En jobbig natt

Dagbok 2 december 2010

Klockan är snart 2 på natten och jag kan inte sova. Om några timmar ska jag till jobbet igen och sedan efter jobbet är då tiden kommer för Zazza att…
Gud vad vi försökt med allt för att detta inte skulle hända, men nu måste det ske. Bara idag sedan jag kom hem har hon kissat 2 gånger i fåtöljen, så kan vi inte ha det givetvis.
Jag frågade Eva-Britt om hon kunde hjälpa oss så hon och hennes sonhustru tar med sig Zazza till djursjukhuset. Jag orkar inte vara med, eller vara med när de hämtar henne. Jag åker till stan och sen får Henke ringa när de hämtat henne. Jag fasar redan för att säga farväl. Hur säger man farväl till något som man senare kommer avliva?
Jag vet att många tycker jag är löjlig, att jag överdriver etc men förstå en sak…
Zazza och Zuzzi, mina två katter, har varit den enda fasta punkten i mitt liv. De har följt mig i 12 år och de är de enda som alltid funnits där. När osäkerheten om Henrick varit som störst har alltid dom funnits. När helvetet med Alex pågick fanns dom där och tröstade. När jag var som sjukast satt dom där, och när jag haft som ondast har de fått mig att skratta. De vek aldrig undan som de flesta andra gjort. De bodde här på sina villkor, så som katter gör, men de var mina och jag var deras. Jag har haft dom sedan dom var 9 veckor bara och de har varit mina bästa vänner.
För mig är mina djur mina barn för jag kommer aldrig få egna barn. Cancern har gjort mig steril och så är det med det. Jag lär inte träffa någon heller som har barn så för mig har djuren blivit den del av sånt som jag någonstans där inne behöver.
Sedan första stund har våra katter delat på mig och Henke. De har tytt sig till bägge med Zazza har mest tytt sig till Henke och Zuzzi till mig. Jag vågar inte tänka på den dagen det är Zuzzis tur men det orkar jag inte tänka på nu. Zazza har alltid varit den lilla katten, som kunde sitta och stirra på en med trötta ögon där man smälte totalt. Hon är så fruktansvärt söt och kom aldrig riktigt ifrån kattungeutseendet.
Jag satt vid TV’n innan och försökte slappna av ikväll då Zazza kom fram till mig, rev lite i mattan och jamade som hon alltid gör. Sedan hoppade hon upp på soffans armstöd och satte sig och såg på mig. Då brast det.
För även om all logik, all form av sunt tänkande säger att det vi gör i morgon är det rätta för alla parter så känner jag att jag gör fel. Att jag är en mördare. Jag bara grät och klappade henne och ville bara ta henne och gömma henne. Flytta ut till landet där hon kan kissa var som helst. Ta bort alla möbler så finns det ingen som kan bli förstört, men så funkar det ju inte.
Jag tänker på hur rädd hon kommer vara när hon kommer stoppas in i kattburen. Hur skräckslagen hon kommer bli när hon känner kylan när hon kommer ut. Hur hemskt det måste vara när en främmande människa tar tag i henne och sen när hon känner sticket från sprutan…
Jag vill vara där då, men jag klarar inte det. Jag klarar inte av att se min bäste vän dö.
Jag kan med mitt hjärtas fulla övertygelse säga att jag älskar min katt Zazza, och Gud hjälp mig vad jag kommer sakna henne.
Önskar jag hade en vän som förstod att jag just nu behöver någon som håller om mig, men sådana vänner har jag inte längre. I Zazza har jag en sån, och i morgon förlorar jag det.
Hon är en del av mitt liv, och om 15 timmar dör den biten

Bookmark the permalink.

2 Responses to En jobbig natt

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *