Viljelös, trolös och ånger

Dagbok 20/2 2009

Ser mig i spegeln. Jag ser så sliten ut, och trött. Jag är trött, extremt trött. Går på sparad energi som jag inte längre har. Jag är gammal, för gammal.
I homovärlden är jag redan dödsgammal, men jag var ju aldrig någon att räkna med i alla fall.
Homovärlden, denna förkastliga värld. De ville aldrig ha mig. Jag var för ful.
Det är man lätt i homovärlden, för ful. Homovärlden är äcklig.
Hade en fest för ett tag sedan, några från jobbet var här. En kille som jobbat hos oss tittade förbi. Snackade mycket med han innan, men raggade inte. Ville inte ha honom då, vill inte ha honom nu heller.
Jag frågade om han ville ta en kaffe ihop en dag. En normal kopp med kaffe en normal dag på ett normalt fik. Visst, sade han.
Dagen efter ringde han vår gemensamma vän, orolig att jag raggar på honom. Stackars. Tänk om Walle raggar på en! Ve och fasa, vilken skräck! Jag struntade i kaffet.
Det är man, orolig för att Walle raggar. Alla älskar Walle, men gud bevare oss om Walle älskar någon. Walle är ju snällast i världen, men låt inte Walle älska. Jag hatar min homosexuella sida. Jag hatar den.
Är trött på mig själv just nu, är trött på livet, sakerna och tingen. Det går väl över, det brukar det göra. Det är ju mitt liv. Saker går över, men de stannar ändå. Ingenting blir ordnat, ingenting går framåt. Man glömmer, men man glömmer inte. Man spelar med i det som kallas för livet men hela tiden dör en bit av en själv.
Ja, spegeln säger att jag är trött, och mina drömmar börjar dö. Kvar finns bara besvikelsen och sorgen att ingenting blev som det var tänkt. Mina ögon ser sorgsna ut, kanske är det själen som lyser igenom. En sorgsen själ som bär på besvikelsen att livet inte blev som jag ville.
Spegeln ljuger inte, spegeln talar sanning.

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *