Recension: 2012, film

2012-roland-emmerich-poster Så har man gjort det igen. Man har ännu en gång genomlidit ett spektakel av Roland Emmerish
Låt mig säga det direkt, jag hatar Emmerich. Han har gjort för filmen vad Stalin gjorde för mänskliga rättigheter. Det lilla, det enormt lilla, försök till hjärna som popcornfilmer i bland hade lyckades Roland förstöra. Det började lite småbra med Stargate men sen kom ID4 och allt blev förstört. Sedan kom Godzilla *suck* och sen, *ryser*, kom Day After tomorrow. 10 000 BC ska vi ju inte ens tala om, men den filmen gillar ju inte ens fansen till Emmerish. Att jag inte nämner Patrioten är enbart på grund av att jag inte delar inställningen ”Om någon gör dig illa, bete dig som ett svin”, men Patrioten är säkert en film som USA’s vapenanhängare tycker om. De delar ju samma moral…
Roland älskar USA, han älskar det till den enorma grad så i varje film han gör så försöker han förstöra så mycket han kan av landets städer, natur etc. För Roland menar att den amerikanska känslan, the american feeling, är det finaste som finns, och bästa sättet att få fram den är att bli jagad av utomjordingar, ödlor, tsunamis etc. Det som kanske är det mest fantastiske med detta vår tids E D Woods är att han också försöker vara kritisk i sin filmer, vilket gör allt till en enorm soppa.
Nåväl, nu är det dags för nästa hysteriska film och denna gången tar han i rejält, denna gången går hela jorden under. I reklamen nämns Mayakalendern men låt mig direkt säga att den nämns mer i reklamen för filmen än i filmen i sig, men visst de förutspår att det kommer gå åt helvete med jorden och rätt får dom fast ändå inte…
För att inte vi hjärndöda som ser på filmen ska tycka att jordens undergång är för lite att bry sig om (enligt Rolad Emmerish är alla tittare hjärndöda, därför lyckas han alltid med konsten att få den stora händelsen att bli den minsta) så har man vävt in en del personer i storyn. Här finns den gode forskaren, den onde politikern, den sanlöst genomsnälle presidenten och självklart mannen som har en halvtaskig relation med sina barn som nu självklart bor med sin mamma och deras nya genomsnälle styvpappa (som också är rik självklart) Genom dom får vi se hur jorden boktavligt talas vänds upp och ner och sedan följer deras kamp för att överleva. För självklart finns det en backup plan när alla nu vet att allt kommer gå åt helvete. Frågan är bara vem som kommer få en plats…
Om jag börjar från slutet så är sista halvtimmen sanslöst outhärdlig. Jag vill inte avslöja för mycket men en story om en jävla port förstör verkligen filmen fullständigt och man sitter i biostolen och blir förbannad och vill ge Roland Emmerich en smäll på käften för att han vågar ha mage att göra något så här dåligt. Utanför har 6 miljarder människor dött, men vi försöker stänga en port, och sedan försöker man göra det spännande!
Annars är detta en film med effekter i, och vilka effekter sen! Det är snyggt, ja det är skitsnyggt. Aldrig har nästan 7 miljarer människors död sett så bra och coolt ut. Det är enorma scener när jorden vänds ut och in men scenerna saknar en viktig sak: Närvarokänsla. För man kommer på sig själv med att inte bry sig. Det värsta som kan hända händer framför dig och du bryr dig inte. För filmen är inte intresserad av det. Den vill inte att du ska bry dig. Det är som en presentation av ett nytt datorprogram där man sitter och tänker, ”Snyggt”, men du berörs inte.
Popcornfilmer ska vara enkla i sitt upplägg, inget snack om saken, men enkelhet behöver inte betyda hjärndöd, och detta är en totalt hjärndöd film. Ett manus tunt som ett asplöv försöker hålla ihop en story som egentligen inte räcker till en kortfilm. Man tvingas se på scener som är så sanlöst konstgjorda och dåligt spelade så man mår illa. När en pappa ringer sin son för att ta farväl borde det vara sorgligt, men det är det inte. Istället är det enda som saknas en skylt där det står, ”HÄR SKA NI GRÅTA FÖR FAN”
Roland Emmerich har gjort det igen. Han har tagit en bra story, stoppat in en helvetes massa effekter men han glömde ett riktigt manus. Detta ihop med vissa totalt vridna scener gör 2012 till ett katastrofalt spektakel. Någon popcornfilm är det inte, för 2012 tar sig själv på dödligt allvar och det är filmens största problem. Det är något annat, något mycket värre. Det är Roland Emmerich när han bara är sig själv.
Filmen får 2 av 5 och då är 1 av de 2 enbart för att man får se när Vatikanstaten går åt helvete

Bookmark the permalink.

3 Responses to Recension: 2012, film

  1. Irwin Blachere says:

    Ha, ha! Det var en elak och välförtjänt rescension!

  2. Andreas says:

    Citat Wall : ”Filmen får 2 av 5 och då är 1 av de 2 enbart för att man får se när Vatikanstaten går åt helvete”.
    HAHAHAHA. Har inte läst din blogg på mycket länge, men ser att du är dig lik.

  3. lawLz0r says:

    lawL?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *