ATP MY ASS Del 2

Dagen efter utbrottet kan man väl säga. Förutom att jag av någon anledning fått något allvarligt fel på ett finger, det har svullnat upp till det dubbla och värker som fan och det rinner var ut det, så är väl saker bättre. När det kommer till mitt humör i alla fall. Förbannad är jag fortfarande, lika jävla trött på skiten är jag också, och lika inställd på att försvinna därifrån är det med.
Saken är så här…
Att arbeta inom äldrevården är ett riktigt slitjobb. För låg timlön ska du göra ALLT, och med allt så menar jag allt. Man ska tvätta, städa, laga mat, beställa, leka kontorsråtta, anteckna, dokumentera, göra rent sår, springa omkring överallt samtidigt. Har du dessutom tur ska du också hinna med att vara lite social emellanåt med de gamla. Dessutom ska du hinna med femtioelva möten, planeringar och samtal varje vecka och du ska dessutom se glad och trevlig ut.
Äldrevården är ett tufft jobb, både fysiskt och psykiskt. Man arbetar med döden som granne och innan han får komma och hälsa på ska du tömma ur dig alla resurser för att den gamla ska få ett värdigt avslut. Om det säger jag ingenting annat om att det är en självklarhet att det ska vara så, men på våran avdelning är det inte så längre.
För hos oss råder en blandning av anarki och kaos. Man SKA vantrivas, och man SKA idiotförklara alla och man SKA gnälla och det är fullkomligt otänkbart att något KAN ändras till det bättre. Dessutom har man bestämt sig för vilka roller man ska ha, och dessa spelar man bättre och starkare än det bästa porträtt Bergman någonsin klarade av att uppmåla. Ja man kan säga att personalgruppen blöder. Den blöder av rena jävla ångestdyngan.
För några månader sen fick vi en ny verksamhetsplanerare till vårat fantastiska hus. Jag skulle inte vilja ha hennes jobb ens om jag fick 20 gånger det hon tjänar. Hon sliter som ett djur med att få med gruppen men det går inte. Det rinner ut i sanden och sedan blir det ingenting mer med det. ALLA!, och då menar jag verkligen ALLA, klagar på oss. SSK är inte nöjda, REHAB är extremt missnöjda, anhöriga har synpunkter, boende har synpunkter och det som lovas till cheferna hålls inte. Allt, som sagt, rinner ut i sanden.
Vad beror det på då?
Först så har vi fått på ett år fått en extremt större tyngd på de boende. Sedan våra politiker bestämde att gamla ska mördas plågsamt genom att tvinga dem att ligga hemma och lida samtidigt som man plockade bort sjukhem och liknande har vårdtyngden ökat något enormt. Det kan låta konstigt men idag är många sämre när dom kommer till ett äldreboende än vad de var när de dog för 10 år sedan. För numer får man ju inte ens dö. Av någon sjuk anledning ska man hålla alla vid liv till vilket lidande som helst. Detta har självklart gjort att det numer är tungt. Både fysiskt och psykiskt. Att lägga en gammal människa varje kväll som skriker i smärta, det är inte värdigt. Absolut inte för henne men inte heller för personalen. Fast så länge Panodil är den värktablett som betalar finaste presenterna till läkarna så lär Panodil fortsätta vara undermedlet inom äldrevården. Där får man fanimej Panodil för allt, och har man inga andra tabletter så räkna med att Panodil i alla fall en gång per dag skrivs ut.
Ja, äldrevården är i kaos och värre kommer det bli. När man sedan också arbetar i en kommun som är så jävla kåt på att verka så förbannat trevlig för turister men som glömt av sina egna invånare, ja då blir också resultatet ingenting annat än skit. Jag har skrivit det innan men skriver det igen: Göteborg borde förbjudas att ha anställda. Fan Göteborg borde förbjudas att finnas till när jag tänker på det.
I detta kaos borde en personalgrupp som vår försöka samarbeta lite. Man borde tillsammans bjuda in de nötter som stod på valsedlarna och fråga dom vad i helvete de håller på med. Man borde prata med mediafolk, och vädja att någon kanske kunde ta tag i detta och verkligen försöka få till stånd en diskussion om vart äldrevården är på väg. Ja, personalen borde tillsammans agera för sitt och de boende bästa. Enade står vi samman heter det ju, men den meningen har ingen i min arbetsgrupp hört talas om. Nej, styr över varann, idiotförklara varandra och lev som du själv önskar är melodin och nu har jag som sagt tröttnat fullständigt.
Jag är ju en negativ fjolla hör jag ibland. Ja tänk så mycket negativa fjollor det måste ha funnits på min avdelning med tanke på att 80% slutat. Jag känner att det jobb jag har idag fullständigt kränker min person och fanimej min intelligens. Jag har i de flesta fall ett förbannat dåligt självförtroende, men när det gäller vissa saker är jag säker på min sak. En av de säkra saker är att jag VET att vissa av mina ideer skulle kunna hjälpa oss som grupp. Jag säger inte att allt jag tycker ska bli lag, självklart inte. Allt ska förankras i gruppen men i den jävla gruppen jag arbetar är det inte ens någon idé att försöka. Nej, för slagen är redan förlorade innan de ens hinner planeras och nu skiter jag i det.
Jag har fått erbjudande om nytt jobb, vikariat inom samma område men i ett hus som fungerar och som jag arbetat tidigare i. Där tar man till vara sin personals olika förmågor. Där får man utvecklas och där får alla chansen att få känna sig delaktiga i beslut, framförande och resultat. På arbetsplatsen jag arbetar på nu kan personal lägga fram ett förslag, blir mer eller mindre halshuggen och sen när det visar sig att resultatet blev bra blir det tyst istället och andra tar åt sig äran av att det fungerar.
Under påskhelgen ska jag fundera på hur jag ska göra. Att byta en fast anställning mot ett vikariat är inte det första man vill göra, men stannar jag kvar exploderar jag fullständigt.
Fram till oavsett vad som händer ska jag nu hålla mig på min kant. Jag tänker inte yppa ett ord på något möte alls mer. Jag låter experterna i gruppen få agera istället. Jag gör det jag blir tillsagd att göra och sen är det bra med det.
Jag hoppas verkligen de tar bort extraturen på kvällen och flyttar upp den till dagtid istället. Jag hoppas sedan att avdelningen kommer bli skinande ren måndag, onsdag och fredag. För på kvällen när jag och kvällspersonalen tar våra kuddar och går och lägger oss med tanke på att vi aldrig gör något för det är ju så jävla lugnt enligt de som arbetar en kväll per månad eller så, så vill vi ju inte bli störda av en massa jobb, eller hur.
Det tråkiga i allt detta är väl mest att det faktiskt fanns folk i den arbetsgruppen man tyckte om, och som man fortfarande tycker om men om jag ska klara av att jobba i Villa Upp och Ner kommer jag hålla samma distans till alla. Jag ska som sagt bli den tysta, skygge och jasägande personalen.
Det gäller ju att inte bli för taight…

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *