Svart

Dagbok 23 maj 2007

Jag har de senaste 2 veckorna försökt få ihop ett inlägg där jag skulle förklara en del av vad som hänt den senaste tiden, men jag har aldrig lyckats.
Saken är den förstår ni att det är ganska skit med Walle just nu, saken är nog faktisk den att det kanske aldrig riktigt varit så här förut.
Experter skulle väl kalla det för en depression, jag vet inte. De får kalla de va de vill, men bra är det inte med mig.
Jag har i sann Walleanda lyckas hålla allt borta från alla. I samma spår som innan har jag istället pratat en del om en del, men samtidigt lyckats hålla det viktiga utanför. Jag släpper in, men tillåter ingen att känna mig.
De senaste veckor har jag inlett min dag med att fundera på varför jag just idag inte ska ta livet av mig. Ju längre tiden gått, desto färre anledningar har jag hittat. Idag finns det egentligen bara en anledning kvar. Om jag dog idag, skulle Henke hamna i ekonomiska svårigheter. Det vill jag inte utsätta honom för men hur jag än letar så finner jag ingen annan anledning.
Jag är som människa en fullständigt misslyckad sådan. Ingenting i mitt liv har eller är värdefullt för någon annan. Jag fyller ingen funktion, jag ger ingen glädje till någon och jag finner ingen mening med någonting längre. Det enda som egentligen ger mig något numer är när jag får ligga och gosa med Zuzzi eller när jag får ta hand om mina fiskar. Annars finns bara tomheten där. Ensamheten. Övergivenheten. Känslan av misslyckade växer sig större och större för varje dag. Jag har kostat er så mycket pengar. Vilka oerhörda resurser det lagts ner på mig, och till vilken nytta? Ingen, absolut ingen.
Så det som gör att jag inte tar den där kniven är en gemensam skuld till Ellos, bredbandsuppkopplingen och abonnemanget till mobilen. Det är det som skiljer mig ifrån alla de i mitt liv som funnits men som nu e döda. De som älskade mig. De som tyckte om mig. Som Maria…
Där har ni hur jag mår i skrivande stund. Om jag just nu trott på Gud hade jag bett Honom om råd. Men skulle Han förstå mig. Skulle Han förstå min längtan att slippa synen jag har på mig själv? Jag vet inte, jag vet ingenting längre.
Jag har kontaktat hjälp. Jag tänker inte ta några tabletter mot det här men jag måste prata med någon. Jag är inte så dum så jag tror att detta tillstånd är normalt. Efter kontakt gick det ganska snabbt och jag ska börja med en kurator. Jag har en stark känsla av att jag kommer bli ivägslussad någon annanstans….
Så förlåt mig om det är mörkt just nu. Bli inte rädda, det är jag redan själv, Jag är fullständigt livrädd för vad som är på väg att hända med mig. Jag känner inte igen mig själv, och jag vet inte längre vem jag är.
Så gick det med mannen som stod upp på barrikaderna. Han ramlade ner, slog sig och hämtade sig aldrig.

Bookmark the permalink.

6 Responses to Svart

  1. Tina says:

    Hämtade sig alsrig? Att ta sig i kragen att ens skriva om det tyder på en massa kraft. Att sen kontakta sjukvården tyder def på energi.
    Du fixar detta. Med tiden. Har varit där själv, hemma i 5 år för depression. Hade EXAKT samma svarta tankar som dig, och jag har 3 barn. Hittade ändå ingen mening. Då.
    Efter 5 år lever jag igen. Med stöd och hjälp. Och med att ha energin att skriva om det.
    *kraaaaaaaaaaaaaaaaaaM*

  2. Kim M says:

    Kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram

  3. Rexxie says:

    Håller med Kim (fast lite mer):
    kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram !!!!

  4. Joakim says:

    Mycket trist att du mår som du mår, Walentine. Vi lider med dig, och hoppas att du snart kommer må bra igen. Vi saknar dig.

  5. trollhare says:

    Jag tänker inte tvinga mig på dig. Men du vet var jag finns. *kram*

  6. Jerry says:

    Säg inte förlåt, utan ut med skiten!
    Att prata med ett proffs är inte att förakta. Det hjälper.
    Kramar om länge!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *