Ett sånt där dagboksinlägg

Lördagen den 19 juni 2010

Har egentligen inte haft något att skriva, mest beroende på att man lever ett ganska, eller totalt, innehållslöst liv. Ingenting händer, och jag låter ingenting hända. Försöker inbilla mig att det beror på att jag vill ha det så, men självklart ljuger jag för mig själv. Ingen vill leva innehållslöst, men ändå verkar jag inte komma ur det. Jag är ingen psykolog, men om jag varit en skulle jag antagligen gett mig själv diagnosen kronisk depression, vilket faktiskt låter helt tänktbart i mitt fall. Jag ser livet svepa förbi utan att göra ett skit åt det. Vänner försvinner, livet försvinner och jag försöker aldrig greppa tag efter det. Folk frågar om jag vill hitta på saken, men jag säger nej. Vet inte längre vad jag ska säga till folk, vet inte längre hur jag ska bete mig, hur jag ska agera eller hur jag ens ska tänka.
Jo, kronisk depression är nog det saken kallas och jag ser inte direkt att jag har nån lust att komma ur det.
Jag funderar mycket på döden, och framförallt funderar jag på hur sanslöst skönt det skulle vara att få vara död. Att slippa vakna mer. Att slippa ligga innan man somnar och se glad ut. Att slippa låtsas att man är ett liv, när man i själva verket inte är någonting alls. Att slippa finnas. Nej, jag har inga självmordstankar, men jag önskar ibland att döden bara kunde komma och förkorta det här. Ska jag leva kanske lika lång tid till som jag levt nu i samma stil? Ska jag leva detta ickelevande liv?
När helgerna kommer eller när de lediga dagarna kommer under veckan slutar jag excistera. Jag försvinner in i min egen värld, i min lägenhet och där sitter jag och väntar. Jag sitter där och isolerar mig från allt och alla. Ibland frågar någon om jag vill göra något, jag svarar ja men drar mig sedan ur. Jag vill inte träffa någon. Jag vill inte släppa in någon. Jag har inget att säga till någon, och jag har ingenting att ge. Så jag sitter där ensam, pratar med mig själv, svarar själv på de frågor jag själv ställer. När helgen är över går jag tillbaka till arbetet. Där är det ingen som vet, ingen som anar. Där är jag Walle, ingenting annat. Mitt jobb dödar mig också. Att arbeta i en ständigt kränkande miljö där man ständigt väntar på nästa utbrott, ja det tar på en och kroppen börjar så sakta säga ifrån. Min värk i min rygg och i mina fötter blir värre för varje månad. Ibland skriker jag av smärta när jag ställer mig upp på morgonen. Ibland sover jag inte för ryggen känns som nålar, men jag biter ihop och jag försöker att ignorera det.  Min mage har lagt av på grund av de enorma mängder värktabletter jag måste få i mig för att kunna orka. Ändå äter jag inget receptbelagt, jag lever på Ipren och Panodil. Jag ljuger för mig själv och försöker inbilla mig att nyttig Yoggi men löjliga bakterier gör nytta. Min kropp dör…
På nätterna kommer ångesten, ångesten att vara ensam. Saknaden att aldrig kunna krama någon. Saknaden att ha någon som ser en. Samtidigt kommer avskyn över mig själv och min kropp. Då påminner jag mig om att jag aldrig vill låta någon röra vid mig. Då kommer tårarna, då kommer sorgen. Den ende som tröstar mig då är min katt. Så många är de gånger jag somnat med henne liggande vid mitt huvud. Där jag håller jag försiktigt min hand över hennes tass medan hon ligger på sidan och tittar på mig. Hon är min enda trygghet, kanske min ende vän.
Mina ord är slut nu för tiden. Min vilja att förändra är borta. Min längtan efter ett liv där jag får slåss och känna mig nödvändig är försvunnen. Kvar finns, tja vadå? Kvar finns en meningslös tillvaro. Ett liv där slutet känns allt mer lockande. Ett liv där jag snart bara har en sak kvar: Steget att ta sig härifrån

Bookmark the permalink.

2 Responses to Ett sånt där dagboksinlägg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *