Man skall leva livet så att man blir vän med döden

Dagbok 17 oktober 2006

Det där är bra sagt av Astrid Lindgren ”Man ska leva så man blir vän med döden”
Det var ju ett tag sedan sist. Det var ju ett väldigt tag sen. Förlåt till er som tagit kontakt och undrat, förlåt att jag inte svarat. Jag har inte orkat, inte vetat vad jag ska säga eller svara.
Jag lever, eller jag andas i alla fall, men det är väl ungefär allt.
Mitt liv består just nu av 2 saker. Arbetet och den tiden som är utvöver det. Den tiden väntar jag på arbetet. Inte för att jag tycker om mitt arbete, men arbetet är enda gången jag ser människor. Annars sitter jag hemma, hemma och väntar…
Jag klarar inte längre av att umgås, jag vet inte hur man gör. Jag är rädd, får panik och känner en sådan hemsk dödslängtan när jag är med människor som känner mig.
Jag har inga vänner kvar, jag har inga att umgås med. Det är ett eget val. Visst, det finns några men ingen här. Ingen i min närhet, ingen där jag bor.
Det är detta som är mitt liv idag.
Mina ord har tystnat, min vilja att skriva är borta. Jag får ingen kraft längre, jag har inget att skriva om. Jag har inget att berätta, inget att säga. Jag har heller ingen som vill lyssna.
Jag var alltid någon annans vän, jag var alltid den man träffat genom en annan. Jag var aldrig vännen. Jag var aldrig den som kom först. Jag saknar min cancer, den brydde sig om mig. Den fanns där och den gjorde min vilja att kämpa så stark. När cancern försvann, ja då försvann viljan.
Vill jag dö?
Ja
Jag vill dö. Jag vill inte leva längre, men jag är för feg för att ta livet av mig. I somras bestämde jag mig för att göra det. Jag sparade pengar till Henke, utan hans vetskap. Jag ville inte sätta honom i svårigheter. Så jag sparade allt jag kunde, så den dagen jag dog skulle han kunna betala för sig. 30 000 fick jag ihop. Pengar som blev som min livränta och mitt sätt att säga förlåt.
Jag släppte den tanken, jag släppte den för jag är för feg för att dö och jag behöver inte oroa mig. Det kommer, snabbare än vad jag tror.
En gång trodde jag att jag skulle lyckas, men det gjorde jag inte. Ingenting har någonsin blivit som jag ville. Smärtan i ben och rygg har spridit sig. Hjärtat mitt gör sig påmind om något som är en begynnande hjärtinfarkt. Till doktorn går jag inte mer. Jag lever på värktabletter, cigratter och ångest. På det kan man komma långt…
Så nej, jag vill inte leva längre, men jag är för feg för att dö.
För 2 veckor sedan gick jag in i domkyrkan. Det var en vardag och det var nästan tomt. När jag suttit och stirrat framför mig kom en man fram som visade sig vara präst. Han såg på mig och efter bara några sekunder började jag gråta. Han frågade vad som gjorde mig ledsen och det enda jag fick ur mig var ”Du såg mig”.
Än idag förstår jag inte vad jag menade, ändå gör jag det till fullo.
Nej mitt liv blev inte något som jag trodde.

Bookmark the permalink.

12 Responses to Man skall leva livet så att man blir vän med döden

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *