Recension: Patrick 1.5, Film

68404837 Av någon anledning har jag inte sett denna film förrän nu fast redan när jag hörde talas om den lät filmen som en kul ide. Recensionerna har varit lite blandade men jag var ganska säker på att Patrick 1.5 skulle tilltala mig, och så rätt jag fick!
Göran och Sven har blivit godkända för adoption. Problemet är att det saknas givarländer som accepterar homosexuella föräldrar. En dag öppnar sig en möjlighet att få adoptera ett svenskt föräldralöst barn, ”Patrik 1,5”, men när Patrik anländer visar han sig vara någon annan än det trott. Ett kommatecken har hamnat fel i byråkratin och in kliver en femtonårig homofob med kriminellt förflutet.
Det är handlingen i filmen och visst, detta är inget djupt drama vi snackar om här. Man vet vad som ska hända och man vet hur det kommer sluta. Ändå faller jag pladask för Patrick 1.5 och anledningarna är många.
Först och främst, detta är Gustafs Skarsgårds film. Han är underbar som den känslige och gode Göran. Varenda scen han är med i lyser upp av hans briljanta skådespeleri. Det finns något sorgset över karaktären Göran och detta träffar en rakt in i bröstet. Skarsgård visar här vilken enorm talang den killen har.  Nu ska man inte glömma Torkel Petersson och hans rollkaraktär Sven. Han är en perfekt motspelare mot Gustafs och Torkels  whiskydrinkande buttra Sven är en perfekt motpol till Göran.
Även Thomas Ljungman är fantastisk som Patrick, det är en fröjd att se att unga svenska skådespelare kan göra sådana här rollprestationer utan att behövs ha varit med i Idol först. Någonting säger mig att vi kommer få se massor av Thomas i framtiden och tänk om vi kan få en ung ”kändis” i det här landet som tar sig fram på talang?!
Patrick 1.5’s handling om ett homosexuellt par hade mycket lätt och enkelt kunnat bli förstört av det vanliga babblet om att Homosexuella är minsann människor dom också. Regissören Ella Lemhagen har istället valt en linje där man utgår ifrån att man redan från börjat fattat det, och istället känns Görans och Svens relation som något som bara är, och sedan är det bra med den saken. Homofobin som finns dolt i vårt samhälle finns där omkring men det är inga pekpinnar som ges eller som vi tvingas svälja. Jag vågar påstå att Ella med denna film bättre lyckats skildra ett homosexuellt par än någon annan regissör. Det homosexuella är det i bakgrunden, och det tackar vi för.
Detta är ingen film som lämnar dig med de eviga frågorna, men det är en film för dig som vill må bra en stund. Det finns skratt, sorg, kärlek och saknad sammanbakad och tillsammans har det blivit ett litet guldkorn i svensk film.
Se den!
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *