Dagen efter…

Dagbok 12 mars 2007

Känsliga läsare bör inte läsa dagens dagbok då jag använder mig av både hårda ord, fula meningar och runda beskrivningar. Idag är jag kanske mer självutlämnande än jag brukar vara…
Jag tror jag är en expert på att gå in i väggen, men skillnaden på mig och andra är nog att jag tror att det är väggarna som istället springer in i mig . Det sker emellanåt och det senaste har det skett ganska ofta. Det blir som om hela ens värld, golv eller fasta mark raseras under en och jag tappat fotfästet totalt.
Igår var en sådan dag, då när jag såg mig i spegeln. Äcklad av mig själv har jag alltid varit men aldrig som så igår. Jag vet inte riktigt vad som kom i mig men det gick från den vanliga ”vad jag är äcklig” ångesten till något annat. Till slut tömdes magsäcken på mig i ren panik, och jag var alldeles färdig efteråt. Jag hatade min själv i en utsträckning jag aldrig gjort förr och hade det varit en film hade mina demoner stått runt om mig och oavbrutet skrikit samma meningar. Meningar som mentalt får mig att krypa ihop på golvet och snyfta som ett barn, ”Låt mig vara, snälla låt mig vara”.
Jag har alltid avskytt hur jag ser ut. När jag var liten och tjock ville jag bli smal. När jag blev smal ville jag bli mer vältränad och när jag blev som jag blev kom det rena föraktet mot mig själv. Bemötandet av föraktet blev att jag struntade i allt. Jag var inget värd, inget ville ha mig, jag kunde lika gärna dö, och dö var jag nära att göra. Inte i något kraftfullt självmord med piller eller kniv utan i en annan form av självmord där jag lät sjukdomar sakta ta över mig tills inget mera fanns kvar.
Även om jag är ganska trött på föraktet jag hyser mot mig så finns även sorgen över att bära det med sig ständigt. Ibland i mina ljusa stunder försöker jag få mig till att vara en bra människa, en social och ganska charmig kille som lätt kan charma de flesta. Den känslan är stark, när jag är ensam. För när någon kommer inpå mig, nära mig, och då jag kanske till och med vill ha den personen nära mig kommer den andra sidan fram. Den sida som så totalt fördömer mig och får mig att sparka bakåt gentemot mig själv.
Att folk säger till mig att jag har fel spelar ingen roll. Jag lyssnar inte, och hur lätt är det inte att säga till någon att ”Nej Walle du har fel, du är fin”
Jo jag är fin, jättefin! Ändå har några celler i min kropp bestämt sig för att jag ska ägna mitt liv åt att förakta mig själv.
Ibland när jag blir sån blir jag hatisk. Jag blir så enormt hatisk. Igår var jag det. Jag hatade enormt, och jag fick en kolsvart världsbild. Jag tänkte på ”min värld” Den underbara Gayvärlden där bögar ibland påminner en hel del om tonårsbrudar. På samma sätt som man hör en tjej stå på krogen och säga ”ååå jag är så trött på killar som bara tänker på sex” för att sedan 10 min senare stå med tungan nertryckt i halsen på första bästa kåta kille, ja på samma sätt hör man från Gayvärlden. ”åååå jag är så trött på alla som skickar kukbilder på QX”. När dom sedan sagt det reggar dom upp webbkameran för kvällens show. Denna värld hatar jag! Ändå är jag medlem på QX, ändå är jag medlem på ”syllan” och all den där skiten och ibland frågar jag mig varför. De hatar ju mig och jag dom!
Ja igår var det en sådan hatisk dag, Det var en dag då jag hatade alla Sveriges bögar. Jag avskydde dom jävlarna och skulle själv kunna tänka mig att ge dom ett nackskott hela högen. Jag avskydde dom för att jag sedan jag var tonåring slagits för det som jag då trodde var vår skull. Jag avskydde dom för att jag får dödshot skickade i både mail och brevlådor för att jag vågade slåss medan dom satte på varandra under tonerna av Kikki Danielsson på Gretas toalett. Jag avskydde dom för att jag alltid mötts av total kyla när jag försökt visa värme. Därför hatade jag Sveriges Bögar igår och jag kände mig under en stund som den ende normala homosexuella människan i hela världen. Min sista tanke igår när jag lade mig var: Dra åt helvete bögdjävlar.
Men så idag kom en annan tanke över mig. Det kom när jag tittade på min MSN och såg vilka jag hade där. Den kom när Poppe ringde och den kom när jag såg kortet från Rexxie som hänger på en tavla i köket. Inte hatar jag dom inte. Inte hatar jag Poppe, inte hatar jag samtalen över MSN med Tommy eller samtalen med Kim, Joppe och alla andra, och inte fan hatar jag bögar. Inte hatar jag Rexxie, vars choklad är slut för längesen men där jag inte kan med att slänga kartongen så den står uppställd i datarummet. Inte hatar jag att ligga sked med någon jag älskar och frågan är ju egentligen: Vad är egentligen gayvärlden? Det är ju jag som är den, jag och alla och ingen och någon mer. Det är ju det som jag själv skapar som blir den värld jag vill leva i, som jag trivs i och som jag kan förändra. Alla de jag samtalar med, de är som jag, men ändå inte. Ändå trivs jag med dom.
Det enda som binder mig samman med de as jag träffat i mitt liv är att vi bägge vet hur kuk smakar. Något mer finns det inte. Vad har jag gemensamt med aset på Gretas? Vad har jag gemensamt med människor som ger mig rådet att stöta på människor som liksom jag är mer fula? Vad har jag gemensamt med dem som tvingas in i heteronormen av sin familj? Absolut inte ett jävla skit. Jag har mer likheter med en traktor i plast än med dom. De däremot, de har flera likheter med varann. Det stinker psykfall om dom, och det var jag som lät mig drabbas av sjukdomen som de bär på. För när jag tänker efter bheövs inte direkt många 1+1 för att inse vad det var för människor. En knarkade för att han inte ville vara gay. En annan var så in i helvete gay så det slog över och han blev straight igen. En tredje var iofs säker på sin läggning men det var också det enda, och allt annat går att lösa med lite hasch och amfetamin etc. Den fjärde, femte, sjätte, sjunde…. och så vidare…
Men dom är ju inte gayvärlden. För gayvärlden finns inte och då säger mig mitt mer sansade sinne att tänk om det är jag som låst fast mig. För inte är det dom jag ska slåss för! Jag ska ju slåss för mig och de jag bryr mig om. Jag kan inte, och får inte, bry mig om alla. Det fungerar inte. Jag räcker inte till och jag måste lära mig att bry mig om de som betyder något och som visar att jag betyder något för dom.
Hur mycket visade dom exemplen ovan att jag betydde något? Inte ett skit. De kränkte mig, hånade mig och spottade på mig. På samma sätt som du kör horan på dörren, ja på samma sätt kördes jag på dörren när jag inget mer kunde erbjuda och för varje gång det skedde blev min egen själ allt mer trasig, sorgsen och nedstämd. För varje gång blev det jag som offrade en sak av mig själv, utan att fylla på orken igen. För varje gång har min egen avsky för mig själv blivit starkare och starkare.
Och där står jag nu…
Tom, bitter, arg, och äcklad av mig själv. Rädd för att möta en framtid i ensamhet men säker på att framtiden kommer att bli ensam. Rädd för att bli den fege som inte vågar stå för den han är, samtidigt som jag är rädd för att slåss. Förvirrad, arg och så då jävligt bitter, men också en hycklare. För jag har valt att lägga skulden på alla när felet varit några få människor. Mitt mörka jag ser på min omgivning med förakt och förblindar antagligen den kärlek som finns där. Samtidigt finns ökar förkatet för mig själv och till slut blir det en spiral som det är svårt att släppa taget om. Avundsjukan som finns där om att inte vara accepterad finns för att jag riktat in mig på fel människor.
För något år sedan stod jag utanför Gretas och rökte. En kille och en tjej kom fram, de var bägge i 25 års åldern. Av någon anledning visste tjejen vad jag hette och killen sken upp som en sol. ”Men Gud, det är ju du ju! Du som slåss mot den där jävla prästen och dom ju” sade han samtidigt som jag fick en kram. En normal människa hade blivit glad och tagit det som ett erkännande. Jag lyckades hålla min glädje i 10 sek sedan kom demonen,
 ”Tänk så besviken han blev nu när han såg att det var just du som var Walentine”.
Där har ni Walentines Värld
Så det är en lång resa jag har framför mig. Det är en resa som jag inte ens vet hur man startar riktigt, och jag vet absolut inte hur man slutför den men det är en resa jag måste göra för annars finns det snart ingen Walentine kvar alls. Det sista är egentligen det enda jag vet.
För jag älskar att vara gay, jag älskar att slåss och jag bryr mig inte om vare sig kukbilder på QX och knull på Gretas toalett. Jag har haft ”äran” att uppleva bägge sakerna själv så det är inte direkt nyfikenheten som gör mig bitter. ’
Men det finns en rädsla i mig som jag tror skär i mig mer än något annat…
Tänk om jag går ner i vikt. Tänk om jag blir ”snygg” eller i alla fall får se bra ut. Vad gör jag om resten av mitt liv ser likadant ut sen då?
Jag tror jag skulle må bra av att någon höll om mig lite. Jag skulle få behöva vara den lilla, inte bara i Walentines Värld utan även i den stora världen. Jag skulle behöva vara den som bara fick vara någon. För jag är nog egentligen en väldigt rädd liten pojke i en värld jag inte förstår mig på. Den världen blir det svårare att leva i när jag heller inte förstår mig själv.
Håll mitt hjärta
håll min själ
Lägg mitt huvud
i ditt knä
säg att du menar
och vill mig väl
Håll mitt hjärta
håll min själ
 
 

Bookmark the permalink.

2 Responses to Dagen efter…

  1. trollhare says:

    *kramar om*
    Du har mail

  2. anita b says:

    Jag blir så ledsen av att läsa hur du ser på dig! :=(
    Var inte så hård mot dig själv, snälla Walle! Jag önskar att du får göra resan som upptäcker hur fin du är!
    *Bamsekram*

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *