Mitt brev…..

Jag skrev ett brev till ”min” verksamhetschef. Ett brev som hon sedan skickade kopia på till mina enhetschefer utan att ens fråga mig, fast det är ju öppen kommunikation i Göteborg så här är brevet i sin helhet för de som eventuellt vill läsa det…

Hejsan
Jag har tidigare försökt få tag i dig men uppenbart går inte mina mail från min privata mail igenom för inte heller vår högsta chef verkar få mina mail, några svar får jag i alla fall inte från någon, så jag testar igen…
Jag arbetar på *namn* och har gjort så sedan nya delen av huset öppnade och vi flyttade dit från *namn*. Dessa åtta, snart nio, år som jag arbetat har varit stormiga för som du vet har det blåst många stormar över *namn*. Jag har ändå trivts bra då jag tillhör den skara i vårt land som faktiskt trivs med att arbeta inom äldrevården, och som inte tillbringar den mesta av min tid att klaga på yrket. Däremot har jag starka åsikter om min arbetsgivare och den kärleken brinner inte riktigt lika starkt.
Jag ska erkänna att jag just nu har jag tröttnat totalt på den i allt mer rent barnsliga attityd som jag anser att min arbetsgivare visar mig som personal och i längden de boende som jag är anställd att ta hand om.
Att jag skriver till dig nu är för att jag innan begärt av mina chefer att du ska komma till oss och förklara en del beslut som är tagna de senaste åren. Jag vet inte om detta har framförts eller inte, men då jag inte hört något utgår jag ifrån att det inte nått dig.
Har du en aning om hur dåligt personalen mår på *namn* just nu? Det går inte en dag numer utan att jag hör ord och meningar som ”vi är pöbeln”, ”De skiter väl i oss”, Man går omkring här som en slav”, ”Gud vad jag vill härifrån”
Vad tror du att detta gör för arbetsklimatet? Hur tror du det påverkar arbetet och framförallt och det viktigaste: Hur tror du det påverkar våra boende som är i total beroendeställning av oss personal. Hur blir det när en som är sjuk ska tas hand om en som själv inte mår bra?
Jag kan direkt säga att jag är väl medveten om att väldigt många i min bransch lever i någon form av martyrskap och detta kommer man aldrig ifrån, men nu ser jag kollegor som alltid varit de mest positiva och mest inspirerade som verkar ha ”kört fast”, och det är faktiskt hög tid att någon sätter sig ner och funderar på: Vad är det för fel på den här arbetsplatsen.
Jag kan berätta för dig just nu vad som oroar oss i personalen på *namn*. Vi undrar varför vi totalt hålls utanför all planering av det som kommer påverka vårt jobb. Vi kan ju ta beslutet om verksamhetsplaneraren som exempel. Just nu är vi alla bestörta över det faktum att *namn* kommer få sluta när den nya organisationen träder i kraft. Det är också fantastiskt förvirrande hur olika besked ges hela tiden. Ena stunden visas ett papper upp som förklarar hur det ska se ut, och nästa stund förklaras det att ”allt är inte klart än”.
Vi har redan känt av att *namn* lite i smyg istället sakta utmanövreras från vissa möten och förvirringen blir totalt.
Är det verklighen för mycket begärt att någon i ledningen i den här stadsdelen kunde ha kommit till oss och andra boenden och frågat vad VI tycker? Har du, stadsdelschefen och andra så mycket att göra så att ett besök hade varit för mycket? Ett besök som dels gjort att vi fått chansen att framföra det vi tycker och anser, samtidigt som ni faktiskt visar att vi är viktiga. Att våra åsikter betyder något och att vi räknas. För dom gör väl det va? Åsikterna alltså.
Det vi känner är att vi inte räknas ett skvatt. Vi är totalt överkörda och nu ska hela verksamheten förändras samtidigt som vi förlorar vår verksamhetsplanerare som både vi personal, boende och deras anhöriga har ett enormt förtroende för. Bitterheten gentemot beslutet är stort just nu och det kommer inte att bli mindre ju närmare årsskiftet vi kommer. Hade informationen varit bättre så kanske också vi förstått mer av det. För vi anser att vi behöver en verksamhetsplanerare hos oss.
När det gäller hur huset ska ledas så undrar jag också på samma sätt varför det aldrig frågats bland oss personal hur vi anser att det blev när vi fick två enhetschefer. Jag är inte dummare än att jag förstår varför det blev två chefer och om det säger jag inget, men kunde ingen gjort någon utvärdering? Varför inte efter första året ha kommit ner och ställt lite frågor? Sett och hört våra åsikter? Det är just såna här saker som gör att man undrar om man arbetar på ett öppen arbetsplats eller på ett slutet företag. För direkt öppna är ni faktiskt inte, och det är ju något som hela Göteborgs Kommun är på väg att falla på just nu. Det slutna system som hela den här kommunen verkar bygga sin verksamhet på börjar ju bli allmänt rikskänd
Jag tänker inte trötta ut dig med fler exempel, trött är du säkert redan på mig, men jag skulle ändå vilja be dig, Nej, jag kräver faktiskt att du i egenskap som verksamhetschef bestämmer en tid och kommer ner till *namn* där du träffar någon från varje avdelning och där dessa personer kan få chansen att lägga fram sina åsikter och tankar. Jag är väl medveten om att sådana saker ska gå genom våra enhetschefer men jag tror faktiskt inte att alla dessa saker som de hör kommer fram, och allt vi säger är inte ”bara gnäll”. Det är väldigt väldigt lätt att klumpa ihop allt som anställda tycker som ”enbart gnäll”, men gör man det gör man fel. Det kan ju hända att vi som faktiskt står på golvet någon gång kan få en idé som faktiskt kan vara till nytta för verksamheten.
Så innan du slutar som verksamhetschef så hoppas jag faktiskt att du tar det jag skrivit här på allvar och jag hoppas att du kommer en dag. Det skulle betyda mycket för oss i personalgruppen. Jag hoppas sedan att du vidarebefordrar detta till de som kommer för att ta över. Jag har skrivit detta brev helt från mitt eget håll, men jag vet att jag delar samma känslor med så enormt många i huset, och vi behöver få prata med den person som faktiskt är ansvarig för den verksamhet vi arbetar i.
Jag hoppas vi ser dig snart!
/Walentine Andersson

Jag fick svar på mitt mail och hon vill ses tillsammans med mina enhetschefer för att se ”hur vi kan gå vidare”. Jag har meddelat att jag gärna kommer men inte ensam mot tre chefer, det kan de glömma direkt. Kommunal är det ingen idé att fråga och efter lite efterforskningar i huset lär det bli svårt att hitta någon som vill följa med. En del har lämnat bra förklaringar till varför de inte kan eller vill och det accepterar jag självklart. Andra vill helt enkelt inte bara.
Så det kommer bli en spännande vinter för en sak sägs gälla i Göteborg mer än någon annanstans: Den som lyfter fram problemen blir problemet.
Jag hoppas att det där inte stämmer

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *