Jävlar i mig, ett dagboksinlägg!

Dagbok 14 november 2010

Wow! Det var ett tag sedan man uppdaterade den här dagboken, men jag kände att det var dags för lite RL.
Det har hänt en hel del i ens liv den senaste tiden. Kortfattat kan man säga att de man trodde på slutade man tro på, och de man inte trodde på visade sig vara bättre än man trodde. Fast så är väl livet kanske, full av överraskningar och förväntningar som ibland inte uppfylls och ibland fylls upp av andra än de man räknat med. Bra eller dåligt, ja det får man välja själv.
Jobbet är som det är. Letar efter något annat numer, något helt annat. Jag har två krav på min lista…
1. Inget vårdjobb
2. Absolut inget vårdjobb
Ledsen att säga det men det funkar inte. Alla dramatiska uttryck och känslor. Alla gråtmilda händelser och alla jävla dramaqueens. Det får vara bra med det nu.  Största delen av mitt liv har jag ägnat åt sånt här så man kan det hela nu.
Annars händer det ju massor inom Göteborgs Kommun nu. Hela stan ska göras om och öppenheten ska bli en självklarhet bla bla bla. Om detta kan man säga en massa men jag kan bara konstatera att jag önskar dom lycka till med det. Vad vi sett hittills i den reformen så har det mest påmint om Sovjet eller varför inte Nordkorea när det gäller öppenhet. Allt har skett bakom stängda dörrar och pöbeln, alltså vi på golvet, har man gett totalt fan i att fråga. Allt är alltså som vanligt i Göteborgs Kommun. Fast vår verksamhetschef slutar snart, det ska jag fira. Hon har gett kass chef ett ansikte. Fullständigt värdelös och totalt ointresserad av sitt jobb, med andra ord en perfekt chef för Göteborgs Kommun. En typiskt person som arbetat år efter år inom kommunen och som till slut jobbat så länge så att ingen riktigt vet vilken funktion hon har. Så hon får fortsätta….
Det värsta är att sånt här påverkar mig mycket privat, för mycket tror jag. Jag vill att mitt arbete ska fungera. Jag vill att de som faktiskt får betalt för att ansvara för allt detta faktiskt gör det på ett korrekt sätt, men det är som om allt är ok. Kanske får dom bonus om de flummar extra mycket, vad vet jag. Så nytt jobb letar man efter, men det är inte lätt. Jag är ju inte direkt typen de slåss om på arbetsmarknaden. Idag när alla ska ha gått 12 år på högskola för att kunna tvätta en toalett är man inte direkt ett kap för företagen, men jag ger inte upp.
Faktum är att detta med att ge upp är någonting som förändrats mycket hos mig den senaste tiden eller året. Innan gav jag upp och surade och mådde dåligt för det alldeles för länge. Numer ger jag inte upp utan jag kämpar och sen släpper jag det när jag inser att det ändå inte lönar sig. Med det sparar jag mycket tid och mycket kraft, och den kraften kan jag lägga på annat istället.
Hälsan då? Hur är det. Tja, va ska man säga. Jag skulle inte behöva göra lumpen om jag mönstrade just nu, så kan vi sammanfatta det med. Kroppen värker ständigt, och värst är benen. Jag kan inte längre sitta på huk utan att jag vill skrika rakt ut. Hälseneinflammationen som jag nu haft i 5 år eller så blir inte bättre, hjärtat slår i otakt när det inte får för sig att sluta så totalt och man kollas för nya tumörer så hälsan är som sagt inte den bästa. Fast sjukskriven är jag inte, och varför ens försöka? Jag vill heller inte vara sjukskriven, vad skulle jag göra liksom? Jag skulle antagligen bli tokig om jag gick hemma så jag jobbar det jag kan, plus lite extra.
2010 har varit ett konstigt år. Mycket har hänt samtidigt har det stått still. Kompisar har fått barn men jag avundas dom inte. Samtidigt finns känslan där att man en dag är död och ingen tar efter. Man lämnar ingenting efter sig på något sätt. Det kan göra mig sorgsen men är å andra sidan ingenting att gråta över. Saker är som de är.
Kanske är det just det jag lärt mig detta år: Att Saker är som de är

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *