Att känna sig god

Jag var tidigare kontaktperson åt en man i övre medelåldern som jag lärde känna på en gruppbostad där jag arbetade. Mannen är enligt reglerna klassad som förståndshandikappad men egentligen är han inte det. Han är ett offer av den psykvård vårt land hade förr. Hans levnadsöde är fruktansvärt med en far som söp och misshandlade honom, en mor som totalt gick in i religionen och ett samhälle som låste in honom på Stretered, anstalt för sinnesslöa i Kållereds socken, Göteborgs och Bohus län, som det hette. Där blev han misshandlad, utnyttjad och hans värdighet som människa försvann totalt. Efter Stretered fortsatte han besöka västsvenska anstalter, så som det så ofta var förr.
Mannen är egentligen mycket intelligent. Han kan engelska och en del tyska, han kan bättre mattematik än de flesta jag känner och dessutom har han en ådra av konstnärskap i sig som är fantastisk. Hans teckningar och tavlor är underbara att se på. Hans problem är en kronisk manodepression som fått löpa som den velat i honom och det sätter självklart sina spår.
För ungefär ett år sedan slutade jag vara kontaktperson, på pappret, åt honom. Tidsbrist och liknande gjorde att jag inte riktigt kände att jag var rätt person, för hans skull. Trots det har jag emellanåt träffat honom i alla fall då jag anser att man kan göra det för det kan man bjuda på, och idag var det en sådan dag. Jag ringer honom idag och säger att jag kommer och hämtar honom klockan 4. Då märker jag att han är helt manisk och han skriker i telefon ”Jesus älskar mig va? Jesus har hjälpt mig! Jag är frisk nu Jag är frisk nu”. Jag inser att det kommer bli en lång fika för tro mig, ett samtal med manisk människa kan kännas veckolång efter en timme. Precis innan jag ska gå ringer Poppe och frågar vad jag gör. Han är i Göteborg och har tråkigt säger han. Det slutar med att vi bestämmer att ta med oss mannen och åka ut en stund. Mannen blir jätteglad och säger att han vill se havet. Så då blir det havet.
Det är iskallt ute vid vattnet. Vinden skär i en men samtidigt är det så fantastiskt vackert. När vi står där alla tre ser jag att mannen gråter och jag frågar varför han är tårögd. ”Jag är bara så lycklig”, säger han då. Jag klappar honom lite försiktigt på axeln, det där med kroppskontakt har han svårt för så man får gå varligt fram och säger bara, ”Bra” och ler emot honom.
Väl hemma igen tar vi oss en kopp kaffe för att värma oss, mannen berättar för oss om sitt liv och som Stretered. Han kommer alltid in på Stretered. Där slog dom honom, där tvingade de äldre pojkarna honom att göra saker, där struntade personalen i honom. Sedan kommer vi in på Lillhagen avd 10 där han bodde i omgångar. Lillhagen som var så otäckt och så stort men som hade väldigt god mat.
När det är dags för mannen att gå följer jag honom till hallen. Jag ser att han är nöjd med eftermiddagen och det känns bra. Det sista han sedan säger till mig i dörren blir på stammande svenska, ”Walle, du är den enda familj jag har” och sedan stänger han dörren. Då kommer tårarna på mig samtidigt som jag känner mig glad. Jag känner mig som en god människa som en eftermiddag som denna gjort livet lite roligare för en man som saknat så mycket roligt i sitt liv.
Efter en liten stund kommer Poppe fram och frågar varför jag är tårögd. Jag ser på honom och säger ”Jag är bara så lycklig”. Poppe går fram och ger mig en puss på munnen, ”Bra” säger han och ler.

Bookmark the permalink.

7 Responses to Att känna sig god

  1. Peter says:

    Rörande vacker liten text :] God karma! (tror jag)

  2. trollhare says:

    Wow. Vad ska jag säga?
    Jag önskar du vore min kontaktperson. Hon jag har tål inte att se ärr. Smidigt värre att jämt vara tvungen att ha långärmat…

  3. Jerry says:

    Du är en mycket speciell själ!

  4. Walentine says:

    Tack till er 🙂
    Fast de flesta skulle nog mer kalla mig för en jäkligt konstig själ istället

  5. trollhare says:

    Konstig är väl det finaste man kan vara?

  6. trollhare says:

    …det föll bort: När jag var liten och inte visste att ordet queer fanns brukade jag använda konstig på samma sätt. För mig är det lite av en synonym…

  7. Esbjörn says:

    *snyft*
    Vad fint skrivet, och gjort.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *