Älskade Astrid

lindgren_astrid.jpg
När Skalle-per dör i Ronja Rövardotter skriker Mattis, ”Han fattas mig, han fattas mig så det skär i bröstet”
Så känner jag fortfarande för Astrid Lindgren.
Idag när jag satte på TV 4 sändes Nya Hyss av Emil i Lönneberga och självklart blev jag fast där. För det finns ingen som Emil, och det finns ingen film som så lätt får mig både glad och rörd.
Jag brukar inte normalt ta åt mig när kända personer avlider, men dagen då Astrid somnade in bort grät jag. Jag kommer aldrig glömma den dagen. Klockan var strax efter halv tolv på dagen och när jag satte på TV’n visades bilder på när Astrid klättrade i träd. Jag vet inte varför man jag skrek bara ut ett, ”Nej” och satte mig på vardagsrumsbordet och med skakade händer tryckte jag på fjärrkontrollens knapp till Text-TV. ”Astrid lindgren har avlidit” skrek de gula bokstäverna emot mig.
Då kom tårarna, för där slutade jag vara en liten pojke. Där blev jag vuxen. Den vikigaste personen i hela min barndom fanns inte länge. Tros att hon varit så sjuk de sista åren, och trots att hon sällan visade sig hade Astrid alltid funnits. Hon hade funnits där som en trygg tant som man alltid kunde vända sig till när livet var jobbigt. Nu var hon boart, och Sverige blev med ens ett mycket kallare land att leva i.
Ingen tog som Astrid barnen på allvar. Ingen förstod som hon hur man som liten tänkte och kände. Ingen vågade prata om det jobbiga som man som liten funderade på och ingen kunde vara så rolig som hon, men ingen hade heller en sådan botten i sina böcker som Astrid. När man som liten skrattade sig fördärvad åt Emils hyss, så blev man som vuxen mer rörd av hans pappas försök att nå sin son som han tyckte så mycket om.
När man som liten tyckte att Skorpans äventyr i Nangijala var spännande började man undra som vuxen var ljuset på vägen mot Nangilima egentligen var och samhällsskildringen av överklass och underklass i Madicken är något man kommer tillbaka till hela tiden.
Astrids bok Ronja är idag mer aktuell än någonsin. I en värld där människor dödas för att de tillhör fel familj/religion visade Astrid att kärleken vinner till slut. Hon gömde sitt budskap i Mattisskogen med vildvittror och grådvärgar men budskapet kommer fram, att kärleken är starkare än allt och att kärleken aldrig ska hindras.
Vi ska vara stolta över våran Astrid. Vi ska vara stolta över denna kvinna som mer än någon annan skrev för barnen och för det barn som finns i oss alla. I år är det 100 år sedan hon föddes och det är värt att uppmärksammas på alla sätt. För Astrid lärde oss alla att man ibland får ”vara en liten lort”. Hon lärde oss att man får vara rädd, och hon lärde oss så mycket om livet i Sverige i en tid som inte längre finns.
Hoppas du har det bra i din himmel Astrid. Jag är säker på att du sitter på ett moln bland änglarna och läser dina sagor för dom, för ingen kunde ju läsa dom som du.
/Walentine
[tags]Astrid Lindgren[/tags]
Intressant.se

Bookmark the permalink.

7 Responses to Älskade Astrid

  1. Annen says:

    Jag minns också att jag bara skrek ”Nej” rätt ut när jag såg det på tv och strax därefter kom tårarna. Jag minns att jag skrev en liten uppsats om min saknad när hon dog och att jag fick läsa upp den högt i klassen och min lärare blev så tagen så vi fick sluta tidigare och det enda som kom fram efter det var min klasskompis som sa ”Wow”. Hennes figurer kommer för alltid att finnas kvar hoppas jag. Det är härligt att de visas på tv än idag, hoppas de visas för alltid. Där kan vi snacka kvalitet på barnprogram. Finns inget som ens kommer i närheten av Astrids figurer.

  2. Nicke says:

    Ja, Astrid är en stor del av min barndom också. Minns hur overkligt det kändes när hon gick bort. På något sätt hade jag inbillat mig att hon alltid skulle finnas, precis som alla hennes sagofigurer.

  3. En gång stötte Astrid på ett gäng skinnskallar i Gamla Stan. De förfärliga ogärningsmännen glodde på henne med sina svarta ögon och dreglande ur sina käftar. En av de förfärliga reste sig och gick mot Astrid och sade till henne följande>

  4. En gång stötte Astrid på ett gäng skinnskallar i Gamla Stan. De förfärliga ogärningsmännen glodde på henne med sina svarta ögon och dreglande ur sina käftar. En av de förfärliga reste sig och gick mot Astrid och sade till henne följande

  5. Fred says:

    Tragiskt att Astrid inte ens förstod att en ”skinnskalle” behöver inte vara rasistisk eller våldsam. Det är bara en otrevlig myt som skapats av ett fåtal oduglingar som uttnyttjat en cool look. En äkta skinnskalle diggar ska och reagge, kan vara bög (vilket är hyfsat vanligt) och respekterar människor oavsett läggning eller utseende.
    Astrid betydde inget för mig. Hon var bara en barnboksförfattare i mängden. Tack och lov hade jag mina föräldrar att ty mig till, och inte någon okänd tant.

  6. Walentine says:

    Men va bra för dig då Fred.
    Känns det bättre nu? Ja menar, att tycka om något som de flesta andra gillar är väl emot dina principer eller?

  7. leonora says:

    sie hat pippi langstrunpf erfunden .

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *