Hämnd

Dagbok 9 januari 2010

Jag har funderat mycket på det där med hämnd. Är det rätt att hämnas? Är det fel? Är man på samma låga nivå som den man vill hämnas på då?
Jag har emellanåt varit extremt hämndlysten emellanåt, men alltid har jag själv eller någon annan fått mig på bättre tankar. Man har sagt till mig att allt kommer tillbaka. Den som gör dig illa kommer själv få lida förr eller senare, men stämmer det verkligen? Är det verkligen så att det man gör alltid kommer tillbaka.
Nu tror en del som säger sig känna mig att de vet vem och vad jag menar, men då har ni både rätt och fel, mest fel för tankarna om hämnd är nu menat i mer allmänna drag. Att ge igen, är inte det ett allmänt drag hos människan eller är det jag som är sjuk?
Jag har alltid varit hämndlysten av mig, redan som liten var jag det. Känslan av bekräftelsen när jag fick bita tillbaka var alltid stark hos mig då, och är nog fortfarande även om man som vuxen tar saker lite lugnare kanske. Kanske har jag också blivit påverkad av vad andra sagt och vad andra tyckt om saken i fråga. För ingen annan verkar ju hämnas, så då är väl det jag gör fel…
Men varför ska man ta en massa skit som man inte förtjänar? Varför ska man låta någon annan göra en illa och sen låta det vara och hoppas på att tiden hinner ikapp personen ifråga. Varför vänta när man kan bita ifrån direkt?
Som exempel: Låt oss säga att en person gör mig illa i själen. Han eller hon sårar mig något enormt och det som är kvar av mig efteråt är mest ett vrak som det kommer ta lång tid att fixa till. Personen som betett sig som ett svin däremot fortsätter sitt liv och glömmer ganska snart vad han eller hon gjort. Är det då fel av mig att se till att den personen hamnar där jag är/var. Att den personen blir samma vrak som jag? Är det då fel av mig att bita ifrån i form av den giftorm som den personen själv skapade och framställde? I mina mörkaste stunder säger jag att det är helt OK att bita tillbaka.
Men…
Mår jag bättre senare? Kommer jag i längden känna någon glädje i det jag gör? Det är den stora frågan. Skitsnacket om att ”Du är större än han/Hon köper jag inte”, men ändå kvarstår frågan om det hela kommer göra mig till en gladare människa. För man kommer ju över det mesta, även om man när man står mitt i det känner allt annat så kommer man över det. Är det då inte bättre att slicka såren och gå sin väg?
Jag vet inte, men jag vet att alla har åsikter om frågan. Frågan är väl vad jag själv anser och tycker och det vet jag ju inte.
Nog krånglat för idag, nu ska jag sova
/Walentine

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *