om mitt liv. Det var som om de bekräftelser jag letat efter kom och lade sig på plats i det pussel jag själv skakat om bitarna på i alla dessa år. Händelse efter händelse bekräftade sedan detta, och dessa händelser blev också svaren på de frågor jag ställt mig. För svaren var egentligen bara ett: Du har själv skapat ditt liv Walentine.
När Zazza fick avlivas och jag blev totalt knäckt blev jag ytterligare påmind om hur fel allt var. Jag var inte bara ledsen för att min katt inte längre fanns kvar. Jag blev mest ledsen över att mina två bästa vänner var Zazza och Zuzzi, och nu fanns bara Zuzzi kvar. Då är det något som är fel, mycket fel.
Runt omkring mer ser jag människor som lever enorma självdestruktiva liv. De låter sig utnyttjas, plågas och de mår så enormt dåligt. En del har till och med skaffat barn fast de egentligen inte ville ha några. Andra låter sig bli påsatta så att bekräftelsen att de finns blir stimulerad samtidigt som de blundar för smutsigheten de känner. Detta har så länge i mitt liv varit mitt liv, att hjälpa, lyssna och stötta. Att vara den som finns där och som säger orden som de vill höra.
Sedan när samtalet är över, eller när partyhelgen kommer och man skiter blankt i vad jag gör går man till kylskåpet, där trycker man i sig alla kalorier som finns, men bara efter det att man rökt 1 paket cigg och hällt i sig 2 liter kaffe. Sedan när maten är intryckt röker man ett paket till och vaknar dagen efter av en hosta som skulle kunna väcka döda och en magkatarr som är inte helt jättekul att uppleva.
Så visst är det så! Visst var det jag själv som ställde upp som ett privat litet luder och hade någon form av sex med mina ”heterosexuella” vänner så länge det passade dom och med de jag inte hade kroppsligt sex med vikarierade jag som en patetisk version av Dr Phil. Visst var det jag som också sedan accepterade att det inte längre var aktuellt när det inte passade dom längre, och sonika slutade man träffa mig helt och hållet för ”De e ju så mycket nu vettu”. Är det inte konstigt så säg? Jag bor i Sveriges näst största stad och ungefär 80% av dom som jag känner besöker den här staden någon gång per år, men av någon anledning finns det aldrig tid att träffa mig då. Det mest patetiska av allt är att när det sedan tar slut med tjejen/killen så börjar telefonerna gå varma igen.
Visst är det så att det är jag själv som skapat den rollen på mitt arbete som jag idag har haft. Jag låtsas som att jag accepterar att vissa bitches snackar skit om en, samtidigt som de gömmer sig bakom en när de inte vågar stå för sina åsikter själva. Fega as som lever sitt förbannade dramaliv men när det finns chans att förändra, och att göra någonting bättre då gömmer man sig.
Visst är det så att jag själv valt att spela tuff när jag i själva verket vissa dagar har så ont i mina ben och rygg så jag sätter mig på toa och biter i mina kläder för att inte skrika rakt ut i smärta. Sedan när det gått över för stunden går jag ut igen och spelar……..Walentine. När jag sedan kommer hem och tar av mig skorna får jag hålla mig utmed väggarna i lägenheten för utan skor har jag inget som stödjer mig när jag går.
Visst är det så att jag gång på gång trycker ner mig själv i någon form av själsligt träsk där jag anser att jag passar in. Jag äter fel, rör mig fel och röker som en idiot och den ende jag väntar på är döden. Fan, jag har tagit livet av mig gång på gång egentligen. Jag har öppnat dörren för döden och har bara väntat på att han ska komma.
Visst är det jag själv som skapat det liv jag hatar, men nu är det slut med det. Nu är det MIN tur att börja leva.
Allt detta startade där jag satt i den där stolen i juni 2010. Det blev fröet som sedan grodde allt snabbare och starkare under hösten och vintern och händelser som skett andra halvan av 2010 har bara bekräftat det. Jag insåg och lärde mig att om jag någonsin ska lyckas komma ifrån det liv jag säger mig förakta är det jag som måste förändra mig, och det jag måste börja med är att acceptera att det kommer krävas enormt med jobb och enormt med energi, men att det samtidigt i längden kommer resultera i någonting bra.
Jag vet vad jag vill göra med mitt liv, om det finns det ingen tvekan. Jag har tre intressen, och dessa tre är film, teater och litteratur. 99% av de jag känner idag och som delar dessa intressen med mig är inte på något sätt intresserade att ha med mig i det intresset, men det finns andra, och jag tar det igen: Det finns andra! Skit i dom som varit, och gå vidare. Mitt liv har alltid sedan jag var liten handlat om att få dela med mig av det jag tänker på i skrift och bild. Det är det enda jag någonsin drömt om och det enda jag någonsin drömmer om. Kunde Algots starta sitt företag genom att gå mellan Borås och Göteborg så ska väl för fan jag klara av att sitta på arslet och skriva någon som folk vill läsa. Se bara på den här bloggen. Den är ett ypperligt exempel på vad jag pratar om. Den gick jättebra, sedan tröttnade jag och försvann in i Second Life istället. Nu har jag börjat ta upp bloggandet igen, och sedan får väl tiden visa om jag klarar av att få tillbaka några läsare eller inte. I vilket fall som helst är bloggen ett bra exempel på att kunna skriva av sig, med läsare eller inte.
Mitt liv har alldeles för mycket handlat om sådana som inte finns kvar längre, eller sådana som jag inte trivs med. Istället för att låta energin gå till det viktiga har de oviktiga blivit de som fått det som jag skulle spara åt mig själv och åt de som jag faktiskt bryr mig om, de som faktiskt betyder något. Jag har så många i mitt liv som är viktiga och som ger mig det jag behöver. Varför då lägga ner energi på sånt som är dött?
Så vad händer nu då?
När klockan blev 2011 kände jag en pirrning i kroppen. Jag stod inför någonting nytt kände jag, och efter att i den alkoholfria cidern skålat in det nya året tillsammans med Henke kände jag hur nytt allt var runt omkring mig, och det är så det ska vara nu framöver. För nu är det slut men också en början.
När 2010 dog ut, så dog också den Walentine som de flesta tror att de känner. Själv plockar jag fram den jag egentligen är och passar inte han så är dörren där borta. Hur svårt det än kommer att bli så kommer jag från och med nu nu sluta spela det spel jag själv snurrat in mig i.
Jag har alltid gått min egen väg, och har aldrig riktigt passat in någonstans. Kanske kommer jag aldrig gör det, men gudarna ska veta att från och med nu kommer jag i alla fall göra så att jag passar in hos mig själv.
Så att istället för att ta ett steg i taget tänker jag göra det som alla säger till mig att inte göra: Jag tänker ta itu med allt på en och samma gång. Jag tänker göra precis tvärtom det som alla säger att man inte ska, det är oftast då jag brukar lyckas.
Så nu är det färdigrökt, groddar och grönsaker here i come, simhallen nice to meet you och om du tror att jag kommer misslyckas så tänk om.
Det har jag gjort.
Walentine är död, leve Walentine!

Bookmark the permalink.

6 Responses to Nytt år, nya tider men gamla planer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *