Liv, löpare och rasister

Dagbok 3 oktober 2009

Det  var ju ett bra tag sen man skrev nåt, mest på grund av att dygnet bara har 24 timmar.
Jag och en kompis bygger och har oss i Second Life. Vi får väl se hur det går med allt. En sak har jag lärt mig om det ”stället”, och det är att inte ta något för givet.
Sen har man en katt som löper hemma, och då kan man ändå inte sova så varför inte skriva. Det finns ingenting, absolut ingenting som kan göra mig så förbannad som just ljudet från en katt som löper. Något i det ljudet sätter igång nåt i mig, jag blir helt enkelt rosenrasande. Jag älskar katter annars men just det där förbannade jävla gnällandet, fy fan!
Annars går livet sin stilla gång, eller nåt. Man jobbar och man jobbar, och sedan jobbar man lite till. Nu när man äntligen fått iväg alla papper så man kommer ifrån ghettot Backa behöver man extra pengar för flytt och annat så jag försöker jobba så mycket kroppen orkar med. Ärligt tror jag att jag tagit på mig lite för mycket, för både hjärta och rygg protesterar ibland men jag måste klara detta.  En sak har Backa tillsammans med jobb lärt mig och det är att jag är skittrött på invandrare. Nej, jag är ingen rasist, nej jag tycker inte de ska slängas ut och nej alla är inte dumma. Det är som med alla andra, en klick som förstör men just nu vill jag faktiskt inte bo med dom runt längre och gissa vad?: Jag skiter i om det är svenska politikers fel. Jag skiter just nu i vems felet är. Det enda jag vet är att jag är trött på bråk, killar som skriker hora, människor med femtioelva barnvagnar och jag är SKITTRÖTT på människor på jobbet som använder ordet rasist lika ofta som en 15 åring runkar.  Kanske är jag dum, men då får jag  va det då. Det som är roligt är att de flesta människor som tycker man är dum för att man inte vill bo i ”Lilla Afganistan” det är de som är födda i Askim, Älvsborg eller Torslanda.
På jobbet är ungefär allt som vanligt. Det bråkas och det bråkas och så bråkas det lite mer. Fast skillnaden är att jag inte är direkt med i bråken längre. Någon gång i somras insåg jag att det är meningslöst att få den arbetsgruppen att ens försöka fungera som en arbetsgrupp. De vill helt enkelt inte. När man har en blandning av rasistiska invandrare, människor med uppenbar läggning åt mytoman hållet etc etc etc så är det liksom ingen idé. Det är som att bli förbannad på en förståndshandikappad att han inte förstår lika bra som en själv.
Vi hade en sådan där planeringsdag i veckan. Den blev exakt så som jag trodde den skulle bli. Tre av oss som brukar få höra, mest på avvägar självklart, att vi är styrande bestämde oss för att ligga lågt och inte säga nåt. Den första timmen sade vi heller inget och det var fullständigt knäpptyst.  Våra chefer fick dra ur folk orden och när orden kom var det lögner i extremt många fall. Jag satt och bet mig i kinden så att jag inte skulle ställa mig upp och be några dra åt helvete. Ett bra exempel är diskussionen om ”min boende”
Saken är den att vi har viss personal som använder detta uttryck, ”Min boende”, som om de adopterat den gamle man är kontaktperson för. Detta är självklart inte bra. Oavsett hur många du är kontaktperson till ska ju alla ha din hjälp och stöd. När då chefen tar upp detta börjar de två som mest av alla använder ”min boende” säga att ”Ja det är ju verkligen inte bra” etc. Det säger väl en del om nivån hos viss personal, men som sagt. Jag är skötsam och lugn. Jag orkar helt enkelt inte bry mig mer, de kan dra åt helvete vissa av dom, och det enda jag hoppas på är att viss personal börjar inse att  Walle kanske inte är den hemska, och att de ser vissa spottkobror som de verkligen är. Det roliga med allt är att den som jag kanske hade svårast att samarbeta med innan, är den som så sakta börjar bli den som jag jobbar och trivs bäst ihop med. Ibland kan det ju ta tid innan man lyckas skrapa bort allt från ytan, och då tar det tid innan man ser människan.
Privatlivet är som det är, och jag är ganska nöjd. Jag pratar knappt fortfarande med någon och trivs med det. Ibland lyfter man nallen och börjar fundera på att ringa någon men lägger ner den igen. Man inser att han/hon egentligen inte vill prata med mig, och jag vill egentligen inte prata med han/hon heller. Så det är väldigt tyst omkring en. Man läser, ser på film och bara slappar mest, och det känns som sagt bra. Jag har även lessnat på att hålla kontakt med folk över Facebook. När gick vi in i den tidsålder då ett ”kram” på Facebook kompenserar riktigt kontakt? Missade jag den veckan? Den kontakten kan jag definitivt leva utan, och gör väldigt bra också.
Jo, man har väl någon form av liv, även om det inte är direkt mycket. Kanske förändras man en dag, men jag tror inte det faktiskt. Jag tror att mina förändringar har slutat nu, och istället är det bara det som är kvar på livet som man lever i. Lika bra kanske, det får man väl se.
Nu ska jag samla ihop löpande katter som stänga in dom på toa. Jag börjar jobba om 5 timmar och jag behöver lite sömn innan.
Nattis

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *