På Terassen

Ett litet klipp från den aldrig publicerade skiten Regnbågsnatt…
Foajébarens terrass lystes  upp av de sista strålarna som solen orkade pressa fram. Det var kallt i luften och det kändes att våren inte tagit tag i Göteborg fullt ut. Nu 1 timme efter att pjäsen slutat började Stadsteatern tömmas på folk, men fortfarande satt några kvar med sina öl framför sig. David hade aldrig varit här efter en föreställning innan. De få gånger han besökt stadsteatern så hade han, som de flesta andra, sprungit fram till baren under pausen och köpt något lätt bara för att sen hinna slänga i sig det innan kampen gick igång om att hinna på toaletten innan andra akten startade. Efter föreställningen hade han varit en av de första som hunnit ut och sedan hade han inte ägnat någon mer tanke åt detta hus som från och med idag betydde något helt annat för honom.
David ställde sig vid räcket och såg ut över Götaplatsen. Nedanför vid Poseidon stod ett gäng ungdomar och hängde. En av dom hade uppenbarligen fått i sig lite för mycket och stod nu och försökte låta bli att kräkas. I samma stund han misslyckades med det vände David blicken ner mot Avenyn. Det var mycket folk som rörde sig och han gillade bilden han såg framför sig. Staden levde verkligen och Götaplatsen var stadens hjärta. Han hade aldrig tidigare sett Göteborg från den här sidan och han suckade djupt när han tänkte på hur mycket det var han missat trots att han levt här i hela sitt liv.
Han smuttade på sin öl och kände nervositeten komma över honom igen. Vad var han rädd för? Ingenting konstigt hade ju hänt men ändå fanns det en känsla av panik inom honom. Vad var det som höll på att hända? Han tänkte på Erik. David hade suttit som trollbunden från det att Erik gick på scenen till dess att han gått av. Inte för en sekund hade han kunnat ta blicken ifrån honom och värmen som hela tiden stigit inom honom blev ännu mer intensivare när han pratat med honom bakom scenen efter pjäsens slut. Den lycka som strålade i Eriks ögon då hade varit så ren och så äkta och den hade fått David att må så bra. Trots det massiva uppbåd av folk som strömmat emot Erik hade Erik enbart märkt av David. Han hade slängt sig om halsen på honom i lycka och frågade gång på gång vad David tyckt.
”Är det här du är”, sade en bekant röst. David vände sig om och såg Eriks leende ansikte. Direkt kom den där känslan av nervositet upp i honom samtidigt som hjärtat hoppade över ett slag när han såg Eriks leende ansikte.
”Ja”, sade han och hörde hur rösten skar sig, ”Jag tycker det är fint att stå här. Göteborg är fint ikväll”
Erik gick fram och ställde sig bredvid honom och de tittade båda ut ner mot Avenyn.
”Ja Göteborg är fint ikväll”, sade Erik tyst
Det blev en lång paus där ingen sade något.  David hade fäst blicken vid ett par som stod framför stadsbibliotekets fasad och kysste varandra. Av någon anledning som han inte kunde förklara kändes det högst osmaklig och gjorde honom illa till mods att de stod där. Normalt brukade han inte bry sig och visst sjutton hade han själv gjort samma sak flera gånger. Nu kunde han inte slita blicken ifrån dom samtidigt som de störde honom enormt.
”Jag är väldigt glad att du kom idag David”, bröt Eriks röst in. ”Det betydde väldigt mycket för mig”.
David slet sig loss från paret och tittade snabbt på Erik som fortfarande tittade ut.
”Det var bara kul, du var verkligen bra”
Erik vände blicken emot honom, ”Bra, det var den enda recension jag behöver. Resten skiter jag i”
”Ja, jag är ju inte bra på sånt. Är ju inte direkt någon flitig teaterbesökare liksom”
”Nej, men då är det ju extra bra. Det är ju för dig jag spelade”, sade Erik och skrattade till, ”Ja, och några till som betalt biljett”
De tystnade igen och sade ingenting på en lång stund. David kände hur det började bli riktigt kyligt och han funderade på vad han skulle göra. Skulle han fråga om de skulle gå någonstans eller skulle han…
I samma stund kände han en hand ta tag i hans högerhands långfinger. Han stelnade till och vågade inte vända blicken mot Erik.
”Jag är så glad att du kom David”, viskade Erik.
David sade ingenting och gjorde allt han kunde för att inte röra på huvudet
”Jag tycker om dig David, jag tycker om dig väldigt mycket”
Det blev tyst igen. David kände paniken komma samtidigt som han var nära att börja gråta. Det var nu eller aldrig insåg han. Det var nu det gällde. Nu och sen skulle det vara försent…
Han flyttade sig ännu närmare Erik och tog tag i hans hand. Han kramade den hårt och vände blicken mot honom. Ingen sade någonting men de såg in i varandras ögon och stod så en bra stund.
”Jag är inte bra på det här Erik”, viskade David och fick tårar i ögonen
Erik log emot honom och viskade tillbaka, ”Det är du visst”
I samma stund försvann kvällssolen Avenyn blev lite mörkare och kylan kom snabbt emot dom. David ville inte släppa handen han höll i, aldrig mer ville han släppa den.
”Vill du följa med mig hem David”, frågade Erik och log
David nickade och fick fram ett leende.
De släppte varandras händer och gick in mot trappan som ledde ner mot entrédörren till stadsteatern. David hade aldrig varit så här nervös i hela sitt liv, samtidigt kände han att han aldrig varit mer lycklig

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *