Besvikelse eller jag vet inte

Dagbok  efter mötet 18 december 2008
Nu har några timmar gått, och jag har till och med sovit lite. Smärtan i ryggen gör att jag är helt slut just nu.  Det tar på en fysiskt att ha ont hela tiden, den saken är klar men å andra sidan är det bättre idag än vad det var igår så det går åt rätt håll så det får jag ju i alla fall glädja mig åt då.
Man har väl försökt smälta det som sades på mötet idag. Jag försöker komma på om det var ett bra möte eller ett dåligt eller ”bara” ett möte. Det jag känner allt mer är att uppenbart inte blev som jag tänkt. Mötet var kallat av mig, jag bad om det, men istället kom mötet mest att handla om hur jag är, hur jag arbetar och hur jag inte arbetar. Framförallt insåg jag att man inte kan lite på någon i den personalgruppen. Missförstå mig inte, ens chef ska få veta när något inte fungerar, men ibland undrar jag om inte verkligen ”Nu ska vi ”hata” Walle” släggan gått för fullt den senaste veckan. Inte från min chefs sida, självklart ska hon ta upp sånt hon hör. Hon hade gjort fel om hon inte gjorde det men från vissa andra.
Saker kom upp som jag trodde var helt utraderade. Saker som man redan diskuterat, saker som jag missat, tagit åt mig av informationen och sedan trott att det var över, ja de kom också upp nu. Kritik och klagomål har riktats mot saker som jag vet att de som klagat också gör. Det blir för det första svårt att ta åt sig, men ändå känner jag just nu mest en form av sorg. För personer man tyckt om, personer man sett som sina vänner var inte det. Personer man värnat om springer en bakom ryggen, och det gör ont. En person jag talade med idag tyckte att det börjar låta som mobbning. Det håller jag inte med om, jag känner mig inte det minsta mobbad men jag känner att jag inte har rätt att känna. Att jag ska vara exakt på ett sätt, annars går släggan, och varför skulle jag vara befriad från den? Gudarna ska veta att andra fått smaka på den också.
Så vad göra? Ja ärligt tror jag nog att även min chef vill ”bli av med mig”. Det ska inte tolkas om det låter, jag tror att min chef anser mig trots allt ha några goda sidor, kanske till och med ganska många,  men samtidigt fanns känslan i dagens samtal där som att allt jag rört till blivit till problem. Vi kom in på att diskutera natten. Jag arbetade natt förut, och slutade med det jan/feb 2003. Min chef sade ”Ja du jobbade ju natt innan, men det blev väl något problem där också väl?” Men så var det inte. Jag slutade jobba på natten för jag slutade jobba över huvudtaget i 4 månader. Det var inga problem med jobbet alls. När jag sade det sade min chef ”Ja så kanske det var”, men ändå finns känslan kvar där nu att: Allt Walle rör vid blir till aska.
Kanske är det jag som övertolkar, kanske är det jag som överreagerar men ändå känner jag just tvivlet. Att komma tillbaka till jobbet, säga hej till människor som jag inte vet vad de tycker om mig. Att ständigt känna sig nervös för att inte göra tillräckligt. Att vara livrädd för att missa något. Att känna sig totalt jävla värdelös. I längden blir det en ohållbar situation.
Jag talade med Poppe idag. Han ”skällde” på mig. Han frågade varför i helvete jag tar den här skiten när jag samtidigt vet att några av de som klagar på mig själva sprider enorm dålig stämning omkring sig. Varför i helvete slår du inte näven i bordet och ber dom dra åt helvete, sade han till mig, men hur ska jag kunna göra det? Saken handlar ju inte längre om att jag gjort ditten eller datten. Saken verkar ju handla om att jag gör 10% rätt och resten fel. Saken handlar ju om att jag har en blog som jag skriver mitt liv på. Saken handlar ju om mer om mig som person än om mitt jobb. Jag är uppenbart inte som folk vill.  Saken handlar ju om att jag är jag och det ska jag helst inte vara.
Att säga ”Jag ska ha möte med chefen för jag trivs inte” är mer negativt än att på sitt arbete sitta och leta jobb i platsjournalen. Att säga ”Jag skiter i det här nu”, är mer negativt än att ge gliringar om folk som inte är där. Så hur ska jag kunna slå det.
Så, då kanske du undrar kära läsare, hur är jag som person? Är jag negativ, hysterisk och allt vad det är.
Tja,  jag är ganska negativ som person. Dethar säkert redan framkommit emellanåt på den här sajten men när det gäller mitt jobb så har jag inte ensamrätten om det, den saken är klar. Det gör ju inte att jag nu har rätten att vara det, bara för att andra är det, men när det gäller det negativa på jobbet sprudlar den ganska kraftfullt från många håll.  Det märker man ju själv när man kommer efter att inte ha varit där på ett tag, det är en ganska konstig attityd bland många där.
Är jag hysterisk då? Nej, jag har temperament, det ska gudarna veta, men jag vet inte om jag anser mig ha mer eller mindre av den varan än andra. Här tror jag att saken handlar väldigt mycket om flera starka viljor och där min vilja inte alltid håller med.  Så behöver jag ändra på mig då? Tja, det lustiga är att jag för några veckor sedan hörde att jag blivit så positiv, detta har man glömt nu. Istället har jag de senaste 3 veckorna gjort nåt som uppenbart är det samma som att pissa i en dopfunt, men just nu känner jag bara en enda sak….
Jag börjar om
Jag tänker bli helt neutral. Jag orkar inte analysera vem som sagt ditten, och vem som sagt datten. Jag orkar inte fundera på vem jag kan lite på eller inte. Jag tänker heller inte mer diskutera detta med någon på jobb eller utanför. Jag vet inte hur det kommer bli i framtiden med min anställning inom kommunen men jag vet att tills jag vet kommer jag vara där, göra mitt jobb, och sedan gå hem. Att skita i jobbet skulle inte falla mig in. Jag jobbar med människor, jag bygger inte bilar. Men jag tror att jag kan säga det så här: Jag tänker inte mer gå hem och vara trött i skallen på grund av personalen. De boende är en sak, men inte personalen.
Att jag skulle bli som ett förskrämt marsvin instängd i ett hörn, ja det tror jag ingen tror på att jag skulle klaraav att bete mig som och det tror jag dessutom inte att någon vill men neutral är inte det samma som att gömma sig, skita i sitt jobb eller bete sig som en femåring. Det är helt enkelt att vara neutral. För saken är den, på grund av ryggen tillbringar jag väldigt lite tid på mitt arbete egentligen och varför ska det ta energin från alla håll?
För slutligen, finns det inget där som jag skulle sakna? Jo de boende skulle jag sakna och det är ju på grund av dem man är där.  Tänk va kul det skulle vara om man kunde få känna det, att det är just därför man är där. Då skulle man inte behöva känna som man känner, då skulle man inte behövt ha kallat till mötet idag och då skulle man nu inte behöva fråga sig, kommer jag vara kvar eller inte. För en sak är klar. Nu känns det inte längre som att jag vill bort mest. Nu känns det mest som att mina arbetskamrater, inte alla ska tilläggas, vill ha bort en. Kanske har jag fel, kanske har jag rätt, men som sagt. Nu går jag in i en neutral fas och det enda som egentligen gör mest ont är det som jag började detta inlägg med, de som jag såg som vänner var inte det. De accepterar inte Walle så då får jag väl sluta vara honom då. Då får jag väl passa in, göra som de som styr på avdelningen vill.
Walle, honom får jag vara på fritiden istället.

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *