Beslut

Dagbok 11 mars 2008

Vaknade klockan 8 och ville bara sova, men det gick inte. Zuzzi var först och främst väldigt övertygande i sina jamningar om att det var dags att kliva upp. Vidare skulle jag iväg 30 min senare för dagens härliga strålning. Kände direkt när jag vaknade en konstig känsla i kroppen, en känsla jag först inte kunde sätta fingret på så jag lät den bara vara.
Upp ur sängen, i med kaffet och sen iväg. Denna fantastisk jävliga resa upp till sjukhuset. In på väntrummet, hälsa på personalen, av med kläderna, upp på maskinen, lägga sig tillrätta, och sen BZZZZ. Sen upp på golvet, på med kläderna och sen…
Jag vill inte mer
Den känslan kom upp från ”ingenstans” Jag stannade bara till och såg på strålmaskinen och insåg att det räckte nu. Jag bestämde mig där och då….aldrig mer igen.
Det får vara bra nu. Jag måste inse det faktum att livet inte är något för mig. Jag måste inse det orealistiska i att jag lever på övertid. Jag ska inte leva, naturen/Gud har inte det planerat för mig. Mitt liv är ingenting, absolut ingenting. Det finns inget värde i det jag gör, bryr mig om eller hur jag agerar. Det finns inget meningsfullt med att jag ska kosta enorma skattepengar för att försöka rädda ett liv vars innehåll inte är något.
Tidigare har det alltid funnits något/någon som finns där på andra sidan. Den andra sidan av strålning, illamående och rädsla. Nu finns inte det kvar, nu finns ingenting. Livet som finns där borta är samma sak som nu. Samma idiotiska liv utan mening, utan kärlek och utan hopp. Jag har ett hjärta som älskar, men vet inte hur jag ska visa det. Hur kan någon älska mig, när jag själv föraktar mig så.
Nej, detta går inte längre. Detta ska inte ske mer, det får vara bra nu.
Det var tankarna som forsade i mitt huvud när jag såg på maskinen.
Det är bra nu, ja jag är inne i en depression och antagligen en jävligt stark sådan men jag har ingen kraft att komma ur den.
Det sista jag vill är att få en kram, det sista jag vill är att få känna känslan av att vara älskad. Jag vill inte vara behövd, jag vill inte vara den som ger, jag vill bara vara älskad.
Varför gick det aldrig att älska mig? Varför såg aldrig någon mig? Varför får jag aldrig några svar

Bookmark the permalink.

2 Responses to Beslut

  1. Becca says:

    Kram från mig!

  2. isach says:

    Du säger det själv. Du är inne i en depression och har säkert varit där ett bra tag. Konstigt att ingen tar tag i det/dig när du faktiskt befinner dig mitt i en strålbehandling.
    Av erfarenhet kan jag säga att det finns hjälp att få och en väg upp ur mörkret. Man klarar det inte själv tyvärr. Be om hjälp och ta emot den hjälp du får så kan jag nästan lova att du kommer att se på livet och tillvaron på ett ljusare sätt snart.
    Kram!
    /i

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *