Helgläsning och fylleångest…

Var ute igår vilket just nu inte är någon ovanlighet i mitt liv. Jag har varit ute väldigt mycket den senaste tiden med blandade resultat. Vissa kvällar var roliga, andra mindre roliga och vissa asroliga. Igår var ingen rolig kväll, igår drabbades jag av det som man kan kalla för en rejäl snefylla.
Anledningen vet jag redan. Jag var ute med en del på jobbet och de var hur trevliga som helst, det handlade mest om att det just var jobbet, och den känsla jag hyser för mitt jobb ihop med alldeles för många öl alldeles för snabbt, detta ledde till en timme av, tja, total snefylla som sagt var.
Jag har den egenskapen att jag bränner alkohol oerhört snabbt, och med snabbt så menar jag snabbt. Jag kan va stupfull för att 30 min senare vara mer eller mindre nykter igen. Vart skiten tar vägen vet jag inte, men många har kommenterat denna snabba förbränning. Om det är en bra eller dålig egenskap låter jag vara osagt.
Det som i alla fall blev och är väldigt tydligt är vad denna snefylla berodde på. Jag hyser en hel del aggresion inom mig, och när man inte får ut det på det eller de som det handlar om kommer det väl ut på detta sätt. Inget direkt bra sätt anser jag men ibland blir det som det blir, vilket då också leder till det fantastiska vi alla kallar för fylleångest och det hade jag en hel del av idag.
Gårdagskvällen slutade ändå bra, jag åkte med in till stan efter att, enligt uppgift, gapat om att jag skulle hem och sova. I stan åt vi sedan mat och sen åkte jag vidare till en annan person och där slutade saker lite trevligare än vad kvällen börjat 😛
Nåväl…
Idag talade jag med Malin en lång stund i telefon och vi pratade just om detta att ”bry sig” och att bry sig om ”fel” saker. Min frustation och aggresion som så tydligt läckte igenom igår handlade om jobbet, karaktärer på jobbet och besvikelse över jobbet. Efter samtalet med Malin åkte jag in och fikade och promenerade sedan hela vägen hem från stan och funderade lite på vad som sagt och då slog det mig att mitt största problem är väntan…
Jag väntar på väldigt mycket i mitt liv. Jag väntar på bekräftelse, beröm, kärleken, respekt och jag väntar på att någon form av liv ska ta sin början, och ibland kanske man ska sluta vänta och istället se till vad man har. För jag har en hel del av det jag tycker mig vilja vänta på.
När det gäller jobbet kan jag glömma att få någon respekt från min arbetsgivare. Låt oss kolla på min anställning…
Jag är 37 år gammal, jag har arbetat på samma arbetsplats i 7 år nu, jag har jobbat inom GBG Stad sen 16 juni 1998 och jag har 17 500 i lön på en heltid. Ja, du läste rätt: Sjuttontusen femhundra. Det är inte bara dåligt, det är ett hån.
Jag har ju ingen fullgjord utbildning och därför ligger jag under en del men självklart kan inte allt förklaras av det. Inom kommunen älskar man ju sin trappa där man lägger de anställda och sen ser man hur mycket ansvar etc etc den anställde tar och efter det beräknas lönen, men en sådan trappa är väldigt svår att klättra upp på när oftast samma personer får göra allt.
Så följer jag lönetrappan kan vi snabbt konstatera att jag antagligen är helt värdelös på det jobb jag utför men just nu känner jag mest, vem fan bryr sig? Mina egenskaper, mina drömmar är ändå inte att jobba där tills jag dör. Låt de som vill få lönen så jag kan ta mig i arslet och ta tag i de saker jag vill göra.
Under tiden ska jag glädjas åt att jag har personer som bor på mitt jobb som faktiskt tycker om mig och som faktiskt uppskattar det jag gör. Den uppskattningen behöver jag inte vänta på, den får jag hela tiden men jag har kanske varit lite blind att se den.  Det är ju oftast alltid lättare att se vad jag inte har än det jag har, och sådan tror jag vi alla är lite till mans.
Kanske är det så att när man har den arbetsgivare jag har så kan man inte säga ”Jag avskyr mitt jobb”, för det gör jag ju inte. Jag älskar ju mitt jobb! Däremot avskyr jag min arbetsgivare, och men det menar jag hela Göteborgs Kommun. Jag har skrivit det innan och jag skriver det igen: Det är på snudd på skandal att den kommunen får ägna sig åt kommunala verksamheter. Kanske ska jag lägga mer tid på att förklara det, hur saker egentligen funkar istället för att förpesta för mig själv och andra genom att klaga på jobbet i sin helhet.
Så kanske är det dags att sluta vänta. Kanske ska jag låta de som gillar att slicka bak få göra det och sen sköter jag mig själv. Kanske ska jag verkligen gå in för att bara vara, utan att lägga ner min tid och energi på saker som jag aldrig kommer vinna över i alla fall. För du kan inte vinna en kamp emot en arbetsgivare när du jobbar inom kommunen. För många med för mycket makt håller sin egna och andra ryggar, och varför då ens försöka? Är det då inte bättre att helt enkelt bara vara?
När det gäller resten är det väl samma där. Skit i att vänta, skit i att sitta och tycka synd om sig själv medan livet runt om en rusar iväg. Använd de krafter du har. Använd de talanger du har, och gör något av det. De talanger jag har skulle jag kunna ta mig långt på. Jag skriver fantastiskt bra när jag lägger manken till. Jag är ganska smart och jag tror mig vara en ganska social person. Jag har talanger andra saknar och på samma sätt som andras talanger jag inte besitter påverkar mig, kan jag göra det samma. Det som krävs är bara tålamod och att helt enkelt välja sina slagfält. Jag gjorde det 2004/2005 och trivdes som fisken i vattnet, och jag kan göra det igen.
Det jag måste, och detta är för mig det absolut viktigaste, är sluta leta efter de fel andra ser i mig. ”Tycker den om mig”, ”Varför tycker den så” och ”Varför anser den si och så”. Detta påverkar mig själv enormt mycket och det drar ner mig i världens djupaste träsk. Ja menar jag har ju det ganska bra på många plan! Jag har vänner att umgås med, jag har vänner att prata med och jag har vänner att ha kul ihop med. Jag trivs med många som jobbar på mitt jobb, men jag riktar in mig på de jag inte trivs med. Detta måste jag också ändra. Så istället för att leta efter de som har fel, kanske jag ska se de som besitter det som jag anser positivt. För det finns så många i mitt liv som faktiskt har det, positiva sidor…
Titta på Chamilla! Hon är tillbaka i mitt liv, hon som jag känt nästan lika länge som jag kunnat kalla mig för vuxen. Nu är hon där igen, och hur kul är inte det!. Min Chamilla, som ingen i hela världen kan ta ifrån mig! Min Chamilla som jag levt ihop med, skrattar och gråtit ihop med och som försvinner men som alltid kommer tillbaka. Chamilla som gett mig det finaste någon människa någonsin gett mig, känslan av en familj. Älskar henne gör jag, på alla sätt som finns och några till. Hon är så vacker Chamilla, både på insidan och på utsidan
Jag har Henke! Oavsett hur det är mellan oss så har jag Henke! I skrivande stund kom han nyss hem lite lullig. Sedan kom han in på rummet mitt, gav mig en puss och sade att han älskar mig innan han gick och sov. Hur bra och mysigt är inte det?! Min Henke! Min alldeles egna Henke som jag levt med i så många år och som jag delat så mycket med. Henke som jag kan säga att jag älskar som en del av mitt liv, han som faktiskt mer än någon annan är en del av det livet.
Sedan har vi ju Malin, en av de senaste bekantskaperna i mitt liv men ack så kul! Söt som få, snygg som ingen annan, och go så man vill strö jordgubbar och grädde omkring henne (shit vad den meningen kan tolkas på många sätt men tolkningen ligger i betraktarens öga men lägg märke till att jag skrev ”omkring henne” ;)) Malin som jag jobbar med, och som jag har kul på jobbet med. Malin som jag fikar med, dricker öl ihop med (sorry för igår Malin, riktigt så många öl ska jag aldrig dricka mer :P) och som man kan tala om världens undergång och lycka med på samma gång. Lika känslosam som jag, och lika mycket DramaQueen. Hur bra är inte det? 🙂
Jag har min granne E-B, min alldeles egna extramorsa. Hon som skäller på mig hela tiden, men som jag vet skulle gå över vatten om det behövdes. Hon som ser till att min och Henkes lägenhet har i alla fall lite stil över sig, och hon som bryr sig. Hon med ett hjärta av guld som förtjänar att fler skulle se det. Hon som funnits där många, långa och jobbiga dagar och nätter. Hon är rolig, klok och hjälpsam på alla sätt och på alla plan.
Det finns flera såna här människor i mitt liv. Människor som på olika sätt ger mig trygghet och glädje, människor som jag älskar av hela mitt hjärta. Människor som får mig att leva och må bra. Det är dom jag ska se på, det är dom jag ska tänka på, och jag ska inte vänta på något bättre, för det finns inte.
Många många många gånger jag har i denna dagbok skrivit om min saknad av kärlek, om hur ful jag är, fet jag är, dum jag är etc. Det kommer jag säkert skriva om igen, men just nu känner jag mer en känsla av ”Fuck you”.
Det är inte min huvudvärk om de jag tyckt om inte har samma känslor, det är deras förlust inte min. Jag är bra som jag är, jag kysser som en Gud och jag är asbra i sängen så skit ner er om ni inte tar chansen. Skit på er för det är er förlust inte min. Visst fan finns det säkert någon där ute som vill ha mig, men frågan är, vill jag verkligen ha någon då? Svaret på den frågan är nog nej just nu. Jag har inte tid. Jag har ingen lust och jag känner inte för att inleda något med någon och sen med allt vad det innebär. Kärlek känner jag från många, och just nu är jag alldeles nöjd med det. Resten kommer när det kommer, och bäst är att sluta vänta…
Det jag måste lära mig är att sluta stöta ifrån personer, för det gör jag hela tiden. Jag är som någon som vill ha fisk men som av någon anledning slänger tillbaka fisken i vattnet igen. Det finns säkert någon fin psykologisk förklaring till det beteendet och det kanske jag får svar på en dag, men just nu är jag inte direkt intresserad att ta reda på svaret.
Saken handlar alltså om att sluta vänta på något som är bättre. Att sluta leva efter devisen att allt är skit, och att istället se till vad jag har: Ett liv som alla andra med saker man kan göra bättre, och saker som redan är bra. Kan jag leva efter det, kommer jag långt och med det kan jag sedan utveckla det som är mina talanger och mina egenskaper. Det har redan börjat, idag har jag skrivit mer än jag gjort på månader och det blir riktigt bra dessutom. Känner mig i alla fall nästan nöjd.
Jag har varit en expert på att trycka ner mig själv och jag har varit som en svamp när det gäller att suga i sig negativa rörelser omkring mig. Nu ska jag försöka, och jag skriver försöka, sluta lyssna helt enkelt. Jag ska ta tillvara det på jobbet som är bra, intrigerna lämnar jag till andra. Jag ska ta hand om mig själv och jag ska försöka göra mitt liv till ett liv jag trivs med. Det tror jag kommer blir bra, det ska bli bra. Det har jag bestämt.
Nu är klockan 4 på natten och direkt trött är jag inte, så jag tror jag ska gå ut en stund och vandra lite i området och sen ska jag sova.
För i morgon är det ju en annan dag, full av möjligheter.
Livet är fullt av såna, möjligheter alltså. Några av de där möjligheterna är mina och nu ska jag bli det jag velat bli i hela mitt liv: Hel.
Nattis på er
/Walle

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *