Betraktelser utifrån en depression

Dagbok 12 december 2010

Ännu en helg gjord, och på den tiden mitt arbete var normalt och någorlunda trevligt såg man fram emot att få vara ledig på måndagen. Så är det inte numer, för numer ska någon alltid jobba måndagen efter helgen. Det låter väldigt fint detta. Tanken är att vi ska kunna lämna över rapport om någonting hänt under helgen, men självklart fungerar det inte. Normalt brukar 2 av 5 avdelningar inte ha någon på måndagen som arbetat helgen och som vanligt flummas det bara ut och ingenting görs åt saken. För på mitt jobb bestäms saker och sedan skiter man i om det fungerar, och egentligen förstår jag cheferna. Med allt jävla gnäll som är från alla håll så…
Jag är på ett sanslöst dåligt humör just nu. Mycket beroende på mina fötter och knän som bråkar mer än normalt med mig. Jag har så frukstansvärt ont och min vana trogen säger jag ingenting på jobbet. Det är ingen idé att säga någonting heller. Gör man det får man direkt höra alla andras plågor och elände som de bär på. Så jag skiter i det.
Känner mig trött, så fruktansvärt trött. Känns som om hela min kropp liksom har gett upp. Förutom värken gör sig hjärtat påmint så fort jag anstränger mig och det enda jag väntar på är att The big one kommer slå till, men jag orkar inte släpa mig till doktorn mer. Har tröttnat på sjukhus och sjukvård nu. Det får gå tills de inte går mer.
Kommer allt oftare in i såna där perioder nu. Där jag skiter i allt och bara finns. Glider med livet tills livet slutar liksom. Experter skulle väl kalla det för depression eller något men men, sånt är livet.
Behöver komma ifrån allt lite. Inte bara jobbet utan allt. Jobbet skiter jag i. Det påverkar mig inte mer. Efter mötet för 2 veckor sedan snart rann det sista ur mig som handlade om kampvilja för att göra stället bättre. Varför ska jag bry mig när ingen annan gör det?
Är trött på människor, så fruktansvärt trött på människor.
Häromdagen lade jag in sill. Varför jag lägger in sill varje jul vet jag inte. Henke gillar det inte och jag är inte speciellt förtjust i det heller, men det är liksom den enda tradition jag har. Varje jul ska den jävla sillen stå där i kylskåpet.
När jag stod och och höll på med sillen bakade jag bröd samtidigt och då slog det mig hur mycket jag vill ha ett litet torp. Ett litet hus på landet, långt bort från människor. Där ska jag ha ett litet land med olika sorters grönsaker och sedan ett stort jordgubbsland och hallonbuskar. Sedan ska jag ägna mig åt att sylta och safta bäst jag vill och kan. Jag ska ha en hund, 2 katter och några höns också. Det är min dröm. På dagarna ska jag fixa med mitt land, klippa min gräsmatta och dona bland blommorna. Jag ska ha en fontän byggd direkt på en klippa som ska vara hur fin som helst. Den ska jag sköta om på dagarna. På kvällarna ska jag sitta framför den öppna spisen och läsa med hunden liggandes vid mina fötter. Katterna ligger bredvid och sover och på bordet ska det stå en rykande kopp med kaffe och nybakade bullar som jag bakat själv i min vedspis. Sedan ska jag somna med katterna i samma säng och hunden liggandes nedanför. På morgonen ska jag vakna och gå ut och sätta mig i trädgården och där ska jag bara njuta.
Jag ska njuta av rådjuret som står en bit bort och ser på mig och jag ska njuta av fåglarnas underbara sång på morgonen när daggen fortfarande ligger som ett täcka över gräset. Jag njuter av att se hunden springa som en galning över gräsmattan och jag ler åt katterna som tar försiktiga steg i det blöta gräset.
När jag stod där och fixade med sillen drömde jag mig bort från allt. Bort från stan, bort från människor och bort från mitt liv.
Jag saknar Zazza, jag saknar henne så förbannat mycket. Borde inte det gå över snart? Hon var ju bara en katt. Nej, hon var inte bara en katt. Hon var en av mina två bästa vänner. De enda vänner jag faktiskt känner att de var mina vänner. Det beror inte på människorna i mitt liv att jag känner så. Det beror på mig. Jag släpper inte in någon längre. Ingen får komma nära mig, ingen får lära känna mig. Just nu vakar jag hysteriskt över Zuzzi. Ingenting får hända henne. Jag får panikkänslor ibland när jag påminner mig själv om att hon är lika gammal som Zazza och snart så….
Nej nej nej! Inte Zuzzi! Inte nu!
Jag tänker på döden ibland, eller ganska ofta faktiskt och ibland längtar jag till den. Jag skulle tycka att det vore så jävla underbart att slippa vakna mer. Att slippa ha ont, att slippa ha ångest, att slippa vara….
Att slippa vara Walle

Bookmark the permalink.

One Response to Betraktelser utifrån en depression

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *