Två sidor av själen

Dagbok 1 september 2010

Jävlar, vet inte vad som skett med mig men jag har nog inte varit så här social på år som jag varit de senaste 2 1/2 veckorna. Jag är aldrig hemma! HJÄLP!
Egentligen har ingenting skett, men ändå har allt blivit annorlunda. Så skulle man kunna förklara den senaste tiden i mitt liv. Från att ha gått från en total isolering från allt har man börjat prata med folk igen, umgås med folk och framförallt har jag äntligen kommit till något som i alla fall påminner om en vilja att gå ner i vikt! Faktum är att det går riktigt bra.
Anledningen är väldigt enkel faktiskt, jag går ner i vikt för min skull. Jag går inte ner för att bevisa något. Innan gick det ut på att bevisa någon. Att få visa kräk i mitt liv ditten eller datten. Sånt ger jag fullständigt fan i nu, och istället gör jag det för att JAG ska må bättre och det spelar ingen jävla roll vad någon annan tycker. Just därför går det så bra just nu! Jag äter som jag ska, utan att för den skull hysteriskt kolla på kalorier och annan skit. Jag ä n d r a r helt enkelt mitt liv på ett sätt som förhoppningsvis ska få mig att få uppleva depressionen med att fylla 40. :p
Nya personer har kommit in i mitt liv, och fy fan va kul det är. Idag satt jag med J och fikade på Andrum tillsammans med en annan vän och allt var helt enkelt toppen. Man pratar jobb, fritid, drömmar, framtid och historia. Man lever sitt liv och man njuter. Jag älskar att umgås med J, vi är så lika så ibland tror jag han lusläst min blogg för att hålla med om allt. Fast han håller inte med om allt, och vi har saker att dela varandra. Det gör att det är spännande att umgås, att man går framåt utan att det blir krystat. Det är inget jävla snack om ”Jag tror inte jag är bög”, det är inget snack om att ”Fitta är fan de bästa ändå alltså”, eller för den skull ”Finns Åmål på riktigt” (när jag ser tillbaka på de senaste 10 åren……varför var det ingen som slog något hårt i huvudet på mig?) Nej sådana oerhört ”viktiga” diskussioner lämnar vi därhän. Vi finns, och resten går det med. Funderare bägge två, halvt pessimistiska är vi också och med en underbar cynisk syn på livet som får en att må bra 😛
Tycker också att det är kul att umgås med den andra som var med idag. Underbart söt, charmig till tusen och en humor som är så underbart barnslig, skoj och elak emellanåt. Exakt så som jag tror att jag själv är. Jag hoppas vi kommer hålla kontakten vad som än sker i framtiden. För framtiden har alltid en tendens att förändra livets gång. Om J är en Tuss är hon en Tuffsa 😛
Jobbet har också ändrats för mig. Mycket för att jag gått in i en fas då jag mentalt ger folk en knytnäve i magen när de tjafsar om skitsaker. För tjafsar gör de, hela tiden och om allt. Martyrer så det visslar om det. Här jobbar vi inte för äldrevården, nej de gamla jobbar för oss och jävlar om de inte fattar att de får skärpa till sig. En dement är dement för att han är elak, inte för att han är sjuk. Det förstår väl varje människa att man väljer att ägna 3 timmar åt att leta efter ”Britta” som gick bort 1963 för att man är elak???
Ja gnäller gör dom, men jag skiter i det. Jag svor i juli att det får vara färdigt med gnällandet nu. Det som ska fixas till ska fixas till och därmed basta. Det handlar inte om att kriga, det handlar helt enkelt att göra sin plikt. Inte bara som anställd utan som normal människa.
Att jag också bestämt mig för att komma ifrån äldrevården gör allt enklare, för nu är det inte i vredesmod jag skriver detta. Jag ska helt enkelt bara därifrån. Det gör att jag nu kan leta i lugn och ro. Jag har redan arbetat med detta sen Gustav III var kung, då kan jag stå ut en stund till. Fast ny arbetsgivare vill jag ha. En som ser vad jag kan, som tar tillvara det jag kan och förmår. För jag är hemskt ledsen kära Göteborgs Kommun. Ni suger hästkuk när det gäller att ta tillvara eran personals kunskaper. Och snälla: kom inte med skitsnack om att ”Men du är ju anställd för…” Va fan! Jag vårdar, städar, tvättar, beställer, dokumenterar, skriver, mailar, sitter med bildhantering, sitter i möten, mera möten och så lite fler möten. Jag tröstar, stöttar, kramar och så vidare. Och det gör inte att mina kunskaper blir breda? Jo hos en riktig arbetsgivare fungerar det så, men inte i GBG stad. Nej, där får vissa all chans medan andra inte nån. ”Vi strävar efter att alla ska få känna att jobbet är utvecklade” skriver de på sin hemsida. Jo visst, och jag tycker att George W Bush är den bästa president USA någonsin haft…
Så som sagt, för att lugna ner sig igen, jag måste inte ha nytt jobb idag! Men nytt jobb ska jag ha.
Mycket av denna energi som kommit över mig ger jag credit till J för, och jag ska inte glömma Nicke! Han som jag kanske borde tänkt mig för lite innan jag ”dummade” mig med, men som är världens goaste kille. Den som får Nicke kommer bli lyckligt lottad, och jag hoppas att det blir någon som inte är över 30 och allmänt depp och trött på livet. För Nicke e värd så mycket bättre. Denna söta blonda galning som dessutom är den ende jag träffat som bjudit på middag i form av snabbmakaroner och ketchup med ostmacka 😀
Fast molnen finns där, de där mörka molnen som kommer över mig. De där molnen som talar till mig och som berättar vilken värdelös person jag är. Då när jag nästan blir på gränsen till paranoid och rädd för vad morgondagen har att ge, om den kommer ge nåt allt. Kommer jag leva ett år till? Kommer jag träffa någon som när han ger mig en kram bara ser mig. Då vi håller om varandra och livet stannar upp och liksom bara är.
Just nu känner jag mig ensam, väldigt mycket ensam. Känner att jag behöver någon som ser mig, som vill vara med mig, som ger mig en chans att visa att jag kan göra honom lycklig.
Det var längesen jag gav upp tanken att någonsin träffa någon igen. Många år sen var det nu då man klev in i något vaccum där kärlek var otänkbart. Då man trodde att man lyckats stänga av känslorna totalt för allt och alla. Ibland lyckades man också nästan lura sig själv att man klarat av det, men självklart var det ingenting annat än en lögn. För emellanåt skriker hjärtat till och då står man där och känner sig ensam och övergiven. Man längtar efter en morgon då man vaknar och ser någon som hade snyggare frisyr innan vi gick och lade oss ligga där och sova bredvid en. Man saknar att då försiktigt känna på hans hår och bara känna den där känslan av lycka. Man saknar att sen försiktigt krypa riktigt nära och lägga armen om, och ingenting annat på denna jord finns än just vi två, där bredvid varandra. Det saknar jag ibland, och emellanåt blir saknaden jobbig. Kanske en dag blir det annorlunda, kanske inte.
Nu ska jag sova, klockan är redan för mycket och i morgon ska jag jobba. Blir sista gången jag ser J på jobbet i morgon, sen ska han vidare till annat boende. Som vanligt i min ”kära” stadsdel så flyttar man på det som fungerar och ny personal har redan kommit. Kommer sakna honom massor, och jag hoppas han inte glömmer av mig, men det tror jag inte han gör, för på lördag ska vi till Liseberg, YAY!
På fredag ska jag träffa Poppe igen som jag inte sett på läääänge! Han ska bjuda på middag säger han på något ”snyggt ställe”. Jag har redan ställt krav att de ska vara ett ställe utan gräddiga såser och det ska han fixa säger han. Senast han bjöd på middag blev det en smörgås med kallt kaffe i ett personalrum på Stena Danica, 15 min innan hon skulle avgå. Sen fick vi rusa ut så vi inte skulle bli fast på ombord, så jag håller förhoppningarna låga. Poppe är för middagar vad en gudstjänst med Ulf Ekman är för ett homosexuellt samlag, haha
Jo livet är ok, fast molnen finns där. Kanske kanske kanske kommer de skingras en dag, kanske inte. Det får jag ta då. Nu ska jag ta mig själv (lät snuskigt, menar inte så) och slänga mig i duschen och sen sova. I morgon är ju en annan dag. Den ska jag tillbringa med att dricka Modifast, äta grönsaker och fan vet om jag inte ska gå hem från jobbet. Det är ju dags att börja tänka på Beach 2011 nu. Dessutom har jag snart en halv garderob med för små kläder som jag inte kommer i, än!
Målet är en rosa t-shirt med orden ”I’m a virgin – This is a very old t-shirt” som tryck. När jag kommer i den har jag nått min målvikt, och den resan är lång! Väldigt lång! Men jag ska klara det. Jag SKA klara det.
Pussisar
/Walentine

Bookmark the permalink.

One Response to Två sidor av själen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *