Zazza och Zuzzi, mina barn

zazzazuzzi
I hela mitt liv har jag varit omgiven av djur. Medan djuren finns där sviker människorna dig gång på gång.  Som liten hade jag allt från hamster, marsvin och undulater till katter och hundar. Ja under en tid hade jag till och med en egen kalv (ni vet en sån som blir en kossa senare)
De sista snart 10 åren har jag haft mina två katter Zazza och Zuzzi och jag tänker tillägna detta inlägg till dessa båda små kissar.
Från början skaffade jag och Henke en liten rödspräcklig katt som fick namnet Zacco Junior, efter katten som jag hade hemma i Borås i flera år. Denna katt, som det tyvärr, inte finns några bilder på var världens charmtroll. Bara 11 veckor gammal sov han på min kudde på nätterna och blev väldigt snabbt just min katt. Det tog inte så många dagar innan vi bestämde oss för att skaffa en till. Att Zacco Junior skulle bli kastrerad var redan bestämt så hans ena syster fick flytta hem till oss, Zazza

zazza1

Zazza alldeles nyvaken

Zazza var redan från början en mycket speciell katt och verkade inte alls trivas först. Den första veckan gick hon bara omkring och morrade och verkade inte alls gilla idén att bo med sin bror och oss. Efter ett tag gick det bättre och hon lugnande ner sig. Till saken hör att under denna tid jobbade jag oerhört mycket medan Henke pluggade. Detta gjorde att Zazza mycket snabbt blev Henkes katt, och så är det än idag. Hon sover bokstavligt talat på honom. Ser han på film lägger hon sig i hans knä och det är mycket sällan hon kommer till mig. Visst, går jag fram och kelar eller busar med henne är hon direkt med på noterna, men Henkes katt det är det. Det roligaste hon gör är när hon hoppar upp i sängen till mig och man nästan känner besvikelsen över att ”Fan de va ju fel husse ju”.
Nu blir inte saker som man vill alltid och detta hände tyvärr med våran lilla Zacco. Han blev sjuk och vi tog honom till ”doktorn”. Där fick vi beskedet att Zacco hade drabbats av ”Analt framfall”. Alltså höll ändtarmen på att krypa ut. Detta var självklart enormt smärtsamt och samtidigt ingen idé att operera på en sån liten katt. I takt med att han växte skulle allt gå upp igen och det skulle bli ett enormt plågsamt liv för katten. Så Zacco kom aldrig hem igen. Fortfarande idag kan jag känna av den där chocken lite för vi var ju inte beredda på detta! Vi åkte ner med vår katt för att ”fixa till det hela” och kom hem med en tom kattbur. Någon som också var ledsen var Zazza för hon hade ju vant sig vid sällskapet, så vad göra? Vi ringde till killen vi fått katterna av och han hade en kisse kvar. En hona som fått ganska mycket stryk av både sin mamma och sina syskon men vi tog henne, och vips så flyttade Zuzzi in till oss.

Picture_013

Zuzzi innan kastreringen, vaksam och försiktig i allt

Låt mig direkt säga, Zuzzi var ingen direkt picknick. Hon var världens goaste katt när hon ville, och hon blev direkt ”Min” katt, men ack så nervös hon var. Det var ett ständigt jamande och en oro som aldrig ville gå över. Ja, från början undrade man om detta verkligen skulle fungera men ni vet hur katter är. När de är som jobbigast, och man är som tröttast på dom, det är då de kommer spinnande och hjärtat smälter direkt.
Jag fick ”äran” att höra mest på jamande, mycket just för att Zuzzi blev min katt. Så när jag jobbade låg hon och sov, och när jag kom hem började det. Många, väldigt många, är de nätter jag inte fått sova en blund på grund av Zuzzi, och mer än en gång funderade jag på att göra mig av med henne, men…
Vi testade mycket och kom till slut fram till att det fanns en sak kvar att testa, kastrering (ja man gör det på honkattor också) Sagt och gjort vi åkte ner til doktorn och Zuzzi blev opererad. Den första tiden efteråt var helt sjuk. Zuzzi blev på ren svenska helknäpp. Bland annat försökte hon amma vår bärbara telefon och under första veckan fick vi inte röra den, för då anföll hon. Senare kom doktorn på att telefonens ljud antagligen väckte någon instinkt i henne, men den tiden var….intressant.
Efter det blev Zuzzi som en helt ny katt, och helt och hållet till det bättre. Hon blev lugnare och också tuffare gentemot Zazza som ibland kunde vara riktigt elak mot sin syster. Hon gick upp i vikt och förbyttes från den smala kissen ni ser ovan till denna stora sömntuta…

nana

Zuzzi tar sig en eftermiddagslur

Att katter går upp i vikt när de kastreras är inte ovanligt och Zuzzi är inte fet, hela hon är liksom bara stor, men framförallt mår hon bra nu och har blivit en katt som ibland mer påminner om en hund. Hon är med överallt. Byter jag vatten i akvariet sitter hon och tittar på. Ser jag på TV kommer hon och lägger sig bredvid mig i soffan (det blir trångt kan jag säga och ibland vinner hon och jag flyttar på mig) När jag lagt mig på kvällarna kommer hon och ska sova jämte mig, och när jag somnat byter hon plats och lägger sig i stolen bredvid sängen. Där ligger hon tills jag vaknar. Den enda gång hon jamar är när hon vill ha mat och då L Å T E R det, och hon ger sig inte förrän maten är framme. Skulle husse, alltså jag, sova eller något annat oviktigt så skriker hon tills husse vaknar och irriterad konstaterar att det är fan så mycket mindre jobb med marsvin 🙂
Att jag älskar mina katter kommer kanske inte som en överraskning. Kanske skulle någon med psykologisk kunskap säga att jag gjort dom till mina barn, med tanke på att jag inte kan få några ena och kanske är det så men om det bryr jag mig inte. Mina bebisar är det och jag tror ärligt inte att det finns någon levande varelse som jag älskar mer än dessa två små damer. De är mitt liv och mitt allt.
I ett liv som mitt, som bestått av så mycket sjukdom och besvikelse de senaste 10 åren så har de alltid funnits där. De dagar jag haft för ont eller så för att orka gå upp så har Zuzzi vaktat mig och till och med Zazza har kollat in mig. De dagar man känt sig övergiven har alltid Zuzzis spinnande lugnat en.
Redan nu kan jag tänka på dagen då de inte finns kvar mer, och redan nu kan tårarna komma då. För mitt liv är allt med dom, och ingenting utan dom. Det är inte bara två katter. Det är Zuzzi och Zazza, mina barn, mina djur och mina älskade vänner.

Bild_014

Zazza gillar inte kyla, och vad är då bättre än att värma sig under en lampa?

HPIM0658

Zuzzi kan ibland ha ett speciellt sätt att sova på

Bookmark the permalink.

One Response to Zazza och Zuzzi, mina barn

  1. Sanna says:

    Tänk att dessa katter har man sett när dom va yttepyttesmå, va tom å hämtade zuzzi m jonas å henke…=)) förstår att dom e som dina bebisar, för här hemma e molly som våran lilla bebis,väldigt egen men ack så gosig när de gäller =))

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *