Morfars saga om Pepparkakshuset

”Morfar, berätta om Pepparkakshuset”, säger jag som vanligt med iver i rösten.
Morfar ligger bredvid och suckar. Det är hans tur att natta mig idag och trots alla böcker han köpt, trots alla försök att komma undan går det inte. Det är berättelsen om Pepparkakshuset jag vill höra. Hur många gånger har han inte berättat samma historia? Ingen vet var den kom ifrån, ingen vet hur den hittades på men det spelar ingen roll. Jag älskar den, och jag vill bara höra just den sagan och ingen annan.
”Ska vi ta den då”, frågar morfar och ler.
Jag kryper ner under täcket och lägger huvudet mot kudden och tittar på morfar som ligger där bredvid. Min morfar, min bäste kompis i hela världen, alltid så stilig och alltid så välklädd. Skräddare som han var en gång, numer skådespelare och allt möjligt.
”Vem ska vara kompisen idag då”, frågar morfar som vanligt.
Traditionen är alltid att sagan innehöll två barn, jag och någon mer. Vem fick jag välja själv, precis som vanligt.
”Ta Andrea idag”, säger jag bestämt. Andrea som bor i lägenheten mitt emot lekte jag mycket med och idag fick hon vara med.
”En dag var Jonas (som jag hette på den tiden) och Andrea ute och gick”, började morfar.
”De gick i skogen och hade skoj när dom plötsligt hör någon ropa på dom…”
Så började saga om Pepparkakshuset som jag älskade så mycket. En saga påhittad bara för mig om två barn som upptäcker ett talande hus helt gjort i Pepparkakor. Barnen leker bredvid huset och de får äta hur mycket pepparkakor som helst! Man kan nämligen bryta loss pepparkakor från huset för vips växer det ut nya ännu godare Pepparkakor. Ingen vuxen kan se huset, bara barn kan göra det och skulle någon vuxen ändå se huset och kanske till och med smaka av pepparkakorna får dom ont i magen.
Varje gång jag sov hos morfar, eller varje gång han var hemma hos mig ville jag höra denna saga. Inget fick ändras och inget fick läggas till. Jag kunde den utan och innantill men ändå ville jag höra den. För det var min saga, min och min morfars.
Vad jag älskade min morfar, han kanske var den bästa kompis jag någonsin haft. Han fanns där för mamma och han fanns där för mig…
Sommaren 1981 var jag på sommarhem i Veddige. En dag ringde mamma och lät så konstig tyckte jag men hon sade inget men hon ville prata med min ”sommarmamma”. Efter samtalet ville min sommarmamma prata med mig ensam i köket. Jag kommer ihåg det som om det var igår. Hon satte mig på kökssoffan som hade rödrutigt tyg och sade att hon hade något väldigt tråkigt att berätta om min morfar.Redan då började jag gråta fast jag inte visste varför.
”Jonas, din morfar är död”
Dom orden glömmer jag aldrig, för där dog inte bara morfar. Där dog jag också, inte helt men en del av mig försvann. Min bästa kompis fanns inte mer. ”Jonas, din morfar är död”
Jag kommer ihåg hur hon lyfte upp mig i sitt knä och där fick jag gråta och gråta. De andra barnen kom in och frågade vad som hänt och min sommarmamma förklarade. Sen höll hon bara om mig och jag grät tills jag somnade den dagen. Jag tror inte jag riktigt slutat gråta, och jag tror inte jag slutat sakna morfar.
Nu är jag 35 och det var många år sedan jag hörde sagan om Pepparkakshuset. Ibland önskar jag så att jag fick lägga mig på sidan igen med huvudet mot kudden och morfar skulle ligga där och berätta. Just då skulle ingenting vara jobbigt. Just då skulle inget vara hemskt. För just då fanns bara jag, morfar och sagan om Pepparkakshuset.
Saknar dig morfar, älskar dig
/Walentine

[tags]Texter[/tags]

Bookmark the permalink.

One Response to Morfars saga om Pepparkakshuset

  1. trollhare says:

    Vad fint skrivet. Ni hade samma relation som jag och min mormor. Skillnaden är att min mormor kommer tillbaka, så jag behöver inte sakna henne så mycket.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *