Regntung natt, lättare själ

Dagbok 21 augusti 2010
Sitter här och kan inte sova.  Regnet öser ner och har gjort så hela kvällen faktiskt.
Min dygnsrytm är inte den bästa just nu. Även om jag fullkomligt älskar att jobba natt så tar det på en att hoppa mellan dag och nattjobb. Kroppen har knappt någon koll på vad det är för dag, tid eller år snart, men nu lugnar det ner sig igen. Sommaren är över och snart kommer det bli mindre luckor, som vanligt. Dessutom har jag redan jobbat det jag får denna månad, och aldrig att de skulle tillåta att någon får kvalificerat om det går att slippa. Varför ge personal en extra bonus för att de ställer upp liksom, det skulle ju vara det samma som att visa uppskattning och inte kan Göteborgs Stad ha personal som känner sig uppskattade! Hur skulle det se ut!
Ok nog trashat om Bollibompa Stad…
Det har varit en händelserik vecka, fantastiskt händelserik om man jämför med de senaste 200 veckorna i mitt liv. Först har jag fått en ”order” av min doktor. Den går kortfattat ut på att ”skärp dig eller dö”, men han använde inte de orden. Så nu bantar Walle av bara fan. Jag halvfastar och jag är, om jag får säga det själv, riktigt duktig. Fast idag åt jag en sallad med tonfisk, men sånt är ju nyttigt säger dom.
Något som är mer kul är en ny vänskap som dykt upp i mitt liv. En kille på jobbet som jag talat lite med från och till har visat sig vara en toppenkille och innan du börjar fundera: Nej, det är inget sånt, nej det är inget sexuellt, och ja trots det är han söt ändå (alliansen röstade ju emot att bara snygga får vara homos :P) Blir han däremot homo kan jag vällan gifta med mig honom och så tar vi över Sverige (och sker det får du inga mer uppdrag mr Bildt)
Jag är ju en ganska ensam person, och har i mångt och mycket valt det själv. De senaste åren har jag ju skrivit mycket om hur jag inte längre känner mig hemma bland människor. Hur jag känner att människors liv, problem eller annat inte griper tag i mig. Jag har så ofta kommit på mig själv med att sitta och lyssna och samtidigt tänka ”Ja du, oroa dig du för det allt kommer gå åt helvete i alla fall”. Kort sagt jag känner mig borta mitt bland folk och ensam när jag inte umgås med någon. Den här killen klickade det med direkt. Vi är rörande överens om politik, miljö, ekonomi och en massa annat, och trots att det inte borde finnas nåt att prata om blir han spännande att prata med. Man kan va djup, och man kan skratta och det är väldigt avslappnat. Det finns en hjärna och hjärta i det han pratar om. Erfarenheter, tankar och känslor blandas och tiden fullständigt rusar iväg. En fika på stan blir 4 1/2 på nolltid, och det känns kul. Ja, jag tror jag mött någon som jag faktiskt kan kalla en vän och jag hoppas han känner det samma. Det känns lite som två ensamma själar som möts och tillsammans vill förändra världen, för att dra till med en sanslöst uttjatad klyscha. I vilket fall är han det roligaste som skett på länge i ens liv.
Jag är så jävla hungrig! Inget ont om Modifast, man skulle ju kanske kunna fråga sig varför inspirationen av deras produkter verkar komma från lukten av koskit, men för första gången på väldigt många år är jag verkligen hungrig. Tidigare var jag aldrig hungrig, men jag åt i alla fall. Nu är jag hungrig hela tiden, men en del får jag bort med vatten. Annars fuskar jag ibland hemma och äter en tomat eller lite gurka till sopporna. Det mättar lite i alla fall, ja när jag inte äter tonfisksallad ute då, eller tar en öl som ikväll (tittar ner i golvet och skäms) men till mitt försvar där lovar jag att gå från Backaplan till jobbet i morron så är ölen borta igen.
Jag vill verkligen gå ner nu. Tidigare, alla de 3783637367 gångerna, har det alltid funnits en anledning i form av på grund av någon som gör att jag vill gå ner.
Jag ville gå ner för att Henke kanske skulle…
Jag ville gå ner för att bevisa för Alex att jag inte va äcklig, eller för andra som av någon anledning tyckte att jag var vedervärdig. Jag var tacksam att sparka på, det inser jag nu. Tacksam för jag tog emot, mådde sämre än dom, men försvann gjorde jag inte så när man sedan ville så gick det att sparka igen.
Jag har inget tidsmål med det här, det får ta den tid det tar. Hellre långsamt och att jag stannar där än någon snabb kur där alla kilon som försvinner snabbt är tillbaka igen och det är många kilon som ska bort. Hur många säger jag inte, men vi kan ju bestämma att jag meddelar per kilo hur det går, och berättar när jag nått hälften hur många jag har kvar. Fan, min dagbok är lika spännande som Lost ju!
Känner mig ensam. Saknar någon. Vill kramas. Gud vad jag saknar det! Att kramas! Någon som vill ha en kram? Hör av er!
Saknar att ligga i soffan och hålla om någon. Saknar att hålla om någon som skrattar åt filmen vi ser åt eller bara att ligga och prata. Saknar värmen och tryggheten. Saknar inte sex, sånt är aldrig svårt att finna, men det andra är svårare. Saknar att ha någon som sover bredvid, någon att hålla om. Saknar att som sista sak man ser se kalufsen på den som redan somnat bredvid och på morgonen se den igen fast aningen mer ruffsig.
Tänker mycket på när jag var yngre, det var lättare då. Man hade olika former av vänner känns det som idag när man ser tillbaka på det. Man hade de som ”bara” var ens kompisar/vänner, sen hade man de som man emellanåt gjorde saker med som skulle få Åke Green att hoppa från Ölandsbron och så hade man de som man hade den där nära kontakten med. Vänner man älskade men inte var ihop med. Vänner man kunde kramas med. Sen blev man ju vuxen och tråkigare. Jag vill inte vara vuxen och tråkig men det är jag väl nu då.
Ensamheten är något som legat över mig mycket det sista. Under så lång tid har jag hållit mig ifrån allt och alla, och nu känner jag att jag så sakta börjar öppna upp mig igen, men då infinner sig istället insikten om att jag liksom inte finns längre. Att jag tills den dagen jag ligger i jorden kommer vara ensam, det vet jag om men om jag kommer acceptera, det vet jag inte. Ibland går det bra, ibland blir det jobbigt, och ibland blir det rent piss, men så är det väl.
Folk säger till mig att det finns någon där ute för mig, men det tror jag inte längre på och kanske är det lika bra att inte hoppas och inte tro. Tro kan försätta berg, men den kan också skapa jordbävningar och i mitt fall även depression. Därför har jag slutat att tro och istället väntar jag på att det ska vara över. För sen, när det är över, behöver man inte längta mer. Då finns bara lugnet…

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *