Berättelsen om BOSA

Jag tänkte i detta inlägg ge en lång och spännande inblick i hur min relation med mitt arbete är.
För ungefär ett år sedan fick vi på ett APT möte på jobbet reda på att våran avdelning skulle studsa in i det så kallade BOSA projektet.
Ganska många av er, antagligen nästan alla, vet nog inte vad BOSA står för. Det står för ”Bättre Omsorg, större arbetsglädje” och är till skillnad från nästan alla andra projekt som kommunerna hittar på något som faktiskt bygger på en bra idé.
BOSA bygger på den så kallade genombrottsmetoden som i sin tur bygger på att ”makten” ska finnas hos de anställda. Deras idéer ska testas, genomföras och utvärderas, jättebra eller hur? På detta sätt får alla en chans att känna sig delaktiga och även de som kanske annars inte vill eller vågar säga sin mening får här en chans att lämna förslag på hur man vill förändra verksamheten. Det kan vara allt från måltider till rutiner. Grundregeln är att ALLT ska prövas.
Projektet skulle pågå i ett år och ett team skulle utses i gruppen där tre personer skulle på utbildning och också lära upp andra hur BOSA skulle införas.
Jag sade redan på introduktionen att jag var intresserad men självklart fick jag inte det uppdraget. Istället gick det till tre andra personer i personalgruppen, vilket jag nästan räknat med. Detta är en liten tradition vi har på mitt arbete att jag inte får några uppdrag alls.
Teamet skulle bland annat ha en som var ansvarig för redovisning över data, man skulle också sätta ihop en poster och man skulle också slutligen ta fram en framställning över vad man lyckats åstadkomma under året. Så man behövde någon som:
1. Kunde Data i någon form
2. Kunde formulera sig skriftligt
3. Kunde framställa en poster
4. Kunde klara av att göra en bra framställning inför Publik.
Som ni inser passar ju inte det mig alls….OBS IRONI
Nåväl, det ska tilläggas att personen som fick uppdraget att vara ansvarig för databearbetningen respektive postern är jätteduktig så det klagar jag inte på. Detta handlar egentligen inte alls om några av mina kolleger på jobbet. Detta handlar om hur ens chef behandlar en.
Nåväl, tiden gick och projektet startade. Ungefär efter 2 veckor hoppade en av de tre team medlemmarna av och jag sade igen att jag var intresserad att gå med. Även denna gång fick jag nobben och uppdraget gick istället till en person som arbetat på vår avdelning i ungefär 3 veckor och som redan sagt att hon ville byta avdelning. Teamet i sig kom inte överens men det verkade ingen i ledningen bry sig om. Självklart slutade allt med att denna tredje person också hoppade av teamet och ni kan kanske förstå vad som händer nu. Jo! Jag meddelade, denna gång skriftligen, att jag var MYCKET intresserad men se, nix. Jag fick nu veta att anledningen till att jag inte fick gå med i BOSA berodde på att jag var, Citat ”För tight med de två andra medlemmarna i BOSA teamet”
I samma veva hade en ny personal börjat jobba hos oss, ja faktiskt i två hela veckor. Och uppdraget gick nu till henne och nu hände en massa saker. Som av en slump infördes förslag som vi diskuterat länge att de skulle införas. Själv sket jag i hela BOSA nu för samtidigt hade jag på andra vägar fått veta att anledningen till att jag inte fick jobba i teamet var för att jag hade så låg tjänst vilket blir lite småkul när man ser till att personen som fick det uppdrag jag ville ha endast arbetar 7 timmar mer än mig i veckan.
Samtidigt fungerade inte systemet alls med hur BOSA skulle genomföras i gruppen. Ingen förutom teamet brydde sig och vår enhetschef som skulle vara coach åt teamet och åt personalstyrkan lös med sin frånvaro. Detta gjorde ju samtidigt att teamet i sig hade ett helsike att förankra det hela utåt. Det enda man fick lära sig egentligen var att ingen fick vara negativ. Man skulle vara så positiv så man kräktes och gud nåde den som kritiserade något.
I samma veta som allt detta hände valde jag att hoppa av ansvaret som schemaansvarig. Jag hade blivit det hösten 2007 men även där blev jag helt och hållet utmanövrerad av min enhetschef. Vi var två som var schemaansvariga och mer än en gång blev enbart den andra kallad på möten om scheman. Kom chefen upp och diskuterade anställningar eller liknande var det bara en av oss hon talade med. Jag försökte ta upp detta på ett möte en gång. Istället för att då säga som det är ljuger man mig rakt upp i ansiktet och säger ”men jag har kallat dig till möte men dom kom inte”. Tittar man i vår dagbok kan man istället läsa ”*den andre schemaansvarigas namn* time care möte med *chefen*. Så jag fick helt enkelt nog och hoppade av. Inte ett ljud sade chefen när jag meddelade det. Istället tog det 8 millisekunder innan den nya personal som även hamnade i BOSA gruppen också fick uppdraget som Time Care ansvarig. Så chefen fick som hon ville och jag var borta även där ifrån.
Nu ska det tilläggas. Så här har det alltid varit hos oss. Ingen chef i världen visar sin kärlek så till visa utvalda som min gör. Det har alltid funnits favoriter och dom får göra allt. De får göra allt det där extra som gör att man som personal utvecklar sig och känner att man kommer någonstans. Det intressanta med det hela är att ingen verkar tänka tanken, varför har 80% av personalen slutat här. För det är exakt så det är. Av 12 huvuden är vi 3 som jobbat längre än 1 ½ år. Gissa om det varit rörigt med all omsättning av personal, och gissa vilka det går ut över. Ja exakt, de boende.
Nåväl, denna BOSA tragiska historia kunde ju ha slutat här men i början på november kom avdelningen under oss upp och frågade om jag kunde hjälpa dom med deras poster, LOL!
De var nu också med i BOSA men hade inte riktigt fått den hjälp de behövde. Dum som man är sade man ja och det slutade med att jag gjorde hela postern åt dom, från början till slut. I samma veva frågade också avdelningen om jag kunde hjälpa dom med time care.
Ungefär 20 timmar har jag lagt ner på BOSA och Time Care, på en annan avdelning än den jag arbetar på. Jag hade egentligen ingen lust men gjorde det för de som arbetar där. De var nöjda och tacksamma vilket ju är kul, men samtidigt blir man behandlad som en jävla nolla där man själv arbetar. Kanske skulle man helt enkelt skitit i det och bara sagt Nej, men jag vill inte vara sådan men kanske är den sådan man ska vara.
Nu är BOSA ”slut” fast tanken är ju att genombrottsmetoden ska leva vidare, men det har jag inga direkta förhoppningar om att den kommer att göra. De som arbetat i teamet har gjort ett bra jobb, och postern blev skitsnygg. Jag och Henke var och såg på avslutningsfestivalen och alla gjorde ett bra jobb. Det som är roligt är bara att detta var ytterligare ett sätt för min chef att skapa sina favoriter. Jag hyser inget agg mot vare sig teamet eller hon som kom in och fick allt ansvar. Självklart tar hon för sig som man ska göra, men det är samtidigt synd för min chef skickar verkligt konstiga signaler. Det hon säger med sitt handlande är att det minst viktiga med vårt jobb är att ta hand om gamla, det kan alla göra. Resten däremot är avsett för eliten. Mitt svar på det hela har blivit att jag skiter blankt i alla deras projekt och idéer. Jag har för dåligt betalt för att känna mig nedtrampad av en verksamhetsansvarig som uppenbart inte på något sätt är intresserad av sin personals färdigheter eller kunskaper. Det enda budskap hon sänder ut är ”Om du vill utvecklas, stanna inte kvar här”

Bookmark the permalink.

2 Responses to Berättelsen om BOSA

  1. Ann-Marie says:

    Är det så konstigt att det inte är fler som varit längre än tre år på avdelningen? Alla andra har ju flytt.

  2. Pingback: Mitt bästa inlägg? « Walentines Värld

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *