Dagen blev värre

Dagbok 2 december 2010

Det blev en lång natt som byttes ut mot en av de jävligaste dagar jag varit med om.
Zazza är död.
Så är det.
Min älskade katt Zazza finns inte mer, och det finns ingenting att göra åt saken.
Jag har inte riktigt förstått det än. Man slänger en blick mot sängen hon brukade ligga i. Man tycker sig höra henne när hon kommer springandes och jamande påkallar uppmärksamhet.
Henke åkte med henne ner till djursjukhuset, men han var inte med vid avlivningen, det ville han inte och jag förstår honom. Jag klarade inte ens av att vara hemma.
I morse klockan 6:15 lyfte jag upp henne och pussade på henne. Sade att jag älskar henne och sade Hej då.
Hon var själv inte så värst intresserad av mig för hon och Zuzzi hade nyss fått mat. Zazza gillade aldrig att bli buren, det skulle vara på hennes villkor.
Hela dagen idag har varit som…, ja jag kan inte beskriva det. Jag har inte varit någon rolig arbetskamrat idag, men jag hoppas folk förstår. Dagen gick liksom ut på att jag inte ville att hon skulle bli 17:00, men det blev den.
När jag kom hem försökte jag tänka att allt var som vanligt, att ingenting ändrats här hemma. Efter en stunds gossande med Zuzzi och lite prat med Henke gick jag ut i köket och plockade fram kattmaten och ropade som jag gjort i 12 år, ”Zazza och Zuzzi”, och Zuzzi kom springandes ut, men ingen Zazza. Då brast det.
Sedan har jag ägnat kvällen åt att gråta, prata, gråta och prata. Det kommer väl vara så här några dagar eller veckor och det är bara att acceptera. Hela tiden kämpar min hjärna med att försöka acceptera det faktum att min Zazza är död, och till slut kommer den göra det. Vägen dit däremot kommer bli svår.
Jag vet att oavsett hur jobbigt detta är var det rätt beslut. Fast emellanåt kommer ångern över mig, och tankarna om att det kanske kunde gått att ordna detta. Att man kanske kunde kommit till bukt med kissandet, men sedan inser man att nej, något var väldigt galet.
Det värsta är att hon var så frisk emellan det här. Att hon åt, lekte och betedde sig som hon alltid gjort. Hade hon sett mer sjuk ut hade man kanske förstått det mera, och kanske hade det då varit lättare att ta åt sig det. Nu kommer de där hemska tankarna att man dödat henne fast hon var frisk, och de där tankarna är fruktansvärda att bära på.
Just nu tänker jag på hur rädd hon måste ha varit på väg till djursjukhuset. Hur hon måste ha undrat vad som vad på gång, och jag önskar så att jag kunde tagit den rädslan hon måste ha känt och burit den åt henne.
Ja tankarna far omkring i ett huvud som är totalt slut just nu. Jag är totalt utmattad och i morgon ska jag träffa mina chefer och deras chef för ett möte jag mer än gärna hade velat skjuta upp, men jag kan inte ringa och säga att det beror på att min katt dog. Det lär inte vara godtagbart som ursäkt.
Ja vet att vissa tycker att jag är löjlig, att jag överreagerar men förstå en sak:
Jag har förlorat allt de senaste 12 åren. Nästan hela min vänskapskrets har jag medvetet vänt ryggen. Jag har förlorat min kropp i alla dessa jävla sjukdomar som slängts över mig. Jag har varit ensam i veckor utan att tala med någon, och det enda jag haft är mina katter.
Zazza och Zuzzi kom till mig när jag och Henke var ett par. De var kvar när vi slutade vara ett och sen har de varit här hos mig. När jag suttit hemma ensam har de kommit till mig. Vi har lekt, kelat och gossat och Zuzzi och Zazza har alltid varit just Zuzzi och Zazza.
Nu är det bara Zuzzi kvar och redan fasar jag för att något ska hände henne. Hon är syster till Zazza och lika gammal alltså, men det orkar jag inte tänka på nu.
Nu går tankarna till när Zazza flyttade in, hur arg hon var i början, eller när hon råkade bränna sig på en platta och i 2 månader satt med ena tassen i vädret. Eller när hon första gången löpte, Gud vilket liv hon förde, eller hur söt hon var när hon kom inspringade alldeles nyvaken och skulle kolla va Henke var och ”skällde” som tusan.
Zuzzi och Zazza var mina barn, och nu är ett av dom döda.
Så är det, och har du svårt att förstå det så bli bög med taskig ekonomi som dessutom är steril och aldrig någonsin kommer få egna barn. Testa det, så kommer du förstå.
Älskade dig Zazza, lika mycket som livet självt och mer, och nu när du inte finns mer, har en del av mitt liv försvunnit.

Bookmark the permalink.

One Response to Dagen blev värre

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *