Nattsvart mörker

Dagbok 14 augusti 2010

Jag talade med en kollega på fredagen på jobbet, och jag konstaterade då att jag lever 2 månader framåt i tiden, och det gör jag jämt. Om något sker så  börjar min hjärna febrilt att arbeta för att se hur det kommer gå. Det är som en dator som ska räkna ut en svår ekvation, och den slutar inte förrän den kommit på något. Alltid blir det minus för mig, och alltid stannar jag kvar där jag var. På samma plats som innan, utan att något alls utvecklas.
Jag har insett att jag nått världs ände nu. Något måste hända och det måste hända här, nu och på direkten. Vad är det för liv jag lever? Vad är det för något jag egentligen försöker inbilla mig själv. En parodi är det, en parodi på något som skulle kunna ha varit bra, men som inte finns. Parodier på saker som inte finns blir väldigt sällan roliga. De blir istället…..ingenting
När jag lämnade jobbet i fredags kände jag den där känslan av total onyttighet igen. Den där känslan som säger mig att om jag dör här och nu, är det skitsamma. Ingenting har jag gjort som förtjänar att kommas ihåg, och det skrämmer mig. Jag är trött på att höra hur viktigt mitt jobb är, hur mycket bra jag gör där och så vidare. Jag är trött på att behöva leka en lek som går ut på att jag ska spela glad/arg/engagerad när jag egentligen inte bryr mig om hela jävla planeten går åt helvete.
Satt innan idag och tittade igenom mitt vita arkiv, min sista önskan den dagen man sluppit ifrån den här skiten:
Ingen annons, ingen begravning,  ingen gudstjänst, och jag ska brännas och sen skiter jag i va de gör med asken så länge de inte begraver den för något minne efter mig ska inte finnas.
Det är min sista vilja, min död ska vara som mitt liv, totalt tyst och i det dolda. Ingen ska minnas mig, ingen ska behöva känna krav att behöva i alla fall låtsas att de bryr sig.
Kan man ha självmordstankar utan att vilja ta livet av sig? Den frågan ställde jag mig i fredags. Jag vill dö, jag vill faktiskt dö. Jag är så fruktansvärt trött på att leva. Jag är så fruktansvärt trött på att finnas till. På alla tankar, frågor, ångsten, oron och besvikelserna. Att behöva vakna är ett helvete. Oavsett om klockan är 5:45 och man ska till jobbet, eller om hon är 12 och man är ledig så kommer alltid samma känsla tillbaka, ”Fan en dag till”. Varje kväll är underbar, när man får lägga sig och bara glömma. Några timmar där man inte riktigt finns. Där man inte behöver känna det jag känner.
Jag är så trött, så fruktansvärt trött på allt, på alla och på mig själv. Jag vill bara att det ska ta slut. Att man ska få somna och aldrig vakna mer, döden verkar så lockande. Att få slippa tänka mer, att få slippa fasa för morgondagen, att få försvinna in i tystnaden.
Jag är trött på att låtsas. Om det är något jag kan så är det att spela. På jobbet ser de flesta mig som en glad/arg kämpe med åsikter om allt. De vet att jag anser att MASen är bedrövlig. De vet att jag anser kommunen som arbetsgivare inte är något annat än ett stort skämt. De TROR de vet, och de tror de känner mig.
Spelet jag spelar kräver energi, och det drar enormt med energi men det är in inövad roll jag spelar. En roll som jag spelar med stor skicklighet numer. En roll som gjort att den verkliga Walentine inte längre finns.
Nej självmord är inget alternativ. Hur skulle jag kunna göra det? Tänk vad ledsna folk skulle bli och hur enfaldigt det skulle bli senare när folk säger saker som ”Jag hade ingen aning”. Så nej, sånt tänker jag inte ägna mig åt.
Jag vill bara att det ska ta slut, att jag slipper vakna mer. Att jag slipper finnas. Att jag slipper den där känslan av att jag är så värdelös så tanken att jag tycker om någon, blir ett problem för personen ifråga.
Jag hatar mitt hjärta, hoppas skiten stannar

Bookmark the permalink.

2 Responses to Nattsvart mörker

  1. Lena says:

    Vi kan vinna pengar o rymma ihop?;)
    Sen sparkar jag dig i ändan men jag förstår dig nånstans ..Livet behöver ha en mening säger många..Vilken mening då??
    När man innerst inne vet att livet inte blir roligare än så här så vet i tusan om det är värt att leva.Men sen kommer ljuspungterna in!:)
    Kram på dig Wallleman!

  2. Lillewi says:

    Hej! Walle. Läser vad du skrivit och vet i egentligen inte vad jag ska svara dig….men livet, att leva ja det kan vara så svårt ibland. Du skriver att ingen skulle komma ihåg dig mm. Jo Walle det är många som skulle det. Du har gjort så mycket gott och fint,du är en underbar person, glöm aldrig det. I bland i livet så mår man inte bra, man kommer in i en ond cirkel, vet inte hur man ska ta sig ur den. Man vill bara bort, sova lite, glömma, man orkar inte mer. Men man kan ta sig ur den cirkeln, ja det händer faktiskt att man kan det, jag vet. Jag har varit såå långt ner Walle och jag trodde inte jag kunde det. Jag tog/fick hjälp på många olika set för att klara det. Jag kan hjälpa dig, jag finns här,så att du kan ta första steget till att hitta tillbaka till den verkliga Walentine. Den som finns där inne i dig som längtar att få komma fram, men man tänker…..vågar jag släppa den fasad jag skapat, släppa allt…stå helt bar, naken, sårbar visa hur man verkligen mår, släppa allt. Ja!du vågar, en lång väg att vandra ibland…men det går. Livet har så mycket fint att ge, så det är värt att kämpa för. De är de små sakerna runt omkring oss som ger så mycket glädje. Man börjar med de små sakerna,stunderna.Sedan kan man se de större. Även om det händer hemska saker runt omkring än och i världen, så se det fina som finns och ta vara på det.Det finns en framtid med glädje och mening. Stor kram till dig Walentine…..

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *