Man skall leva livet så att man blir vän med döden

Dagbok 17 oktober 2006

Det där är bra sagt av Astrid Lindgren ”Man ska leva så man blir vän med döden”
Det var ju ett tag sedan sist. Det var ju ett väldigt tag sen. Förlåt till er som tagit kontakt och undrat, förlåt att jag inte svarat. Jag har inte orkat, inte vetat vad jag ska säga eller svara.
Jag lever, eller jag andas i alla fall, men det är väl ungefär allt.
Mitt liv består just nu av 2 saker. Arbetet och den tiden som är utvöver det. Den tiden väntar jag på arbetet. Inte för att jag tycker om mitt arbete, men arbetet är enda gången jag ser människor. Annars sitter jag hemma, hemma och väntar…
Jag klarar inte längre av att umgås, jag vet inte hur man gör. Jag är rädd, får panik och känner en sådan hemsk dödslängtan när jag är med människor som känner mig.
Jag har inga vänner kvar, jag har inga att umgås med. Det är ett eget val. Visst, det finns några men ingen här. Ingen i min närhet, ingen där jag bor.
Det är detta som är mitt liv idag.
Mina ord har tystnat, min vilja att skriva är borta. Jag får ingen kraft längre, jag har inget att skriva om. Jag har inget att berätta, inget att säga. Jag har heller ingen som vill lyssna.
Jag var alltid någon annans vän, jag var alltid den man träffat genom en annan. Jag var aldrig vännen. Jag var aldrig den som kom först. Jag saknar min cancer, den brydde sig om mig. Den fanns där och den gjorde min vilja att kämpa så stark. När cancern försvann, ja då försvann viljan.
Vill jag dö?
Ja
Jag vill dö. Jag vill inte leva längre, men jag är för feg för att ta livet av mig. I somras bestämde jag mig för att göra det. Jag sparade pengar till Henke, utan hans vetskap. Jag ville inte sätta honom i svårigheter. Så jag sparade allt jag kunde, så den dagen jag dog skulle han kunna betala för sig. 30 000 fick jag ihop. Pengar som blev som min livränta och mitt sätt att säga förlåt.
Jag släppte den tanken, jag släppte den för jag är för feg för att dö och jag behöver inte oroa mig. Det kommer, snabbare än vad jag tror.
En gång trodde jag att jag skulle lyckas, men det gjorde jag inte. Ingenting har någonsin blivit som jag ville. Smärtan i ben och rygg har spridit sig. Hjärtat mitt gör sig påmind om något som är en begynnande hjärtinfarkt. Till doktorn går jag inte mer. Jag lever på värktabletter, cigratter och ångest. På det kan man komma långt…
Så nej, jag vill inte leva längre, men jag är för feg för att dö.
För 2 veckor sedan gick jag in i domkyrkan. Det var en vardag och det var nästan tomt. När jag suttit och stirrat framför mig kom en man fram som visade sig vara präst. Han såg på mig och efter bara några sekunder började jag gråta. Han frågade vad som gjorde mig ledsen och det enda jag fick ur mig var ”Du såg mig”.
Än idag förstår jag inte vad jag menade, ändå gör jag det till fullo.
Nej mitt liv blev inte något som jag trodde.

Bookmark the permalink.

12 Responses to Man skall leva livet så att man blir vän med döden

  1. Angela says:

    Men lille vännen, vad är det du skriver! Här har jag gått och längtat efter en uppdatering – så kommer detta!!
    Jag trodde i min enfald att du inte hade tid att skriva för att livet var fullt upp med annat?!
    Du måste söka hjälp för din ångest. Jag vet att det låter patetiskt men du är ju unga grabben som har många år kvar att leva…
    Snälla, goa Walle ge livet en chans! Vi saknar dig här på nätet och vi saknar dina texter! Du har vänner – fler än du tror även om dom nu är i cybervärlden.
    Vi skulle ju gå på Gretas du och jag ju…jag har inte varit där än 😉
    *Bamsekram*

  2. Rexxie says:

    Håller med Angela till 100% !!!

  3. Jerry says:

    Snälla fina Walentine!
    Har inte orden, men örat.
    Tänker på dig!
    *kramar om länge*

  4. Chamilla says:

    Walle då, inte må så dåligt.
    Du är inte vän med döden, du hatar den för allt den gjort.
    Svara när jag ringer….plis.
    Löwe U!

  5. Ekorren says:

    Fy fan va jag känner igen mig i det du skriver.
    Kanske inte just döden, den ser jag inte som ett alternativ, för jag vill leva det där svensson livet med barn och volvo.
    Men stora delar i mitt liv det senaste har vart som du säger, man lever för att jobba. Om jag sätter mig och tänker på vad det är som gör mig glad i livet, saker som får mig o leva så kan jag nog inte komma på mer än att choklad är gott.
    Jag har inte haft cancer men jag har en annan sjukdom som inte är dödlig men som är smärtsam till och från och gör en isolerad.
    Jag orkar inte med folk och jag klarar inte av att sitta på ett fik med ett leende som är 100% fejk för att inte vara den som gör allt dystert för de andra. Så jag lever efter samma mått som dig.
    Jag har inga riktiga vänner som ställer upp för mig utan jag har bara dem som förväntar sig att jag finns där när de behöver mig. Jag har också vart den där andra vännens vän….
    Men jag hoppas att du som jag har hopp om en annan framtid även om jag inte ser något hopp inom den närmsta framtiden så tänker jag fan kämpa för att klara mig tills den kommer.
    Vem vet, en dag kanske vi båda orkar oss ut, och då kan vi kanske sitta och skryta om vem som har det värst över en öl….

  6. Eira says:

    *stooor kram*

  7. Joakim says:

    Jag blir jätteledsen när jag läser hur du mår Walle, och det är inget jag bara skriver. Jag mår verkligen jättedåligt! Jag saknar dig, Walle. Jag gör verkligen det! En sådan som du förtjänar fan inte detta, och låt inte all skit du gått igenom vara förgäves. Jag hoppas du vet att du kan skriva ett mail eller slå en pling vad det än gäller. Vi är många som sitter och hoppas att du kommer må bättre!
    Det förtjänar du.

  8. Niklas says:

    Walentine…..
    Trots att jag upplever det som att jag gör intrång på din integritet så kan jag inte låta bli att skriva ett par ord….
    Anledningen till att jag hamnade på din sida var att jag googlade på ”vill inte leva längre”…
    Din text var förlösande på många sätt – Den skapade ordning på det myller av ord och känslor som befinner sig i mitt huvud just nu. De beskriver mina känslor inför livet som börda på ett mycket pricksäkert sätt.
    Vi delar – vad jag kan förstå – väldigt lite, gällande livssituation och historia. Jag är hetero, helt frisk och har alltid varit det….
    Av någon anledning så har livet gett oss en smäll på en punkt som redan är mycket skör… Som har blivit slagen tidigare många gånger tidigare. Små jabbar som inte knockar men som för en kort minut förlamar och känns hela vägen in i den del av kroppen som skickar ut det medel som får en att vilja resa sig.
    Nyligen fick jag ytterligare en smäll och den tog väldigt illa – och jag verkar inte ha något av det där medlet kvar…
    Om jag vill så kommer det kanske lite under natten och då reser jag stolt på mig imorgon, och hoppas att det dröjer väldigt länge innan nästa smäll. Blir det medel över så skickar jag det till dig.
    Hoppas att det inte är försent….

  9. Andreas says:

    Snälla Walle, du måste söka hjälp för din depression. Jag vet att mannen som BRINNER finns kvar där långt inne i dig. Se till att få ut honom igen.
    Saknar dig!

  10. laila says:

    Hmm, alla undrar om du överhuvud lever ej, du kan väl säga nåt!!
    Hoppet sviker aldrig!!!
    Det vet du välan?
    Kram
    En vän

  11. Ekorren says:

    Hoppas du får ett bra 2008.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *