Drömmar

Dagbok 25 november 2010¨

Sitter här och dricker kaffe och ser klockan närma sig avfärd mot jobbet. Ska jobba natt igen, vilket är kul. Jobbar med underbara människor på natten och har skitkul under de timmar man är där. Sånt uppskattas massor.
Drabbades av en bakslag idag, ett internt bakslag. Fick den där känslan som ibland kommer över mig när jag tänker på mitt liv. Jag tänker på drömmar man haft. Drömmar om sin framtid och sin nutid. De drömmar som handlar om vad man ville göra i sitt liv. De drömmar som aldrig slog in.
Jag blir frustrerad ibland, och rädd. Mest rädd för att jag inte längre vågar tro på att det finns någonting framåt. Att det är så här man kommer vara till den dagen man dör. Det är jag rädd för.
Kommer jag fortsätta få leva mitt liv med smärta? Denna förbannade smärta i fötter och ben som bara blir värre.
Hur länge kommer jag kunna jobba? Än så länge kan jag röra mig ganska obehindrat men så fort jag gör någonting utöver det vanliga är det som om kroppen lägger av totalt. Jag blir stel, och smärtan när jag varje gång reser mig är obeskrivlig.
Min vana trogen försöker jag hålla alla borta. På jobbet ser folk ibland att jag har ont när jag går i trappor och grimaserar för smärtan är så tung, men jag skämtar bort det och resultatet blir att, ”Walle har väl lite ont”.
Jag vet att andra är hemma från jobbet med mindre smärta än jag har, ändå går jag dit. För vad ska jag göra hemma? Jag skulle bli galen av att sitta hemma och tycka synd om mig själv. Så jag jobbar, och jag tror jag gör någon nytta när jag är där.
Sen kommer det här mörkret över mig ibland och då kommer påminnelsen om drömmarna. De drömmar man hade som aldrig blev något.
Ingen familj, inga barn, inget bra jobb, inget….., ingen……
Ingenting

Bookmark the permalink.

2 Responses to Drömmar

  1. Lena says:

    Kramar i massor!
    Puss!
    //Lena

  2. Mera Kranfel says:

    Fy vad jobbigt! Är det nåt reumatiskt du har? Kan du int få behandling? Familj kan du skaffa vid vilken ålder som helst. Barn är en annan sak. Men jag anser att man måste inte ha egna barn för att förverkliga sig själv (såklart). Det är så att alla barn är egentligen våra gemensamma, så tycker jag. Så du kan vara viktig för andras barn även om du inte har egna. Det är nåt du kan se till att göra. Hur vet jag inte men jag vet att det går. Bli fadder är ju enklast men gör stor skillnad i fattiga länder. Sen har jag tex en pensionerad släkting som åker o hjälper ungarna med läxorna i ett bibliotek varje vecka. Hon gör en enorm nytta! Så det finns massor att göra och du är viktig! Jobb kan du byta. Du kan träffa nån irl om du vill. Men det kan ta tid. Inget man kan beställa tyvärr…Men du har mer kontroll än vad du tror.
    ta hand om dig.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *