Äckel

Dagbok 5 september 2010

Det är natt mot söndag. Egentligen borde jag inte skriva något nu kanske, men jag måste. Jag skriver inte för någon annan än mig själv, och ibland känns det som att jag ska spricka om jag inte får skriva. Varför det är så vet jag inte, det bara är på det sättet och jag orkar inte genomgå någon direkt analys till varför.
Har haft en lång dag med J idag. Vi var först på Liseberg och jag ”drog” med J in på Evert Taubes värld, så nu kan han kalla sig riktig göteborgare!
Efter det vandrade vi över hela parken och bestämde sen att gå ut därifrån och hitta något ställe att äta på. Efter ytterligare någon mils vandring hamnade vi på Bee (igen) och maten var helt till belåtenhet. Timmarna fullständigt flög iväg. Klockan var 16 när vi möttes och helt plötsligt var klockan midnatt, och vi började packa ihop oss för att åka hem. Det var en kul dag, en kul kväll och en kul tidig natt, som det alltid är med honom.
Jag och J är bägge funderade och vi delar mycket av sånt man funderar på. Sånt som jag så klart inte nämner här. Det är glädje och sorg, ilska och vrede och känslor och kärlek. Allt som finns inom oss människor avhandlas.
Att jag tycker om att umgås med J kommer säkert inte som en chock för er som läst här innan. Han ger mig något som väldigt få personer lyckats med innan. Riktigt vad det är vet jag inte, men jag älskar det.
Något vi pratade om idag var synen på sig själv och min syn på mig själv är inte direkt på topp som de flesta vet, men inatt efter att jag kom hem hände något som aldrig drabbat mig innan.
När jag väl var hemma idag så ringde jag Eva Britt och vi pratade länge och väl om allt och inget. Jag hade redan då bestämt att skriva lite innan jag gick och lade mig men inte att det skulle bli så här.
Låt mig berätta en sak om mig själv:
Jag vet inte faktiskt när jag senast såg mig i en spegel senast. Visst, jag ser mig i spegeln när jag rakar mig etc, men då fäster jag blicken på området där hyveln är, inte på hela mig. Att se mig själv i helfigur är otänkbart, fullständigt otänkbart, och sitter jag någonstans där det finns speglar flyttar jag på mig eller så kopplar jag bort dom ur mitt synfält. Så har det varit för mig i flera år, det har blivit ett sätt att leva med sig själv och självklart är det inte bra men så har det i alla fall varit.
Inatt fick jag för mig att se på mig själv igen. Att se mig, ingen annan än mig. Varför vet jag inte, jag bara fick den idén.
Jag står i badrummet och vänder mig om mot spegeln och chocken som kommer över mig slår mig som ett knytnävslag. Det äckel jag känner har jag aldrig känt innan. Det är som att tro att man ska se sig själv men istället ser man ett monster stå där. Ett vidrigt monster och jag börjar faktiskt gråta. Jag står där i badrummet och snyftar och gråter som ett litet barn. Rädd! Fullständigt skräckslagen för vad jag ser och jag tappar till slut fattningen totalt och jag tappar allt hopp, all anda om framtiden, all känsla för att saker kan bli bra. Jag ser bara det där missfostret framför mig. Det monster som är jag.
Nu är klockan över 4 och sova kan jag inte. Jag sitter här och gråter hysteriskt emellan meningarna. Händerna skakar och jag förstår ärligt inte vad som hände eller händer just nu.
Jag tänker på när jag var ung. Hur modig jag var. Jag tänker på vad min kropp och själv gått igenom genom otaliga cancerbehandlingar och annan skit. Jag tänker på Maria, min älskade Maria.
Jag tittade på Henke nyss. Han sover självklart och Zazza ligger bredvid honom och vakar, så som hon gjort i 11 år nu. Just då ville jag bara sätta mig där, och krama om honom. Henke, min Henke, eller vems Henke det nu är. 12 år tillsammans och sakta glider vi ifrån varann allt mer, och inte utan smärta. När jag ser honom ligga där inser jag hur mycket jag älskar honom. Hur jag älskade honom när han var min pojkvän. Hur bedrövad jag var när jag insåg att vi glidit ifrån varandra. Hur jag ändå sett honom som något i mitt liv. En fast punkt, en bror, en vän, någon att älska. Jag känner hur jag tror att han känner det samma. Jag frågar mig om vi kunde löst saker och ting. Kunde vi fortsatt? Kunde vi ha fortsatt vara vi? Nej, Henke ville inte det, men det blev ändå jag som fick ta steget att ”göra slut”
Zuzzi ligger i min säng och hon jamar när hon ser att jag närmar mig henne. Hon är den ende jag kan krama om riktigt. Hon är den som finns där, som vill sova bredvid mig. Hon ser inte monstret. Hon ser husse som ger henne mat, men som man också kan sova bredvid. Hon, min älskade katt, älskar mig och jag älskar henne. Det blev mitt och snart är väl ändå det här över.
Vad är mitt liv egentligen? Ett arbete jag allt mer föraktar. Ett liv i ensamhet. Ett liv i kyla. Är det ett liv? Är det detta jag överlevde cancern för? Är det detta som strålbehandlingar, cellgifter, otaliga kanyler och sprutor i min kropp, hundratals med nätter tillbringande på toaletten där man spyr tills man svimmar, oro, läkarbesök, dödsångest etc, är det detta som allt det skulle sluta i?
Varför fick jag då inte dö?
Idag på Bee satt en kille vid bordet bredvid oss. Killen var kanske den sötaste kille jag sett i hela mitt liv. Det var sån där som alla sett, och som alla något gång spanat in. Jag bara såg på honom i smyg, han satt med sitt sällskap. För mig blev killen besvärande till slut. För inne i mig började redan på Bee, och sedan ännu mer hemma, en form av skådespel spelas upp. En akt räcker i detta drama för det handlar kortfattat hur jag ser hur jag närmar mig och han flyr. Hur han äcklas av det han ser, hur han äcklas av mig. Det finns absolut ingenting som hände idag som skulle kunna ligga till grund för det här. Allt är bara något inne i huvudet på mig. Samma skådespel som upprepas gång på gång, men nya människor.
Jag inser just nu att jag måste välja i mitt liv. Jag kan inte försöka få ordning på livet och själen på samma gång så därför bestämmer jag mig för att nu låta själen dö.
Jag väljer att låta känslor stå tillbaka. Jag väljer att från och med sluta vara som Walle är. Jag låter hjärtat dö.
Jag orkar inte hoppas mer. Jag orkar inte drömma. Jag orkar inte hoppas att vid nästa husknut så står han eller hon som kommer göra mig lycklig. För några sådana finns inte. De finns bara i sagornas värld, och i den världen lever inte jag.
Det handlar inte om att bli känslokall. Utan det handlar mer om att inte längre låta någon, inte ens mig själv, närma sig Walentine. För Walentine är inte värd det. Walentine är ett monster. Walentine skulle kanske ha dött och kanske skulle någon annan som cancer tog fått leva. Någon med värdighet, någon med en framtid. Någon som inte får spegeln att spricka från kant till kant.
Jag kan gå ner hur mycket som helst. Jag kommer inte se bättre ut. Det måste finnas en grundmaterial för att bygga ett hus. Om grunden är kass rasar huset i alla fall. Min grund är obefintligt, men inte bara till utseende. Grunden för vem jag är, ja den är lika svag om inte ännu svagare och det tynger mig med krafter som känns obeskrivliga.
Gud, om du finns, Ta mig härifrån. Snälla ta mig härifrån.

Bookmark the permalink.

2 Responses to Äckel

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *