Glas

Dagbok 7 januari 2010
Står och ser mig i spegeln igen. Jag ser mig inte. Jag ser en gammal människa. En sliten människa. En sorgsen människa.
Är det jag? Blev jag bara detta? Blev det så här?
Människan jag ser är trött, men inte så trött så han kan sova. Han är trött på att se sig själv från utsidan. Vart tog hans insida vägen? Vart tog hans drömmar vägen? Vart tog hans liv vägen?
Jag ser på honom, och jag frågar mig varför? Varför blev det så? Varför känns det så meninglöst.
Försöker hitta hoppet. Försöker hitta det som roar, men inget är viktigt längre. Folk frågar om jag vill med, men jag säger nej. Jag känner inte för det. Man vill se film med mig, jag säger ja, men jag kommer aldrig. Man vill ha med mig ut, jag säger ja, men stannar hemma.
Sådan blev jag. Sådan är jag.
Jag vill inte vara sådan, men vad gör man när man släppt hoppet. När man släppt sina drömmar. När ens liv enbart är en bro till döden. När livet enbart är något som måste genomlidas. Vad gör man då när man känner så?
Jag har tappat kontakten alla. Jag har knappt någon kontakt med någon i verkligheten längre. Jag skickar meddelande, jag skriver på Facebook och jag ler på mitt arbete, men inom mig finns ingenting. Jag är tom, jag är slut och jag är förbrukad.
Tänker mycket på min barndom just nu. Längtar tillbaka dit, till sommaren, till korna, till friheten. Längtar till fredagarna när helvetet i skolan var slut och man sprang hem för mamma väntade för då skulle vi till stugan, till landet, till paradiset.
Tänker nu hur jag drömde då. Hur jag en dag ville visa dom som sade att jag var dum. Hur jag en dag skulle visa att de hade fel. Idag vet jag, de hade inte fel. De fick rätt och hade väl rätt.
Jag har inte ens levt hälften av mitt liv, men för mig är döden faktiskt välkommen. Självmord är inget jag tänker på. Självmord är inget för mig, men döden får gärna komma. För mitt liv består av en ångest som aldrig släpper taget. Den består av dagar samma som de som var innan. Jag lever i ett låtasliv, i ett låtsasförhållande med en som räknar med mig enbart för att han aldrig behöver ha mig. För mig vill man inte ha, jag vill ju inte ens ha mig själv
Allt det ser jag när jag ser mig i spegeln, och det känns mörkt, och tunneln jag ska färdas i innan jag ser ljuset är lång, för lång.
Kommer jag klara av hålla ut innan jag ser ljuset?
Jag vet inte
/Walentine

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *