Alex och de andra demonerna ska bort

Dagbok 12 mars 2007

Ganska ofta, med betoning på ofta, när jag varit less på livet och allt där omkring har jag alltid velat komma ifrån Göteborg. Lika mycket som jag älskar den här staden lika mycket hatar jag den. Göteborg är Borås Big Time kan man säga. Allt det som fanns där som jag inte tyckte om finns här, men i större grad. Tyvärr har jag haft oturen att inte fått se det samma av motsatta effekten. Varför orkar jag inte gå in på nu, eller känner inte för det heller.
Men saken är tyvärr ganska enkel just nu:
Jag vill inte leva längre.
Det må låta dramamässigt och dumt men sanningen är ändå den, just nu i skrivande stund skulle jag välkomna döden. Ropa inte NEJ WALLE nu bara. Jag har inga som helsta planer på att ta livet av mig. Sånt gör jag bara när jag blir anklagad för våldtäkt av stockholmsfittor. Nej självmord ligger inte för mig, men om vi säger så att om jag fastnar med foten i spåret på spårvagnen så kommer jag kanske inte ta ut mig för att få loss den. Nu har jag inte fastnat med foten i spåret på det sättet så den risken är nog också liten.
Ändå kvarstår faktum: Jag vill inte leva längre
Kanske ska jag ändå säga det på något annat sätt. Kanske låter det för hårt och kanske är det inte ens sant det jag säger. För jag vill inte leva längre, så som det är idag.
Idag när jag satt nere på Götaplatsen och såg alla som gick där blev jag så sorgen. Tårarna bara kom på mig när folk gick omkring hand i hand eller pratandes med varandra. Själv satt jag där och mitt enda sällskap var Poseidon. Jag blev sorgen för jag vet att jag nästa gång också kommer att sitta där ensam, att jag nästa gång kommer att vara ensam för jag är ensam.
Ändå vet jag att det är fel, för jag är inte ensam men jag känner mig just nu som en person som inte har någon. Jag är så förbannat skör och jag förstår heller inte vad som hänt med mig. Det är som om samma vägg som dunkade mig i huvudet för tre år sedan kommit tillbaka. Samma ångest över sitt utseende, samma röster om kränker mig och samma demoner flaxar omkring mig. I det kaoset blir man ensam och man känner sig övergiven.
Så jag satt där och avundades människor. Jag avundades dom som på enkelt sätt kan umgås med folk utan att känna press, tvekan, ångest eller äckel. Jag avundades de som gick där på väg till något, till ett liv där samlevnad finns och det gjorde mig så ledsen, sårad och förtvivlad.
Jag skrev ju att jag inte vill leva längre, så som livet ser ut idag och jag tror jag idag försökte gå ett steg emot en förbättring av det. Jag har idag begärt att få prata med någon, en professionell person som kanske kan hjälpa mig att få rätsida på mitt liv och om inte allt så i alla fall en början på en rätsida. De ska höra av sig i veckan och så får vi se vad som sker.
Jag har också tagit beslutet att det nu en gång för alla är dags att bryta upp. Ställer jag för och nackdelar mot varandra så vinner nackdelarna av att bo i Göteborg. Vart jag ska ta vägen är inte klart men nästan, till dess håller jag det inom mig.
Nu ska man självklart komma ihåg att allt inte löser sig genom att flytta. Gör jag inget åt mig själv kommer jag snart att sitta i samma sits igen. Ändå vill jag härifrån för vad har jag egentligen i Göteborg att göra? Jag har Henke, som jag vet kommer klara sig alldeles utmärkt utan mig. Jag har en del vänner som jag knappast aldrig träffar ändå och jag är ju ändå värdelös på att skaffa vänner som bor i I stan. Kanske behöver jag en ny skjuts i livet, ja en ny plattform att stå på. Det är kanske det jag behöver och skulle jag ha fel, vad har jag förlorat?
Det jag vet är att jag just nu inte orkar någonting mer. Tankar på döden, livet efter detta och sådant kommer allt snabbare och oftare. Funderingar på varför jag i alla år kämpade emot cancern när jag ändå saknade liv att komma tillbaka till gör att jag medvetet eller omedvetet öppnar dörren på glänt för nya tumörer. Ja allt har blivit en spiral som jag inte vet hur jag ska komma loss ifrån. Därför behöver jag hjälp och jag hoppas jag ska få den hjälpen också.
För det värsta är att det är så mycket som kommit tillbaka. Så många meningar man trodde man bearbetat igenom sig, så många tankar som sitter där som inte släpper: Äcklet, orden, förnedringen och ångesten, men mest sorgen och ilskan. Ilskan att bli förnedrad, sorgen att någon behandlar en som den personen vill och rädslan som kommer över att bli så förnedrad igen. Den förbannade rädsla som gör att man blint springer in i nästa relation som visar sig vara likadan.
Sådant har också kommit tillbaka. Den där känslan över att ens själ blivit våldtagen, den har kommit igen och som en spiral blir ”Hans” ord de starkare orden och får övertaget om ens tycke, smak, sinne och sans och balans.
Så dagen, som kanske låter väldigt deppig har kanske ändå medfört något bra. Om det vet bara framtiden. Nu ska jag snart sova, känns som att det kommer funka utan problem ikväll. Annars är sömn något jag fått klara mig utan de senaste dagarna.
Just nu känns det enklare och lite bättre. Bara tanken på att jag vet att jag är till stånd att försöka förändra, reparera och göra saker bättre för även mig att känna mig bättre. Jag har många sår att laga och lägga om, det största av dom alla har gjort mer ont än på länge och det får mig att vilja vända mig direkt till en person avslutningsvis
Du Alex, för du håller väl fortfarande koll på vad som sker eller? Eller gör du som i höstas, du kommer in och läser mer eller mindre hela bloggen på några dagar. Skit samma, en dag lär du läsa detta….
Har du tänk på Alex att du ska vara något så in i helvete glad att jag fick personer som Ina, Joel och andra i mitt liv när du ”försvann”. Utan dem, som fick ta hand om de spillror du lämnade kvar, hade jag krossat dig totalt. De blev mitt lugnande sinne när min egna hjärna skrek av sorg och förtvivlan. Utom dom hade jag hämnats, och det rejält. Jag hoppas du inser hur jävla glad du ska vara. De fick mig att inse att jag skulle vara den starka, den mogna och den med vett. Ändå kan jag inte låta bli att emellanåt känna:
Må du drabbas av hjärtinfarkt när du har heterosex, din djävel.
Ibland är det skönt att få vara arg, och ilska behöver inte alltid betyda negativt. Jag tror jag skulle visat mer ilska när jag hade chansen. Inte hat och inte hämnd utan ilska. Hade jag gjort det då kanske jag idag inte haft det som jag haft det fullt ut.
Eller så hade jag haft det så i alla fall

Bookmark the permalink.

3 Responses to Alex och de andra demonerna ska bort

  1. Kim M says:

    Gu så bra sagt. Borran gör ingen glad.
    BORT MED DEMONERNA.
    Jag jobbar också på det.

  2. trollhare says:

    Släpp ut det bara. Var arg. Och ta den där chansen att få prata med någon. Kram!

  3. Jerry says:

    Den meningen har jag också sagt till mig själv många gånger den sista tiden. Jag är färdig har det känts som, men så kommer det där lilla som gör att gnistan kommer tillbaka. För jag är inte klar här på jorden… …inte ännu.
    *kram i din kamp*

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *