Tankar

Dagbok 12 augusti 2010¨
Dags att skriva lite dagbok kanske. Var ju tusen år sedan jag uppdaterade mig, och även om ingen egentligen undrar hur jag mår så kan det ju vara spännande för sin egen skull att skriva.
Det har på ett sätt varit en väldigt händelselös sommar. Jag har jobbat röven av mig och tagit alla extraturer jag kunnat få, vilket i sin tur har gjort att jag slutade tisdagen denna vecka hos farbror doktorn för hjärtat igen, men egentligen är allt som vanligt. Min kropp älskar sjukhus medan min hjärna inte är lika glad i det.
Annars händer ingenting. Man letar utan att veta vad man letar efter och då kan man knappast finna nåt heller.  Ibland dyker det upp saker man blir glad av, men min självkänsla och dåliga syn på livet brukar oftast ta död på det innan det ens kan bli något alls.  Så även där är allt som vanligt.
Jobbet då?
Jo det är ju sommar, och sommaren medför semestervikarier, och det enda jag kan säga om dom är: Gud vad jag älskar dom!!! Inge drama, inget bråk, inget tjafs och inge skit. Istället jobbar vi och håll i er VI HAR KUL PÅ JOBBET!
Jag hade nästan glömt att man kunde ha det, men det går faktiskt. Man märker också skillnaden när t.ex ordinarie kommer tillbaka och direkt kommer lögnerna och skitsnacket åter. Bullshit som man bara blir förbannad på att höra, men i somras satte jag ner foten när det gäller bullshit och jag har en känsla av att den foten kommer sättas ner fler gånger i höst.
Hur ska man göra för att hitta tillbaka till ett liv man tappade för väldigt länge sen? Hur gör man när ångesten för vem man är, hur man ser ut och hur man agerar nästan kväver en. Hur gör man när man känner att man vill stå på barrikaderna igen men inte har nån att kämpa ihop med? Hur gör man när man känner sig ensam och samtidigt är för feg för att bryta det?
Tankar far hela tiden, men svaren håller sig borta. Jag har blivit så rädd, så ynklig och så feg, och jag känner inte igen mig själv längre.
Vill krama någon, hålla om någon. Vill ha en vän som finns där, som kan sitta nära, som man kan hålla om.  Någon man kan dela det man känner med, någon som förstår och bryr sig. Någon sådan hittar jag inte mer, och har gett upp att finna honom.
Jag skrev en gång här 2005 att jag inte skulle bli 40. I tisdags sade min läkare ”Du vill väl fylla 40 Walentine”.
Jag visste inte om jag skulle svara ”Det vill jag” eller ”Jag skiter i vilket”

Bookmark the permalink.

One Response to Tankar

  1. Ok fine Walle, så du är värdelös. Jag tänker inte tycka synd
    om dig för det blir ju bara värre då. Om du inte känner dig
    värdefull för din egen skull så kom ihåg att det finns andra
    därute. Vänner, familj och inte minst dom boende på jobbet du
    har. Jag såg att du hade ordnat en fest för dom. Fatta hur
    viktig du är för dom!
    Du har ett ansvar och ta hand om dig själv för andra skull om
    det är så att du inte vill göra det för din egen skull.
    Kropp och själ hör ihop. Det är ingen klyscha. Om du inte tar
    hand om kroppen blir själen sjuk och vice versa. Så ta tag i
    det enklaste, börja med kroppen.
    Ta hand om dig. Gör som doktorn säger. Ät nyttig mat, gå ner i vikt, träna eller vad du behöver göra, men gör det nu! När kroppen börjar må bättre så kommer allt kännas lättare.
    Sen hjälper inte det om man får en tegelsten i huvet, men då
    har man iaf gjort vad man kan.
    När jag var sjuk i somras hade jag varit glad om jag kunnat
    sitta på en stol. Jag hade inte fokus på mitt ev obefintliga
    kärleksliv ed utan bara på mina närmaste behov. Ibland får man
    bara ta en dag i taget, ev en minut i taget.
    Nu känner jag mig friskare och starkare än jag gjort på flera
    år. Det är väl kontrasten till mitt ynkliga sjuka jag som gör
    det antar jag.
    Alla känner som du ibland, eller ofta. (Vi tjejer som har pms
    känner så en gång i månaden iaf). Men dom vågar inte erkänna
    det. Modigt av dig och jag tror oxå att det visar att du faktiskt inte gett upp heller 🙂
    Förr eller senare kommer den där personen du behöver dyka upp. Men du måste ta tag i dig själv först annars blir det inget.
    Kram, från elaka morsan med pekpinnar, Alessia

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *