Trötthet, slöhet och har ont

Dagbok 18 februari 2007

Så var lördagen avklarad, jag får säga det igen men tack gode Gud för Henke just nu. Han är den ende som ens orkar bry sig och som hjälper till. Det är nyttigt att bli så här sjuk ibland och bli så totalt beroende av andra, för det är då man ser vad man betyder. Ja, ta åt er för fan. Lipa lite men kom för helvete inte och gnäll över att ni inte har någon tid. Jag hade inte heller tid, men jag tog mig den tiden. Vänskap kallas det, men det är ett ord som uppenbart existerar i den här inavelsstaden i samband med att använda sitt könsorgan. Så ni var det sagt, tack!
Jag har nog aldrig känt mig så isolerad som jag känner mig just nu. Jag har inte varit utanför dörren sedan i måndags. Jag har tränat lite att gå i trapporna, lite försiktigt men längre än så har jag inte kommit. Ryggen värker inte så mycket nu utan det är mer benen som gör det och sedan är jag så fruktansvärt trött i kroppen. Jag har aldrig, vad jag kommer ihåg, känt en sådan trötthet som nu. Jag orkar verkligen inte gå långa sträckor för hela kroppen låser sig på mig. Det är enormt svårt att beskriva men tänk er att ni går vanligt, fast lutar åt vänster och framåt (går lite som Quasimodo) och samtidigt som ni går slänger någon på er flera kilo att bära på. Till slut orkar ni bara inte gå mer utan ni känner att ni är på väg att rasa ihop bara. Så känner jag efter 5 meter, och då utan någon vikt att bära på. Det känns väldigt otäckt och nu börjar också alla andra muskelbristningar komma eftersom jag går så jävla illa. Så i vänster sida runt levern har jag förjävligt ont emellanåt och även i baken. Sitter jag i 10 min känns det när jag reser mig som om jag suttit exakt still i 4 timmar.
Allt detta är på väg att göra mig sakta men säkert galen. Jag klarar verkligen inte det här. Jag försöker göra det lilla jag orkar, i stil sitta vid spisen och laga mat, plocka undan efter mig etc men jag har liksom ingen ro i kroppen. Den där känslan hela tiden gör att jag inte kan läsa, se på film eller nåt utan timme efter timme går och sånt är livsfarligt för mig som är en rastlös människa. Samtidigt som detta sker finns oron över vad det kan vara och vad som komma skall. Dessutom kommer också rädslan över att göra fel rörelse tillbaka allt mer. Just att ryggen ska skrika till igen är rena skräcken.
Nej, det är piss att vara mig just nu, och just nu känns livet svartare ut än på länge.
Nu ska jag försöka sova i alla fall. För i morgon ska man vakna och känna hur ryggen skriker och sedan ska man ta sats och ”kasta”
sig upp ur sängen samtidigt som djävulen själv står och sticker knivar i ryggen.
Ibland undrar jag varför man är så rädd för döden. Är det inte bättre att vara död och död än att leva och vara som död?

Bookmark the permalink.

5 Responses to Trötthet, slöhet och har ont

  1. trollhare says:

    Oj. Precis så har jag ofta tänkt. Och då har jag ändå aldrig varit sjuk ”på riktigt” (ja jag vet hur korkat det är av mig att påstå att psykiska sjukdomar inte är riktiga, men det är iaf inte samma sak som fysiska).
    Hm… Förlåt, men jag ska hela tiden hålla på och leka terapeut åt alla, så jag kan inte låta bli att lägga mig… Du behöver nog koppla bort den där rastlösheten men det är lite svårt för mig att sitta här och säga åt dig eftersom jag inte vet hur du fungerar. Jag håller hela tiden på och lägger mig i folks liv som om jag vore expert, men egentligen borde jag hålla käften…

  2. Rexxie says:

    Kram från mig med!

  3. trollhare says:

    Glömde… Kram, såklart!

  4. Jerry says:

    Må du få vara som vanligt snart. Kram!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *