Upp till kamp, eller nåt

Dagbok 24/2 2008


Tänkte att jag skulle skriva lite hur saker och ting är. Det blir ju ganska dåligt med uppdaterande här numer. Jag har väl börjat komma igång lite men samtidigt saknar jag all form av engagemang för nåt över huvud taget så det får bli som det blir.
Mitt liv är väl ungefär som det varit det senaste året nu. Jag finns, men inte mer än så. Mitt största problem just nu är ändå inte mitt liv, utan det är mitt arbete.
Tänk er att ni vet som ska hända med Titanic när hon lämnar Southampton och ingen lyssnar på er när ni försöker varna. Där har ni min arbetsplats.
Det är kaos där nu, eller kaos har det alltid varit så man får kalla det något annat. På 8 månader har 80 % av personalen slutat. Vi tre som är kvar letar alla och vill ha nytt jobb.
Vi får LEX Sarah anmälningar över oss, andra anmälningar, personal gråter på möten etc etc men ingenting görs. Allt möts av total tystnad och likgiltighet.
Alla de rutiner som jag själv var med och tog fram är nu raderade. Våra chefer tror att man kan införa nya rutiner i en personalgrupp som är totalt under isen. Arbeten som ska göras blir inte gjort och samtidigt som allt detta sker inser jag att jag nu står inför operation utfrysning av min arbetsgivare. Jag stängs ute från möten som jag enligt alla regler ska bli inbjuden till. Andra möten däremot förväntas jag komma till även om jag inte ens får information om att de ska ske. Jag vet dessutom varför det sker, dummare än så är jag inte.
Jag är en person som får med mig folk, och ”knäcker” man mig får man en seger om man vill ha en personalgrupp som ska göra som cheferna vill. Man vet att jag inte drar mig för att gå vidare och när man jobbar inom Göteborgs Stad är det något man INTE ska göra om man vill bli accepterad och det är att fajtas. Alla problem ska mötas med tystnad, det är så man arbetar inom Göteborgs Kommun.
Berättade jag om stölderna vi hade 2006? Under våren började rena stöldturnén ske på vårat boende. Allt kunde löst väldigt snabbt. En ny i personalen började arbeta hos oss och nästan direkt började stölderna ske. Polisanmälningar gjordes men ingenting hände och på personalmötena fick vi order om att ”inte springa och prata med varandra”. Efter ytterligare ett tag kom det fram att samma person hade fått sparken från sin förra arbetsgivare på grund av just stölder. Fortfarande skulle det inte pratas.
När runt TIO polisanmälningar gjorts, och polisen inte ens behagat visa sig hos oss fick jag nog. Vi hade gamla som var fruktansvärt oroliga och en dam hade 2, eller om det var 3, gånger drabbats av stölder. Nu var hon rädd varje gång personalen ens närmade sig hennes handväska. Så jag skrev ett mail till farbror polisen. Jag skrev och gav dom exakt en vecka att få tummen ur ändan och göra något. Självklart kan inte polisen bara komma och säga ”Hej vi vet att det är du”, ja denna ”misstänkta” person kanske till och med var oskyldig men något skulle hända krävde jag. En vecka fick dom på sig sedan skulle jag kontakta pressen. Exakt en vecka senare hände något på arbetet, polisen kom dit och dom gjorde sitt jobb.
Så här är det att arbeta inom äldrevården. Du kommer ingenstans och ingen lyssnar på dig. Du som ska vara de gamlas ögon är betraktad som en idiot och du ska tvingas lyssna på människor som aldrig i hela sitt liv bytt en blöja, tagit hand om en döende eller för den delen tagit hand om en som har dött.
Min situation på mitt arbete visar sig ganska bäst när man ser till Kommunals, i andras fall, fantastiska löneavtal. Jag har arbetskamrater som gick upp med över 2000 i lön på en gång. Själv fick jag 700.
Jag älskar mitt jobb, jag gör faktiskt det. Jag trivs att jobba med gamla, men jag trivs inte med när folk försöker bossa över mig utan anledning. Jag anser och tycker att det ska finnas chefer på ett arbete, och säger dom till mig vad jag ska göra så ska jag göra det. Där har jag inga problem alls, men då ska det vara rättvist också. Samtidigt är det ännu mer synd att persoal inom äldrevården är så in i helvete fega. De mår hellre dåligt i tystnad än gör något åt saken. De sitter och håller käft varenda gång chans finns att göra något åt situationen. Samtidigt gräver de sin egen grav för så länge de inte poängterar bristerna finns det ju heller ingen chans för de ansvariga att göra något åt situationen och de kan heller inte ta åt sig av kritiken.
Det är synd att folk inte lärt sig om mig att jag är en man som får energi av konflikter. Jag är inte den som går hem och är rädd så därför har jag gått med i Kommunal igen. Jag ska nämligen bli arbetsplatsombud på min avdelning och jag försäkrar er: Kommunal kommer inte att bli ett tyst fackförbund på min avdelning.
Annars i mitt liv är allt som det var för 4 veckor sedan. Jag håller mig på min kant, lever i min ensamhet med få kontakter med omvärlden. Ibland kan jag sakna att inte träffa folk, men det går snabbt över. Jag har lite kontakt med vissa på jobbet och så några som är kvar av mitt ”gamla” liv. Resten är borta, för alltid.
Det kom mail till mig senast från folk som var alldeles förstörda efter att ha läst vad jag skrev. De kallade mitt inlägg för rop på hjälp och andra psykologiska ord men tyvärr har ni fel. Det var inget rop på hjälp för jag behöver ingen hjälp. Min framtid är redan utstakad. Till dess kör jag så det ryker.

Bookmark the permalink.

One Response to Upp till kamp, eller nåt

  1. Hej Walle,
    provat med Arbetsmiljöverket?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *