Döden runt omkring mig

Sitter på jobbets kontor och har rast. Idag har det varit en hård dag, med mycket larmande och många boende som mår dåligt. Man har sprungit hit och dit och inte ens hunnit få frukost. Så nu har man lunch kallas det, och i mitt yrke innebär det 30 min rast.
En av de boende har varit ganska illa däran denna vecka, och de dagar jag jobbat har jag försökt göra det bästa av situationen. Man har pratat om allt som inte handlar om sjukdomar och vi har bestämt att både äta middag ute och att åka till Paris. Ångesten finns där hela tiden, och det är den jag vill mota bort, men jag känner också att jag vill bota bort någonting annat just nu: Döden
Döden finns hela tiden omkring en när man jobbar med gamla, och det är inget onormalt med det. Det är naturligt att dö när man levt ett långt liv, och där man också väldigt ofta är svårt sjuk de sista åren. Här finns det ingen orättvis död, här finns en död som många gånger kommer som en befriare. Den kan göra att en människa får frid, att han eller hon slipper smärta och nöd, men just nu, just idag, vill jag inte ha döden här omkring mig.
Jag har de senaste veckorna kommit på mig själv att ha blivit allt mer ”blödig”. Om en boende som kanske inte sagt något på länge förutom några ord svarar med en hel mening får jag tårar i ögonen. När en annan boende säger ”Det är lika bra att få dö bara” så vill jag gråta. Jag känner en allt större vanmakt för mitt jobb och för ”mina” boende. Jag känner känslan av att inte räcka till som en allt större och starkare vanmakt.
Jag har haft döden som granne i mitt yrke i nästan hela mitt vuxna liv. Så många jag sett som tagit sitt sista andetag. Så många människor vars hand jag hållit i när de vaknat upp för några sekunder, som om kroppen gör en sista ansträngning, för att sedan sluta ögonen och allt sen blir stilla. Så många anhöriga jag kramat och tröstat som i sin sorg vänt sig mot mig för att söka stöd och tröst som de också fått på, det som jag hoppas, allra bästa tänkbara sätt. Så många gamla människor som varit dåliga på fredagen och som sedan inte finns mer när man kommer tillbaka efter ledig helg.
I varje vrå, i varje skrymsle finns döden. Det är ingen elak lieman som vill ha ett nytt offer. Det är en snäll död som kommer som en befriare. På samma sätt som Bibeln talar om att Gud mildrar lidandet, så kan också döden göra det. Ändå känner jag allt mer en känsla av att jag fått nog nu. Jag vill jobba med livet, med framtiden och med drömmar.
Ibland känner jag att man inte längre kan drömma som gammal och att lyckan är som bortblåst, men jag vet också att det är fel att tänka så. För gamla kräver inte mycket för att känna lycka. Ett vackert dukat bord, en speciell middag, musik som de kommer ihåg, eller någonting litet utöver vardagen räcker för att göra många så glada, och en lycklig gammal människas glädje sprider sig in i ens egen kropp, och den känslan vill man eftersträva. Det är den känslan jag vill arbeta för, men den kommer över mig allt glesare.
Idag satt jag och tittade på en av de boende som varit dålig nu. Han hade svårt att lyfta glaset med vatten i, och han ville inte äta. En halv potatis, lite kött sedan vägrade han. Jag försökte uppmuntra honom med att förklara att ju mer näring han får i kroppen, desto snabbare blir han frisk. Han lyssnade, sade att han förstod men vägrade äta i alla fall, och jag blev med ens så sorgen inombords. För med ens kom den där känslan igen, att bakom mig står döden och väntar.
Just nu vill jag slippa den känslan, om ens bara för ett litet tag
/Walentine

Bookmark the permalink.

3 Responses to Döden runt omkring mig

  1. eira says:

    Du har ett stort och varmt hjärta, vännen.

  2. Lena says:

    *kramar om*

  3. Nicke..Sofias grabb says:

    Du skriver fantastiskt bra walle…blev riktigt gripen.
    Tjingeling på daj

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *